Vad är meningen med livet? På vilket sätt kan vi, genom våra liv, göra tillvaron mer meningsfull, inte bara för oss själva utan för alla som vi möter? Vi besvarar frågorna olika, både i hur vi tänker kring det men också i hur vi agerar i livet. För vissa är det att skapa en familj, att utforma en liten bubbla att existera inom, med familjeenheten i centrum. För andra är det att arbeta ideellt. Ytterligare en grupp kanske inte ens tänker värst mycket på frågan, fullt upptagna med att få vardagen att fungera. Oavsett strategi fortsätter livet att gå sin gilla gång. Dag läggs till dag, veckor blir till månader som slutligen blir till år. Kroppar växer och barn blir vuxna som i sin tur får egna barn. Hud blir slappare, hår tunnas ut och ögonen blir dimmiga. Nya röster ersätter de gamla i generationernas eviga kamp om tolkningsföreträde. Ena dagen är det 40-talisternas köttberg som kritiseras, nästa är det de unga snöflingorna födda kring millennieskiftet som anses aningslösa. Begreppen är nya men kampen mellan olika grupper ständig.

Under en tid när ideologiska perspektiv var tydligare i den svenska politiska debatten var Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister, en särskild stridbar röst: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja vad ni vill. Frihet.” För honom var individens fråga om livets meningsfullhet sammanflätad med frågan om hur vi gemensamt kan skapa en bättre värld för kollektivet. Med uppenbar marxistisk prägel menade Wigforss att vi arbetade för att leva, istället för att leva för att arbeta. Skillnaden kan låta liten men är i själva verket radikal.

”Det oavlönade arbetet är en fundamental del av modeindustrin.”

Mer än ett halvt sekel senare är det inte lika enkelt att hålla med Wigforss. De kulturella och kreativa näringarna erbjuder arbete som på ytan påminner om de sysselsättningar han såg som meningsfulla inom ramen för fritiden. Att uttrycka sig kreativt ingår ofta på ett självklart sätt i många arbetsbeskrivningar inom modeindustrin, därmed är gränsen mellan vad som är typiskt arbete och självklar fritid inte uppenbar. Dessutom är det inte självklart att ”arbete” är samma sak som ”lönearbete”. Inom mode, liksom inom många andra kreativa industrier, utförs en stor del av arbete utan betalning. När ekonomisk ersättning betalas ut är det i så obetydliga summor att det inte är självklart att arbetet lönar sig ekonomiskt. Många yrkesverksamma tjänar knappt så att de kan försörja sig utan är beroende av förstående föräldrar, stöttande partner och extraarbete inom mer stabila branscher. Särskilt vanligt är detta bland de unga och oetablerade, som tar oavlönade praktikplatser, utför gratisarbete och på andra sätt väljer att arbeta utan ekonomisk ersättning med hopp om att deras insatser en dags ska leda till någon form av anställning.

Det är ingen mänsklig rättighet att arbeta kreativt, eller ens med det som man är intresserad av. Om ingen vill betala för de tjänster du tillhandahåller kan det vara klokt att fundera över att försöka sälja andra typer av tjänster eller varor. Samtidigt är det inte så enkelt. Det oavlönade arbetet är en fundamental del av modeindustrin, och många av de delar som i sig är vinstbärande och som genererar enorma vinster för en liten grupp ägare är samtidigt beroende av att gratisarbete fortsätter att utföras av de unga och oetablerade som drömmer om en framtid inom modebranschen.

Själv har jag börjat arbeta allt mindre. Det känns helt enkelt inte meningsfullt att år efter år höra min egen tröttsamma, skånska röst harva på om modets magi och ytans komplexitet. Den trista konsekvensen är förstås att i och med lägre inkomster blir fritiden också blir lidande, och att den planerade helgen i Paris får ersättas med kvällar hemma i sängen med Netflix. Samtidigt är jag förstås privilegierad – jag får betalt för att ägna mig åt mitt intresse, och frågan om livets meningsfullhet är något jag kan ägna mig åt på arbetstid. Men hur ser det ut för dem som gör praktik på heltid i förhoppningen om att en gång i tiden få ett lönekuvert i utbyte mot nedlagda arbetstimmar? Vilka drömmar är det modeutbildningar egentligen säljer och hur kommer framtidens arbetsplatser inom modebranschen se ut, när digitaliseringen omförhandlat hur mode kommuniceras och sprids? Vad innebär det, som Wigforss säger, att vara ”frigjord” i en värld där vi ständigt måste marknadsföra oss själva som kreativa, dynamiska arbetshästar som gärna stretar på, även utan lön? Det är svårt att känna sig fri när hyrespengar fattas, trots att arbetsschemat är fullt, svårt att behålla tron på modets magi när man har fler drinkbiljetter än slantar i fickan.