Bella Cherry sitter i ett kök någonstans i Los Angeles porrindustriområde San Fernando Valley, och håller upp sitt svenska körkort och en lokaltidning för en man som filmar med mobilen. Han frågar när hon är född, om hon vet varför hon är där och hur mycket hon får betalt – en juridiskt nödvändig procedur på porrfilmsinspelningar i USA.

Den svenska nykomlingen i den sydkaliforniska hettan svarar vant och nästan blasé, trots att det är den första sexscenen hon spelar in någonsin, efter att hon har rest hit från Sverige för att bli porrskådis. Hon har sett proceduren förut eftersom den ofta inkluderas i porrscener som eggande element (“Är du verkligen över 18?”). Strax är hon, uppklädd och sminkad, på plats i den generiska soffgruppen med det hårda ljuset, och den kombinerade manlige gubbporrskådisen och regissören. Intervjun fortsätter och Bella Cherry byter till ett förföriskt tonläge.

Alla som har sett så kallad gonzoporr – avskalat filmad och in medias res, rätt in i handlingen, pang på rödbeta och morot – är bekanta med denna produktionsnivå där man tagit fasta på insikten om att minimal budget för rekvisita, ljud, ljus och handling bara hjälper tittaren att komma närmre sexakten.

Men i ovan nämnda scen fortsätter kamerans blick inte som den brukar i dylika gonzoscener. Istället finns metaperspektivet på kamerans makt i rummet, skiftningen från Bella Cherrys okonstlade privata uttryck till sitt konstlade dito. En gubbrumpa och ett par utstickande gubbfötter, i all sin blottade mänskliga sårbarhet. Och efter ”the money shot”; Bella Cherrys idoga försök att ta en perfekt selfie med sperma droppandes från sin kind.

Det är ett utsnitt från Ninja Thybergs långfilmsdebut Pleasure, som lyckas förena en tydlig kritik av den manliga blicken och könsstereotyper som grundpelare inom straight porr, med en både empatisk och humoristisk blick på alla inblandade. Briljanta debutanten Sofia Kappel spelar huvudrollen som Bella Cherry i denna vidareutveckling av Ninja Thybergs Cannes-prisbelönade kortfilm med samma namn från 2013 (som skildrar inspelningen av en lågbudgetporrfilm i Sverige). Långfilmen Pleasure valdes officiellt ut till årets Cannesfestival, filmvärldens mest prestigefulla event, som på grund av corona istället förvandlades till filmmarknad och seminarievecka på nätet sista veckan i juni.

Att iscensätta sin underkastelse kan ibland vara en väldigt smart manipulation, men är ju i längden oerhört tärande.

Första gången jag träffade Ninja Thyberg var på filmfestivalen Sundance i USA, 2014 – där Pleasure, kortfilmen, var i tävlan. Vi sågs den sista stapplande kvällen i Park Citys snöyra, efter att ha försökt flera gånger. Ninja var utmattad efter några extremt intensiva dagar av filmbranschmingel. Och jag var utmattad efter att ha halkat runt mellan biograferna på Park Citys isiga smågator i två veckor, ångestböjd över en deadline.

Trots de långt ifrån idealiska omständigheterna blev det ett ovanligt och fint möte som dröjde kvar. Främst pratade vi såklart om det som tagit oss dit: film. Och i Ninjas fall film om sexualitet och porr. I den svenska kulturvärlden finns det inte direkt någon skriande efterfrågan på reflektioner om porr från straight-ish vita cismän som jag. Men i vårt samtal var det mest relevanta för Ninja att jag var människa. Inte mina personliga pronomen.

Visserligen hade jag 2014 bott flera år i San Francisco och bland annat studerat erotisk film med genus- och queerperspektiv vid San Francisco State University, samt på Stockholms Universitet innan dess. Jag kunde min Laura Mulvey och Linda Williams. Mulvey är den brittiska feministiska filmteoretikern som 1975 myntade det banbrytande begreppet “the male gaze”, den manliga blicken. Och Williams är den amerikanska filmteoretikern och porrforskaren som i slutet av 1980-talet blev en förgrundsgestalt för den så kallade anticensurfeminismen, som menar att porr inte nödvändigtvis är förtryckande i sig självt.

