Jag hatar när man måste inleda en artikel med att berätta att det finns en debatt – och att texten läsaren nu förhoppningsvis kommer läsa är en kommentar till eller ett inlägg i denna debatt.

En orsak till detta hat – hat är kanske ett starkt ord, men låt stå – är att jag helst av allt vill skriva en text som bara berättar om något nytt och spännande. Kanske om Cate Blanchetts skjorta från Lemaire i Todd Fields film TÁR.

Men nu finns debatten och den här texten handlar till viss del om debatten och därför måste jag säga att artiklar har skrivits om huruvida kulturskribenter är för personliga eller inte, huruvida en kultursida är för mycket av ett iscensättande av diverse kulturskribenters privatliv eller om kultursidan borde sträva mer efter ett ideal där det personliga aldrig ställer sig på scenen utan på sin höjd får vara sufflör.

Är du team ”Kultursidor ska handla om kultur!” eller team ”Kultursidor ska belysa allt det människor pratar om!”?

Innan du svarar så tänkte jag bara slå fast att vi säger en sak, men gör en annan. Om någon frågade mig och dig och alla andra om vad vi vill läsa på kultursidorna så kommer vi hävda att det vi helst av allt vill ha är djuplodande texter om nya diktsamlingar och analyser av växelspelet mellan Onkel Vanja och Ryusuke Hamaguchis Drive my car. Eller nåt sånt! Något svårt, något att bita it, något som får dig att gnugga geniknölarna.

Det vi sedan faktiskt läser: diverse iscensättanden av kulturskribenters privatliv, gärna av sexlivet eller traumatiska upplevelser.

Det här gäller inte bara kultursidor utan i stort sett all kultur. Vi köper nobelpristagare, men lyssnar på Denise Rudberg – om vi ens lyssnar. Vi säger att vi vill se tre timmar lång japansk film om en regissör som förlorat sin fru och ska sätta upp Onkel Vanja, men tittar på You på Netflix. Vi hyllar komplext avantgardemode, men köper mest kläder på Arket.

Vi säger en sak och gör en annan. Är det för att vi är förvirrade? För att vi är falska?

Nej, det är för att det finns status i att signalera kulturella preferenser som är förknippade med högstatuspersoner – i det här fallet tongivande röster och makthavare inom kulturen.

Det hjälper inte heller att vi lever i en tid av quick fixes, där det krävs en viss viljestyrka att läsa recensionen av den experimentella poesidebuten, istället för att klicka på krönikan om otrohet eller bara fortsätta scrolla på TikTok eller Instagram. Eftersom ingen ser din skärmtid eller klickhistoria behöver du inte stå till svars för dem. Våra guilty pleasures har förvandlats till skelett i mobilen – det enda vi visar upp är vår curerade feed.

Och om det står på kultursidorna är det ju faktiskt redan sanktionerat på sätt och vis. Det är en kulturkonsumtion som inte påverkar din status negativt, även om den handlar om någons balle.

Däremot är det en kulturproduktion som kan ge status till upphovshennen. För man behöver inte vara en kulturskribent som bygger sin status på att bara skriva om ny kultur, man kan idag även vara en kulturskribent som skriver texten som alla läser, som alla klickar på. Eller för den delen, kulturskribenten som skriver om den texten, som inte är först på bollen, men som säger något som också blir läst av många. Relevans är också en källa till status.

Så är även den här texten ett drag i statusspelet skribenter emellan, där jag försöker säga något smart om en debatt som engagerar, i förhoppningen att även denna text läses. För vem vill vara irrelevant?