I amerikansk press analyserar man presidentkandidaternas och Donald och Melania Trumps klädsel på ett seriöst sätt. Vad skulle vi lära oss om vi gjorde det med svenska politiker också?

Svensk partipolitik är sällan underhållande. När man lyssnar till de tongivande rösterna i dagens politiska samtal blir det snart uppenbart att det inte är till politiken vår tids vassaste snillen dras. Kanske är de bättre på att klä sig än att på att tänka? Under många år stod Barbro Hedvall för stilanalysen av svensk politik. Boken Stil och politik, som hon skrev tillsammans med Göran Greider, är fortfarande förhållandevis unik i sin genre. Men mycket har hänt sedan den publicerades, drygt tio år sedan. Rent estetiskt dominerades det tidiga 00-talets politiska scen av Gudrun Schyman. Som partiledare för Vänsterpartiet missade hon aldrig att ha på sig en röd detalj när hon framträdde i medierna, ett smart sätt att på ett konsekvent vis iklä sig symbolen för sin ideologiska tillhörighet.

Nyligen avgick politikens bästa fuckboy Jan Björklund från posten som partiledare för Liberalerna. Solbränd, klädd i sneakers och med samma skjorta i debatt efter debatt såg han ut att precis kommit, lätt rosélullig, från en grillfest i någon småputtrig villaförort. Looken var en bra uppdatering av hur en arketypisk folkpartist ser ut, något som Camilla Thulin några år tidigare förtjänstfullt hjälpt Lars Leijonborg att uppnå, då med hjälp av manchesterbyxor och kavaj med lappar på armbågarna. Dagens socialliberala ledare är tydligen mer informella än intellektuella i sin framtoning, vilket inte bara säger något om det borttynande partiet utan också något om medielandskapet i stort.

Annars är de partiledare som mest strategiskt använder kläder som kommunikationsmedel Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson. EBT håller en korrekt och proper linje, så överdriven att hon ofta framstår som mekanisk, på gränsen till omänsklig. Säkert är det medvetet, ett sätt att visa att hon är mer än vanlig person: hon är en ledare. Åkesson har ett oförtjänt gott rykte som skicklig retoriker. För den som är det minsta insatt i sakfrågorna är det uppenbart att detta alls inte stämmer utan snarare är del av myten om honom, kanske för att hitta en enkel förklaring till varför svenska väljare fallit för en populistisk politik. Stilmässigt är dock Åkesson fascinerande att studera. Glasögonen ger honom en seriös framtoning, lämplig för politiska debatter. Samtidigt är kostymerna ofta illasittande och billiga, ett smart sätt att understryka sin folklighet. Nyligen framträdde han dessutom i en ”I love Sölvesborg”-T-tröja, aningen för tajt och avslöjande kurvor man vanligtvis döljer. Knepet fungerade: ännu mer än Björklunds fuckboy-look framstod Åkesson i den tajta souvenirtröjan som en man av folket.

Det sägs ibland i diverse sociala medier och på kultursidor i behov av att dra igång en debatt (utan större ansträngning) att det är fel att diskutera kvinnors utseende. Den bakomliggande tanken är att genom att prata om kvinnors yta flyttas fokus från deras intellekt. Men, inom politiken används kläder, accessoarer och andra attribut för att kommunicera värderingar, livsstil och ideologisk tillhörighet. Därför är det viktigt att inte bara granska vad politikerna säger, utan också hur de säger det, inklusive vad de har på sig. Detta gäller givetvis både manliga och kvinnliga politiker, både Sölvesborg-fantaster och rågblonda, kristna robotar.