När januari  inte erbjuder mycket mer än en dyster grå himmel och isande kyla som går rakt in i själen så är Franks Bowlings andra Sverigeutställning, Towards the light, som att hitta skatten i slutet av regnbågen. Att det bara är hans andra gång i Sverige är anmärkningsvärt med tanke på att hans karriär sträcker sig över nästan sex årtionden.

Utställningen Towards the light exponerar Bowlings konst från 2012 fram till 2016, och 80-åringen visar ännu inga tendenser på att sluta med sitt skapande. När jag går in på Christian Larsen Gallery dras blicken först till verket Listening to Beethoven, 2016. Det är en stor abstrakt tavla täckt i en skur av starka neonfärger, och det är inte förrän jag inspekterar målningen närmare som jag ser en liten leksaksfigur bada i färgerna. Om man studerar målningen ännu noggrannare kan man se akupunkturnålar sticka ut, och mellan lager av akryl syns budskapet från en lyckokaka.

– Jag är inte säker på varför jag började med konst, jag ville bara uttrycka vad jag kände på insidan, min sanning. Det är vad jag alltid har försökt göra med mitt arbete, säger Bowling under utställningen.

Konstnären flyttade till Storbritannien från forna Brittiska Guyana under sina sena tonår. Hans tidiga arbeten hade ett stort fokus kring det figurativa, föreställande. Det var genom Chelsea School of Art och Royal College of Art i Storbritannien Bowling lärde sig att skapa figurativ konst, men detta var något han senare lämnade bakom sig och idag är han mest känd för sina livfulla, abstrakta konstverk. Till en början fick han inte något erkännande i Storbritannien, utan det var först när han flyttade till New York på 60-talet som han fick upprättelse inom mindre formella kretsar i USA.

Efter flytten till USA började Bowling umgås med konstkritikern Clement Greenberg som uppmuntrade Bowling att uttrycka en annan röst som han bar på inom sig och det var så han kom att utvecklas inom abstrakt konst.

När jag går igenom galleriet ser jag målardukar som häftats ihop och tillsammans bildar en symfoni av de olika delarna i hans konstnärliga grund, och för dem samman. Det är en glimt in i både hans inre och yttre sfärer, som nu inte längre känns splittrade. Bowling har lärt sig reglerna, han har spelat efter dem och sedan brutit dem och om nödvändigt har han plockat ihop dem igen.

När Bowling fortfarande bodde i New York skrev han 1971 essän It’s not enough to say ”Black is Beautiful”, en hyllning till att uttrycka sig utanför ramarna kring vad det innebär att ständigt vara stämplad som en svart målare. Sorgligt nog stämmer det här i stor utsträckning än idag. Varför ska ett verk kategoriseras i relation till konstnärens tro, kön och ursprung? Borde inte verket få stå för sig självt i sin relation till andra rörelser inom konst; kubism, minimalism och så vidare istället för att bara bli en representation för dess avsändare? Essän kommer med flera viktiga poänger; till exempel så handlar inte bristen på svarta konstnärer om brist på kreativitet utan det är snarare en konsekvens av ekonomiska hinder. Frågan är om det ens skett någon större förändring sedan 1971?

2019 kommer Bowling att hålla en retrospektiv utställning på Tate i London, som första svarta man någonsin att ha en sådan utställning där. Och det är inte första gången han är först att göra något i ett sammanhang. Bowling var även den första svarta mannen i den brittiska universitetsvärldens 250-åriga historia att utses till Royal Academician.

En sak är säker, han kommer helt klart att fortsätta bryta regler.