Hej Modedoktorn. I dessa tider av influencers och kändisar, vilka har egentligen mest makt i modevärlden? Undrar Mia.

För den som är intresserad av influencervärlden har det varit en händelserik höst. Ingen kan väl ha missat artiklarna om Isabella Löwengrips ekonomiska kriser och sviktande status. När skriverierna om hennes problem var som mest intensiva fick hon sällskap av sin influencerkollega Linnea Claesson. Om Löwengrip fick kritik för att möjligen ha friserat sina siffror och påstått sig ha fler följare än hon hade var Claessons problem att hon verkade ha farit med osanning. Personer som skulle ha trakasserat henne visade sig helt enkelt inte existera, andra som varit närvarande vid händelser hade helt andra minnesbilder. Kukbilder hon sade hade skickats till henne kom bland annat från dejtingappen Grindr, prekärt särskilt för att bilderna tagits från ett separatiskt forum för män som söker relationer med andra män.

Men, mer intressant än kritiken mot bluff och båg i influencervärlden är det starka stöd som uttryckts av deras följare. Kommentarsfält fylls av inlägg med syfte att stötta de uthängda. Den här typen av reaktioner är ett bra exempel på vad som gjort influencers så framgångsrika: att följa dem är att få en inblick i deras värld och att känna gemenskap med den livsstil och de ideal de representerar. Tilltalet i kanalerna är ofta personligt och inbjudande. Klart att man blir sur när ens virtuella vän kritiseras av ansiktslösa journalister.

Debatten har visat på både styrkor och svagheter i influencerledd media. Det är orimligt att tro att en ensam person regelbundet ska kunna skapa så mycket innehåll som ett Instagram-konto kräver utan att åtminstone börja skarva, småljuga och krydda sina utsagor.  Därifrån är steget kort till hittepå, för utan nya inlägg tröttnar följarna. Och, som Löwengrip-debaclet tydligt visat är frågan om antal följare livsviktig om man nu försörjer sig på att nå ut i stugorna. Mediets styrka är därför det känslomässiga engagemang som genereras av det informella tilltalet, där vad som rent krasst är en annonsplats (där man säljer hårprodukter, kläder eller feministisk aktivism) blir som mest effektivt när det förkläs som vänskap. Betalda inlägg blandas med uppdateringar från frukostbordet eller fikan med vänner.

Influencers är därför på samma gång både maktlösa och mäktiga, utsatta för marknadens nycker samtidigt som de ofta har en intensivt lojal följargrupp. Regelbundet byts individuella influencers ut men själva systemet förblir detsamma. Det hela påminner litet om premisserna för Dana Thomas bok Gods and kings i vilken hon driver tesen att modevärlden kan (åtminstone för en utomstående) framstå som ett kungarike, där vissa kreatörer har nästintill oinskränkt makt. Men, det man då missar är att dessa ”kungar” styrs av ”gudar” som äger de konglomerat som kungarna arbetar inom. Eller mindre poetiskt uttryckt, bakom varje John Galliano finns en Bernard Arnault som har den egentliga makten. Är det inte också om detta som de senaste mediestormarna handlar? Om de ekonomiska incitamenten bakom att arbeta som influencer uppdagas riskerar hela bygget att kollapsa. Favoritfikastället var ingens favorit utan tog betalt för att influencer-sällskapet skulle dricka kaffe just där. Dagens outfit har man bara på sig i de fem minuter det tog att lägga upp bilden, sedan byter man tillbaka till sin vanliga kläder. Svaret är således att influencers visst har makt, men den är så starkt villkorad att den sällan blir långvarig.