Dina konstverk som ställs ut i grupputställningen på Andréhn-Schiptjenko utmanar vår syn på motorfordon, vår relation till dem och deras funktionalitet. Kan du inte berätta varför du använt dessa slitstarka motorcykelskal i dina skulpturer?

– Jag genomgick en hjärnoperation i mars förra året, och för att göra lång historia kort: något gick fel. Jag förlorade omkring 3,5 liter blod och var nära att dö. När din hjärna tror att du är på väg att dö skickar den dig till en annan sfär. För första gången i mitt liv kände jag mig hel. Jag var trygg, i paradiset. Det jag såg var ett slags hall, omringad av sköldar och abstrakta hjälmar som skyddade mig. Min hjärna var i fara, och därför hamnade jag i en sfär där hjälmar var gudar. Jag förstår att det här låter galet för någon som inte haft en nära-döden upplevelse, men trots att jag aldrig varit religiös så har hjälmar och fordonsskelett blivit mina gudar. Att skapa verk som påminner om vad jag upplevde är en spirituell handling för mig.

Hur växte din fascination för superhjältar och motorcyklar fram?

– Veckorna innan operationen var jag otroligt rädd. För att slappna av kollade jag ofta på superhjältefilmer. Jag tittade på Matrixtriologin och fastnade för scenen där Trinity kör i full fart längs motorvägen i en Ducati 996. Hon använde ingen hjälm. Om och om stötte jag på liknande scener och det påverkade mig verkligen. Liksom, hur fan kan de vara så dumma att de riskerar sina liv på det sättet!? Jag tänkte, här ligger jag med något i min hjärna som kan döda mig, men Trinity har inte tid att sätta på sig en hjälm!

– Efter tillräckligt många liknande filmsekvenser insåg jag att karaktärer som Trinity är oövervinnerliga. Jag började meditera, och ”Jag är Trinity” blev mitt mantra. Det fungerade! Efter operationen fortsatte superhjältefilmer att vara viktiga för mig. Att se människor överleva extrema situationer gav mig hopp och styrka under tiden som jag återhämtade mig.

– Jag har länge varit intresserad av bilar. Efter att jag blivit diagnostiserad 2016, med vetskapen om att min sjukdom kunde förlama mig, bestämde jag mig för att göra något stort, i fall att det skulle vara det sista jag skapade. Jag köpte en gammal raggarbil, en Audi 80 från 1991, och påbörjade skulpturprojektet Cruise Control. Min fascination för motorcyklar var alltså inte långt bort.

”Jag kan köra en grävmaskin, jag kan svetsa, jag kan styra tunga maskiner, jag kan slita sönder en jävla bil om jag vill! Att jobba med tunga, hardcore material fyller mig med en känsla av makt, ja.”

Du arbetar med material som traditionellt ses som manliga. Upplever du att det finns en känsla av makt att hämta i dessa hårda och tunga material?

– Jag reflekterade inte över mitt biologiska kön i relation till de material jag använder förrän andra började anmärka på det. Exempelvis den gången jag var med i en grupputställning på Kunsthall Aarhus. Intendenten hade trott att jag var man och blev väldigt förvirrad när jag dök upp. För mig är kön är flytande, men konstvärlden – som de flesta världar – är uppdelad i maskulint och feminint. Det är väldigt begränsande och frustrerande.

– Jag växte upp på en bondgård och älskade det tuffa arbetet, känslan av att min kropp var fysiskt kapabel. Jag kan köra en grävmaskin, jag kan svetsa, jag kan styra tunga maskiner, jag kan slita sönder en jävla bil om jag vill! Att jobba med tunga, hardcore material fyller mig med en känsla av makt, ja.

– Det är fan dags att sluta se det feminina som svagt!