Men, jag var ändå en straight-ish vit cisman som gillade och bevisligen kunde mycket om porr. Och som frikostigt delade med sig av sina åsikter i ämnet. Ve och fasa! Detta var inget problem alls för Ninja. Tvärtom. Och sedan jag har lärt känna henne privat slås jag ofta av detta drag hos henne. Hur hennes kraftfullhet är länkad till en slående öppenhet.

Samtalet resulterade aldrig i en artikel som det var tänkt, däremot en fortsatt dialog som både blev en vänskap och idéutbyte inför Ninjas fortsatta filmskapande. Det lilla jag kunde bidra med till Ninjas singulära perspektiv, alltså. För jag kunde inte ens nämnvärt hjälpa till med mina egna kontakter inom porrbranschen i Los Angeles, dit jag flyttade 2015 och dit Ninja reste samma höst för fortsatt research inför sin långfilmsdebut Pleasure. Snart hade Ninja tagit sig in i porrbranschens innersta kulvertar och lärt känna dess mäktigaste agent Mark Spiegler, liksom många av branschens största stjärnor.

Kvinnorna i porren är extremt skickliga på att använda sina kroppar på ”rätt” sätt. Det var ett långt och hårt arbete för Sofia att lära sig hur hon skulle posera och röra sig för att iscensätta porrfantasin.

Att en svensk, erkänd kvinnlig regissör dök upp och ville mänskliggöra dem och deras värld var något som inte hade skett förut. De blev tagna på allvar och sedda som individer. Ninja Thyberg har ett tydligt humanistiskt perspektiv, parat med ett skarpt demaskerande av patriarkala uttryck, destruktiva könsstereotyper och reducerandet av vad vår sexualitet faktiskt är. För Ninja är sexualiteten ”en naturlig, kraftfull och vacker del av att vara människa” och hon ”hoppas att explicit sex ska få en mer självklar plats i konst och kultur i framtiden”.

Det är något Ninja själv onekligen bidragit till med sin genreöverskridande långfilmsdebut. Om att Pleasure har fått den i filmvärlden så eftertraktade Cannes-stämpeln, säger hon:

– Det har hela tiden varit min dröm att få med filmen i Cannes, framför allt på grund av filmens tema. Det känns stort att en film som både handlar om porr och till största del spelas av faktiska porrskådespelare får bjudas in i filmens finaste finrum, även om det detta år inte sker rent fysiskt. Det hade såklart varit jättekul att få åka dit med skådespelarna och gå på röda mattan och allt sådant men nu är läget som det är. Vi kommer vänta med att släppa filmen tills världen öppnat upp igen, så den kan få den premiär och spridning den förtjänar. Svensk biopremiär beräknas bli våren 2021.

När vi först ses för denna artikel är det december 2019. Ninja har varit en sista sväng i LA med ett litet team för inspelning av några kompletterande scener, där hon även har klämt in ett par branschevents – som nomineringsfesten i LA för AVN Awards, porrbranschens egen Oscarsgala som hålls i Las Vegas i januari varje år. På Instagram samma kväll ser jag Ninja posera internt humoristiskt med sin vän, porrstjärnan Gina Valentina.

I anslutning till AVN Awards hålls USA:s största porrbranschmässa AVN Expo, där ett annat parti av Pleasure utspelar sig och där Sofia Kappel som Bella Cherry spatserar runt i skyhöga stripper heels som fiktiv branschnykomling. Hon gör det så pass övertygande att riktiga mässbesökare flockas runt henne för selfies och autografer.

Scenen speglar en legering av verklighet och fiktion som även Ninjas research inför Pleasure har präglats av. Hon har blivit omfamnad av den amerikanska porrvärldens gräddhylla – och flera av stjärnorna har fått sina första konventionella skådespelarroller i Ninjas film.

Det är ett grepp som även återspeglas i inspelningsarbetet, som är en hybridproduktion där professionella filmarbetare från Sverige – med Ruben Östlunds bolag Plattform Produktion i grunden – samarbetar med ”riktiga” porrarbetare, både porrskådespelare och filmteam.

Resultatet är en av de mest intressanta skildringar av porrvärlden jag har sett på film (även om jag inte sett hela Pleasure; och Ninja är medvetet vag om att beskriva narrativet), som unikt kompletterar exempelvis Paul Thomas Andersons alltför romantiska 1970-talsporrbranschporträtt Boogie Nights (1997), David Simons desto mindre skimrande HBO-serie The Deuce (2017-2019) – liksom strömmen av alla porrdokumentärer på Netflix, som Hot Girls Wanted (2015) och gayporrbutiksdokumentären Circus of Books (2020).

