Jag besöker den slutna vernissagen för utställningen med Gilbert & George på Moderna museet. Utställningen är en retrospektiv som inkluderar verk från Gilbert & Georges femtio år långa liv som konstnärsduo och kärlekspar.
De första stora fotoverken med kollagelik komposition speglar en viss ansträngd sofistikation. Jag är inte såld, men ännu inte heller helt avskräckt. Avbildade syns de två unga konstnärerna själva. Andra vackra unga män, ordet QUEER i stora bokstäver, svartvita färger, enstaka kulörer.
Djupare in förändras estetiken. Det kollagelika greppet går dock som en röd tråd, likaså duons användande av sina egna kroppar och ansikten. Starkare klara färger framträder. Det suggestiva övergår i maximalism och kalejdoskopiska mönster.
I verk från de senaste tio åren framträder ett tydligare politiskt bildspråk. Tavlor pryds av explicita budskap: ”Our grandfathers didn’t vote for fascists, they shot them!” står det på en. ”Nationalists make me sick!” på en annan.
När Gilbert & George sen använder sig av people of color i religiös klädsel som ett slags rekvisita i sina andra alster, exempelvis kvinnor i niqab eller män i turban, framstår de människovänliga politiska budskapen ovan rent löjeväckande. Särskilt i relation till de verk på vilka direkta våldsuppmaningar uttrycks blir det svårt att ta duons antinationalistiska budskap seriöst. ”Rape a rabbi”, ”infibulate an imam” och ”molest a mullah” kan man till exempel läsa på några av verken.
”Duon gör anspråk på att vara utmanande, men det enda jag ser är barnslig bajs-humor och provokation för provokationens skull.”
I övrigt präglas Gilbert & Georges konstnärskap av en förkärlek för nakenhet och kroppsligt avfall. De egna nakna kropparna är återkommande, särskilt rövhålen. Så även illustrationer av bajs, liksom ett kors av fyra bajskorvar som möter varandra.
Duon gör anspråk på att vara utmanande, men det enda jag ser är barnslig bajshumor och provokation för provokationens skull. Det hela känns oerhört passé. Det går i linje med Nathalie Djurberg-utställningen på Moderna i fjol, som innehöll black face. Jag lämnar museet med känslan: Det vore underbart om minoriteter i det här landet slapp bli örfilade var de än vänder sig. En utställning får gärna utmana, men kränkningar och käftsmällar av det här slaget undanbedes.