I juli började inspelningen av fortsättningen på tv-serien Sex and the City (HBO), nu under titeln And just like that (HBO Max), i New York. De första bilderna på Carrie, Miranda och Charlotte (Sarah Jessica Parker, Cynthia Nixon och Kristin Davis), har redan börjat analyseras av media i jakten på detaljer om vart det nya kapitlet kommer att ta karaktärerna. Än så länge finns inte så mycket mer att gå på än kläderna – och skorna.

Vogues Liam Hess (9/7) noterade omedelbart Carries Bradshaws skodon: Celines svarta ”Melody tri-buckle Mary Jane pumps” designade för höstkollektionen 2020 av Hedi Slimane. Att välja ett par skor av Slimane är talande på flera plan då han är en av modevärldens mest inflytelserika och parallellt kontroversiella modeskapare och han kritiseras ofta för att designa produkter för ny-borgerlig konsumtion snarare än mode som är nyskapande. Men är det något som Carrie har kommit att förknippas med så är det just hennes missbruksartade konsumtion av mode och framförallt skor, gärna av lyxmärket Manolo Blahnik. I ett avsnitt från fjärde säsongen av Sex and the City inser Carrie att hon spenderat närmare 350 000 kr på sina över 100 par skor, och därför inte har råd med insatsen till sin hyreslägenhet som är på väg att omvandlas till bostadsrätt. Carrie säger chockat till Miranda: ”Jag har spenderat 40 000 dollar på skor, och har ingenstans att bo!?”

I ett avsnitt från fjärde säsongen av Sex and the City inser Carrie att hon spenderat närmare 350 000 kr på sina över 100 par skor, och därför inte har råd med insatsen till sin hyreslägenhet.

Att förköpa sig på lyx är ett traditionellt borgerligt litterärt tema som går att hitta redan i Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856. I kort  handlar historien om en kvinna som begär tingen med samma lidelse som hon begär männen i sitt liv, och efter otrohet och lyxkonsumtion går hon under av konsekvenserna. Drömmen om överdåd, och att leva ett liv bortom de egna medlen tar tag i Emma Bovary dagarna efter hon varit på sin första societetsfest och väl hemma igen börjar det vanliga, vardagliga livet framstå som allt mer outhärdligt och så fort hon tänker på balen på slottet hon just varit på förvrids hennes själ i smärta. Även här används skorna som en metafor för den ultimata lyxen: ”hennes hjärta var som skorna: då det frotterat sig med rikedomen hade något lagt sig över det som inte skulle utplånas.”

I inledningen till 2012 års utgåva av Madame Bovary skriver Sara Danius att boken skapade en stor skandal när den gavs ut, då porträttet av den köp- och kärlekssjuka Bovary ansågs ha sårat den offentliga moralen och släpat den franska nationens heder i smutsen. Framförallt var det faktumet att huvudpersonen inte hade vett att skämmas för sitt beteende som hade provocerat kritikerna och som sedermera ledde till att Flaubert faktiskt ställdes inför rätta. Flaubert själv menade dock, efter att han frikänts, att konsten måste existera för konstens egen skull och skrev i ett brev att ”konstens moral består i dess skönhet”.

Kopplingen mellan moraliska konsekvenser, och konst för konstens egen skull är ett tema som länkar Bovary och Bradshaw. Förutom de båda kvinnornas begär efter mode, skor och lyx, är konsumtionen också ett uttryck för en dröm om ett estetiskt perfekt liv – jakten på att uttrycka en konstnärlig vision i det vardagliga livet. När Bradshaw i tredje säsongen börjar dejta en politiker bestämmer hon sig för att börja klä sig annorlunda för att bättra passa en politisk livsstil: ”jag klädde mig enligt rollen. Jag hittade lite vintage Halston och gjorde en variant av Jackie Kennedy. De tidiga åren.”

På samma sätt som Bradshaw börjar leva sig in i estetiska fantasier baserat på männen hon dejtar börjar Bovary okontrollerat läsa böcker efter den där första societets-festen. Genom litteraturen försöker hon skapa ett liv hon inte har – och det handlar inte bara om eskapism, det handlar också om att försöka frambesvärja det förhöjda liv hon drömmer om: ”hon läste Balzac och George Sand och sökte i fantasin tillfredsställa sina egna begär”. Och lite senare, när hon beskriver en vicomte hon åtrår, så börjar Bovary överföra det egna livet på fantasin och vicomten: ”mellan honom och de fiktiva personerna ville hon se likheter”.