Genom att på ett mångbottnat och inverterat vis lägga så stor vikt vid det subjektiva perspektiv som ofta – åtminstone delvis – negligeras i andra porrvärldsskildringar, kommer Ninja närmare det pornografiska uttryckets essens. Det hos det åtråvärda objektet i bildens centrum: porrstjärnan själv.

Beachwood Canyon, Los Angeles, december 2019

Pleasure skildrar en ung, svensk tjej som flyttar till LA för att försöka slå sig in i USA:s porrbransch. Hur realistisk är hennes story? Finns det några förlagor?

– Det finns ingen förlaga till Bella. Den enda svensk som blivit någorlunda känd porrstjärna i LA är Puma Swede, men hon har inte många likheter med Bella och hennes resa. På ett sätt tror jag berättelsen är realistisk, det har i alla fall varit min intention, men samtidigt består den bara av enskilda händelser som jag valt att belysa. Och en film på mindre än två timmar kan aldrig visa hela bilden.

Hur har du och Sofia Kappel arbetat? Hon var bara 20 år när ni spelade in, det är hennes debutroll och en väldigt utmanande sådan. Hur fick du hennes förtroende?

– Vi pratade väldigt mycket om filmen och dess innehåll innan hon tackade ja. Det var viktigt för mig att hon visste vad hon gav sig in på, även om det såklart aldrig går att förutse exakt hur det ska bli. Vi kom varandra väldigt nära under förarbetet och hon har varit involverad i varje steg. Hon var med under castingen och fick testa att spela mot alla som vi var intresserade av och fick möjligheten att godkänna innan vi erbjöd någon en roll. Med tanke på filmens tematik och många väldigt svåra och utelämnande scener så var det extremt viktigt att hon skulle känna sig trygg. Hon har även varit väldigt involverad i manuset och bidragit med jättemycket åsikter och erfarenheter. Och innan vi började spela in fick hon följa med på research i porrbranschen och studera flera porrfilmsinspelningar bakom kulisserna, samt lära känna folk i branschen, för att förstå dem och deras kultur.

– När det gäller nakenhet och sexscenerna så har vi noggrant gått igenom i förväg hur vi ska filma och vad som ska visas eller inte visas. Det förekommer inget riktigt sex i filmen, utan alla sexscener är fejkade. Rollen hon spelar är otroligt svår, även för en utbildad och erfaren skådespelare. Det tog mig ett och ett halvt år att hitta Sofia och det kändes stundtals hopplöst, men hon är något av det bästa som hänt mig. Hon är så satans begåvad och alla vi i teamet blev helt golvade av hennes prestation och mod. Även hon själv på sätt och vis. Hon hade aldrig testat skådespeleri innan och visste inte alls att hon hade det i sig. Jag såg redan under castingen att hon hade en stor talang, men den växte ju längre vi jobbade med rollen och ju mer hon lärde sig.

Vissa av scenerna jag har sett i filmen är – utöver att de är så visuellt slående – väldigt komiska. Och det är ett grepp som du även har använt dig av tidigare i vissa kortfilmer. Varför är humor en bra väg till att förstå vår sexualitet och hur den skildras på film?

– Humor som redskap har hela tiden haft en central del i både mitt utforskande och mitt uttryck. Under castingen letade jag efter folk med komisk tajming. Sofia är extremt rolig, vilket har gett Bella Cherry både kraft, makt och karisma, något som har känts jätteviktigt med tanke på karaktärens utsatthet. Den som är rolig blir svårare att objektifiera. En annan viktig aspekt av humorn i filmen handlar om igenkänning. Jag vill skapa kvinnlig igenkänningshumor, eftersom humor är makt. Humor uppstår i – och skapar – det kollektiva. Det finns en anledning till att grabbig humor ofta upplevs obehaglig för kvinnor. Humor är extremt effektivt som verktyg för att mästra och härska, men också för att göra motstånd och omdefiniera.

Senast vi pratades vid om din film (för ett reportage i Göteborgs-Posten), sa du att du använde porren som en fond för samtiden. Kan du utveckla det? Hur mycket av filmen handlar om porr och dess roll i samhället, och hur mycket av filmen använder porr för att spegla samhället?

