Mode har sällan handlat om vara i nuet. Kanske är det just därför som mode fascinerat så många – dess relation till tid är komplicerad. Redan Walter Benjamin beskrev modets nyckfullhet genom att likna det vid en tiger som hoppar från trädgren till trädgren. Tigerns beteende är inte förutsägbart eller linjärt, tvärtom följer rörelserna inget tydligt mönster utan verkar styras av impulser och infall. Det leder till att det förflutna ofta kan skymta i dagens kläder: genom ett par utställda byxor kan både 70-talets mode anas men också 40-talets sjömansbyxor, som var extra vida nedtill för att enkelt kunna rullas upp när det var blött på däck. Ibland kan också framtidens idéer skönjas genom mönster, snitt och materialval.
Snart är 2020 över och året ska sammanfattas. Ur ett modeperspektiv finns inte mycket att säga. I tider av självisolering har mode inte haft någon direkt framskjuten position. Mode är ett socialt fenomen och kräver därför en publik. Varför köpa vackra klänningar och dyra väskor när ingen ändå kommer att se? Tankarna går till trädet i skogen som ingen vet om det låter när det faller – finns mode om ingen ser det?
När jag går genom kläderna hemma i garderoben minns jag fjärran platser jag besökt, solnedgångar jag sett och människor jag träffat. Plaggen påminner mig om sådant jag tog för givet.
Jag tänker på Benjamins tiger som hoppar från gren till gren och på hur mode, trots sin osynlighet, ändå haft en särskilt viktig funktion det här året genom att det kunnat påminna om både sådant som varit och sådant som ska komma. När jag går genom kläderna hemma i garderoben minns jag fjärran platser jag besökt, solnedgångar jag sett och människor jag träffat. Plaggen påminner mig om sådant jag tog för givet. För snart ett år sedan firade jag in det nya året på Hotel Hasslers takterrass i Rom, såg fyrverkerierna över den eviga staden och skålade i champagne, klädd i ljusblå skjorta från Eton, sammetsfluga från Lanvin och min stickade, svartsilvriga Dries Van Noten-slipover. Plaggen får mig att minnas glädjen och euforin över att få vara i en av världens vackraste städer när ett år tog slut och ett annat började.
När jag från min självisolering slösurfar på internet ser jag rosa skjortor från Prada, en jeansjacka från Saint Laurent, en sidenkostym från Tom Ford. Bilderna får mig att fantisera om en tid, kanske redan i en snar framtid, när den typen av plagg är relevanta igen. Cocktails på Teaterbaren, en middag på Minipalais eller kanske på en hemmafest hos en god vän. Genom kläder – både sådana vi äger och sådana vi fantiserar om att ha i garderoben – kommer tiden före och efter pandemin inom räckhåll. Vi sitter på tigerns rygg och förs än framåt, än bakåt.
Så, även om mode varit osynligt under 2020 har det också varit närvarande. Som ett sätt att få oss att fantisera och drömma. Inget vet i nuläget hur nästa år kommer att bli, men jag fortsätter att vårda min garderob och de minnen om ett annat liv som den innehåller.