Genom flödena på bilddelningstjänster som Instagram, Tumblr och Pinterest har vi fått en ny möjlighet att göra visuell konst av våra vardagliga liv.

När Madame Bovary skrevs och de första säsongerna av Sex and the City spelades in, hade de sociala mediernas revolution ännu inte ägt rum och tanken om att estetisera sitt liv var ett tema förbehållet konsten. Men genom flödena på bilddelningstjänster som Instagram, Tumblr och Pinterest har vi fått en ny möjlighet att göra visuell konst av våra vardagliga liv. Vem som helst kan nu leva sig in i en estetisk fantasi som redan är färdigpackad i visuella termer. Begrepp som cottagecore (för de som gillar brittisk stug-estetik), dark academia (en akademisk internat-stil med mörka bibliotek, gotik och tweed), royalty aesthetic (inspirerad av Versailles, rosa tyll och rosor) och otaliga andra estetiker finns tillgängliga för att skapa ett visuellt kategoriserat liv.

I en artikel för Vogue.com (25/5) skriver Sarah Spellings att begreppet estetik över tid gått från att vara ett begrepp som bara användes av akademiker och konstnärer till att bli ett ord som får kategorisera våra identiteter och aktörer på sociala medier har börjat redigera sina liv som om de vore estetiska konstruktioner. Sedan 2018 har begreppet sett en markant ökning på Pinterest, där många av tjänstens användare upptäckt anslagstavlor som hjälpt dem forma sina estetiska identiteter. Spellings skriver vidare att vi allt mer börjar sträva efter att ge våra flöden en ”perfekt symmetri, en perfekt sammanhängande färgpalett. Att bara ha en känsla för stil verkar så prosaiskt; skulle du inte hellre ha en estetik?” Frågan är såklart varför man behöver en estetik för att definiera en identitet?

Men behovet av att framställa ett estetiserat liv i verkligheten, bortom litteraturen och konsten, är inget nytt fenomen som kom med internet. Fram till 2000-talet var det däremot reserverat för en särskilt utvald skara i överklassen. Markisinnan Luisa Casati Stampa (1881–1957), mer känd som bara Marchesa Casati, var en Europas rikaste kvinnor i början på förra århundradet. Hon älskade konst, kultur och framförallt mode, och enligt egen utsaga hade hon aspirationen att bli ett ”levande konstverk”, alltså att forma hela sitt liv till en ”estetik”. 1930-talets skvallerpress noterade denna strävan och beskrev henne som den mest ”djärva och extravaganta kvinnan i Europa”.

För eftervärlden är Casati kanske mest ihågkommen i modekretsar för att hon inspirerade John Gallianos couturekollektion för Dior 1999, och även en handfull plagg i Valentinos pre-fall-kollektion 2015. Men vid sidan av sitt modeinflytande är hon också, kanske ofrivilligt, länkad till den svenska kulturhistorien genom hennes besök till Axel Munthes villa San Michele på Capri. Under några år på 1920-talet intog Casati San Michele då hon drogs till Capris dekadenta liv och eviga fester. Och för att göra sig helt hemma i villan tog hon med sig två jaktleoparder, två vinthundar, två förgyllda gaseller och en uggla för att liva upp villans trädgård och möblerade om rummen för att passa den estetik hon försökte upprätthålla. Men Markisinnan kände sig så hemma i villan att Munthe enligt uppgift lär ha haft svårt att få bort henne därifrån.

Men bortom hennes terroriserande av Munthe, starka inflytande på modevärlden, och inspirationen hon gav samtida porträttmålare som Giovanni Boldini och Kees Van Dongen, så är det hennes önskan om att bli ett levande konstverk som hänger kvar över hennes minne. Men på samma sätt som Madame Bovary konsumerade bort hela familjeförmögenheten, så dog också Casati utfattig i London 1957. Att leva för estetiken är en dyr konstnärlig övning. Och i en tid plågad av en långdragen pandemi och en ekonomisk tillbakagång, är det frågan hur Bradshaws estetiska fantasier kommer att landa i denna nya tid. För man kan inte annat än att undra om konsekvenserna för Bradshaws konsumtion kommer att komma ifatt henne i detta nya kapitel i Sex and the Citys historia; om hennes liv kommer att få ett mer realistiskt allvar och utvecklas i enlighet med Bovary och Casatis öde. Eller om seriens nya titel indikerar att det bara kommer att vara mer av samma sak, fast i ett par nya, om möjligt ännu dyrare, skor?