– Det är svårt att säga hur mycket som är det ena eller andra. När det gäller vår samtid vill jag undersöka vad det innebär att leva som kvinna i en mansdominerad värld och synliggöra olika feminina strategier för att få mer utrymme och makt. Att iscensätta sin underkastelse kan ibland vara en väldigt smart manipulation, men är ju i längden oerhört tärande. Filmen handlar för mig också mycket om klass och hierarkier och är väl på många sätt en kritik av en nyliberal marknadsekonomi där jakten på profit trasar sönder möjligheterna till empati och medmänsklighet. Där fler och fler delar av vårt mänskliga samliv reduceras till produkter att köpa och sälja på en marknad. Samtidigt har jag länge varit fascinerad av porrbranschen och jag har försökt ligga så nära verkligheten som möjligt. Jag har fått en inblick i en värld som få känner till och jag vill gärna dela med mig av den.

Något som har blivit en hjärtefråga för mig är stigmatiseringen av porrskådespelare. Den dubbelmoral som nu råder är inte bra för någon. Folk fördömer porr samtidigt som de konsumerar den i smyg.

Vad har du velat utforska just inom porrindustrin?

– Gällande porren som bransch vill jag främst ge publiken mer kunskap, med förhoppning om ett öppnare samtal, både vad gäller produktionen och konsumtionen. Oavsett vad man tycker om porr finns den där, och den kommer inte att försvinna. Den fysiska brutaliteten mot kvinnokroppen i mycket porr är också viktig och intressant, utifrån flera infallsvinklar. Något som har blivit en hjärtefråga för mig är stigmatiseringen av porrskådespelare. Den dubbelmoral som nu råder är inte bra för någon. Folk fördömer porr samtidigt som de konsumerar den i smyg. De runkar till hårt slitande människors arbete, men ser sedan ner på dessa människor och beskyller dem för sina egna sexuella begär. Jag vill naturligtvis också undersöka och utmana den manliga blicken som dominerar vår bildkultur i allmänhet men porren i synnerhet.

Du utmanar onekligen den manliga blicken i filmen, i vissa scener på ett väldigt poetiskt vis. Hur har du och filmfotograf Sophie Winqvist Loggins arbetat där?

– Vi har undersökt ”den kvinnliga blicken”, både bokstavligt och bildligt. Kamerans position och utsnitt har varit extremt viktigt. Vi har hela tiden försökt göra väldigt medvetna val, med en ständigt pågående normkritisk diskussion. Dels har det varit viktigt vad vi själva skapar för maktförhållanden i bilderna, men också hur vi kan synliggöra den traditionella manliga blicken genom att till exempel göra exakt tvärtemot eller ibland iscensätta den på ett överdrivet vis. Vi har växlat mellan ett subjektivt och ett mer distanserat berättande. Ibland vill jag att publiken ska känna att de är Bella, att de upplever situationen genom henne och i hennes kropp. Ibland vill jag lyfta blicken och snarare observera något i sin helhet. Det har varit en svår balansgång eftersom dessa olika perspektiv ibland står i motsättning till varandra.

Få mediala uttryck lägger så stor vikt på utseende som porr. Vad letade du efter där hos din huvudrollsinnehavare, och vad fastnade du för i Sofia Kappels åsyn och gestaltning?

– Hennes blonda hår, blå ögon, vita hud och normsnygga kropp spelar en viktig roll i Pleasure. Filmen undersöker både de negativa och positiva aspekterna av att vara det åtråvärda objektet och vad det innebär att ha erotiskt kapital. Bella vet att hennes utseende kan öppna dörrar och ge henne fördelar. Hon är kompetent och aktiv i rollen som objekt. Men det är ett väldigt krävande jobb att iscensätta en fantasi. Det räcker inte med att bara besitta ett enligt normen attraktivt yttre. Kvinnorna i porren är extremt skickliga på att använda sina kroppar på ”rätt” sätt. Det var ett långt och hårt arbete för Sofia att lära sig hur hon skulle posera och röra sig för att iscensätta porrfantasin. När man står bredvid och betraktar kvinnornas jobb blir kontrasten mellan den ”verkliga” kroppen och den arrangerade kroppen extremt tydlig. De drar in magen, svankar, spänner vissa muskler till max, slappnar av i andra, vrider sina ryggar och halsar, armar och ben i extremt avancerade och svåra positioner. För att inte tala om allt smink, hår, kläder, skor och skådespeleriet: att glittra med ögonen, stöna, säga rätt saker. Det är ett svårt hantverk som inte vem som helst klarar av.

Vad har det inneburit för dig att bli så nära vän med många i den amerikanska porrindustrins centrum? Hur lyckades du ta dig in där och vinna deras tillit?

– Tid, tid och tid. Det har varit helt avgörande att jag jobbat med min research under så många år. Efter ett tag blev folk i branschen liksom vana vid att ha mig omkring sig. En annan faktor var nog att jag, helt genuint, verkligen ville lära mig och förstå, snarare än att döma. Sedan tyckte många att det var kul och spännande att jag skulle göra en film om dem och deras värld. De allra flesta har varit positiva till att branschen porträtteras på film, eftersom de upplever att folk i allmänhet har en väldigt snedvriden och felaktig bild av den.

Har du medvetet använt dig av din egen attraktionskraft för att infiltrera porrmiljöer?

– Det har såklart spelat roll att jag är kvinna, och jag har absolut använt mig av någon form av erotiskt kapital ibland för att komma in i vissa rum, både bokstavligen och metaforiskt. Det är ju en bransch som på många sätt styrs av manlig kåthet, vilket jag har fått anpassa mig till. Men ärligt talat vet jag inte om det skiljer sig så enormt mycket från hur det är att vara kvinna i samhället i övrigt. Det är ganska mycket det filmen handlar om: kvinnans premisser i en mansdominerad värld. Vilka strategier som vi utvecklar för att ta oss fram, och upp.

Jag vill att publiken ska tänka självständigt och dra egna slutsatser. Det finns många saker jag hoppas på att filmen ska väcka debatt kring, utan att jag för den sakens skull vill ta ställning till dem i själva filmen. Filmen är ett konstverk, eller vad man nu vill kalla det, inte en debattartikel.

Finns det tillfällen du upplever att du har kommit ”för nära” den värld du vill skildra?

– Nej. Det har varit en del av min metod att komma just väldigt nära och bli personlig och uppleva världen inifrån, med min egen kropp och mina egna känslor. Jag är ingen journalist eller forskare med krav på opartiskhet eller objektivitet. Jag är en konstnär och jag använder mig själv som en källa till inspiration. Eftersom jag vill berätta en berättelse inifrån har jag velat komma så nära Bella som det bara går, utan att gå över mina egna gränser. Och för att svara på en fråga jag ofta får så nej, jag har inte själv medverkat i någon porr.

Läser man tidigare intervjuer med dig lyfter du ett inom svensk feminism konventionellt ursinne inför porrens roll som patriarkal stöttepelare: över hur kvinnor objektifieras och degraderas i straight mainstreamporr. Hur ser du på att du nu är på vänskaplig basis med flera av de män som är ytterst ansvariga för dessa skildringar – producenter och regissörer som Steve Holmes och Jules Jordan, samt porrvärldens mäktigaste agent, Mark Spiegler. Hur är det förenligt med detta ursinne hos dig?

 – Vad jag som privatperson tycker är en sak, men som upphovsperson till filmen är jag inte ute efter att kritisera enskilda individer. Det är klart att det finns massor av saker jag känner mig rasande över, men ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk har jag blivit. Jag drivs inte av hat lika mycket nu som förr, snarare av en vilja att förstå för att kunna arbeta konstruktivt för förändring. Hat och ilska kan vara en nödvändig kraft, men är också tärande i längden. Och tyvärr kan hatet och ilskan ofta ligga i vägen och blockera en fördjupad förståelse. Med risk för att låta som en hippie så försöker jag numera se det mänskliga i förövaren, och hitta identifikation med mig själv. När jag själv förstår hur det känns i den människa som begår ett övergrepp, kan jag också bäst förstå hur övergrepp kan bekämpas.

Vilket personligt ansvar tycker du att man borde kunna utkräva av dessa män? Porrbranschen i USA är som vi båda vet mycket mindre än man kan tro på avstånd i exempelvis Sverige. Det är en ganska liten krets av drivande centralfigurer.

– Alla människor bär naturligtvis ansvar för sina egna handlingar. Däremot bär inte enskilda individer hela ansvaret för strukturer eller den kultur som formar dem. Min film utger sig inte heller för att berätta hela sanningen om någonting eller på något sätt vara allomfattande. Jag vill att publiken ska tänka självständigt och dra egna slutsatser. Det finns många saker jag hoppas på att filmen ska väcka debatt kring, utan att jag för den sakens skull vill ta ställning till dem i själva filmen. Filmen är ett konstverk, eller vad man nu vill kalla det, inte en debattartikel.

Men filmen innehåller ju ändå några vidriga män som Bella Cherry möter inom porren. Män som verkligen förnedrar henne. Hur har du förhållit dig till de porrskådespelare som spelar dem?

– Till filmens ”skurkroller” har jag valt personer jag har stort förtroende för som medmänniskor och som både jag och Sofia känt oss trygga med. När det gäller andra karaktärer, som mer eller mindre spelar sig själva, så har de själva fått sätta vissa premisser kring sin medverkan och hur de framställs. En annan viktig poäng kring detta är att folk kan ha väldigt olika bild av vad som är negativt eller positivt. Det handlar ju om värderingar. Något som för många i publiken kan upplevas som exploaterande eller utnyttjande kanske inte ses på samma sätt av de inblandade.

Om vi bortser från alternativ- och queer porr, eftersom som de genrerna kräver sina egna diskussioner och reportage, vad ogillar du mest med normativ porr?

– Att den nästan uteslutande utgår från ett manligt perspektiv och att övergrepp så frekvent erotiseras. Att profit får styra, istället för empati, lust och medmänsklighet. Och att den porren har patent på explicit sex i kulturen.

Jag skulle nästan vilja dra det så långt som att påstå att det är ett demokratiskt problem när en liten klick av folk i LA producerar de bilder som präglar sexualiteten hos större delen av jordens befolkning.

Hur tycker du att dessa problematiska aspekter av mainstreamporr eventuellt skulle kunna ”lösas” – om det ens är någorlunda möjligt?

– Det är en superkomplex fråga och inget som filmen direkt behandlar, även om den nog ger en del fingervisningar om var jag står. Men det är som sagt upp till publiken. En förutsättning för att komma någonvart är att våga lyfta på locket och börja prata om porren, så att det som döljs i skuggorna kommer fram i ljuset. Om människorna i porren kände sig mindre stigmatiserade skulle de sannolikt våga prata mer öppet om de missförhållanden som finns. Ju mer vi kan sudda ut dessa hårda linjer mellan det som anses fint och fult, desto större chans att komma till bukt med problemen inom både branschen och konsumtionen. En sjukt viktig poäng är också att innehållet i porren inte skapas i ett vakuum utan är en konsekvens av vår kultur, våra normer och ideal. Att skapa mer alternativa bilder av sex är oerhört viktigt. Jag skulle nästan vilja dra det så långt som att påstå att det är ett demokratiskt problem när en liten klick av folk i LA producerar de bilder som präglar sexualiteten hos större delen av jordens befolkning.

– Jag tror att samhället har enormt mycket att vinna på att göra upp med skammen och tabut som råder kring sex. Eftersom människorna i porrens värld är så vana vid att bli skammade och förskjutna uppstår en motreaktion i den interna kulturen där det istället blir tabu att kritisera någons sexuella preferenser. Viljan att skydda de sina från omvärldens fördömande, kan slå över och leda till att man skyddar och försvarar personer eller företeelser som kanske inte förtjänar att skyddas.

Vilken roll skulle porren spela i din utopiska värld?

– I min utopiska värld skulle erotiken ha en mycket större del i den allmänna konsten och kulturen och vi skulle inte ha samma behov av att sitta och runka i smyg. Även om människor i alla tider har använt visuellt material att onanera till skulle det inte vara den främsta källan till erotiska fantasier och inte nyttjas i närheten av så mycket som idag. I denna utopiska värld skulle människor ha mer sex med varandra på riktigt, och fokus skulle ligga mer på det mänskliga mötet och mindre på yta. Framförallt så skulle samtycke erotiseras i min utopi, mer än erövring, utnyttjande och skändande. Rollspel kring att ge ifrån sig eller ta makt skulle vara mindre kopplat till stereotypa könsroller och folk skulle vara mer benägna att bryta invanda mönster och utforska nya identiteter och roller. Bisexualitet skulle ingå i normen. Människor som har explicit sex på film eller bild skulle inte stigmatiseras, utan hyllas för sin generositet, sitt mod och sin kompetens. Och naturligtvis skulle det råda social rättvisa så att inga människor behövde ha sex för att ta sig ur fattigdom, utan sex skulle enbart ske för att folk hade lust.