Hej, vad är den viktigaste konsekvensen av corona för svenskt mode? MVH, Orolig.

Sedan krisen bröt ut har jag köpt nya kläder. Ett par sommarbyxor från Prada som nog hade passat perfekt på strandpromenaden i San Remo. Ett par badbyxor från Moschino som vore toppen på den grekiska ön Paxos. En flera år gammal nättröja från Our Legacy som jag gärna hade haft vid poolen på La Colombe d’Or. Inga av de här platserna är längre tillgängliga att besöka. Det närmsta bad jag kommer för tillfället är att från promenadstigen betrakta Brunnsviken, strax utanför Stockholm. Ändå köper jag plagg efter plagg som jag inte har bruk för (och för pengar jag inte har nu när frilansuppdragen sinat).

Kläderna jag köper fyller alltså ingen praktisk funktion i tillvaron. Istället representerar de förhoppningen om en framtid när vi återigen kan resa ut i världen och klä upp oss för umgänge. Det är konstigt: mode sägs vara framför allt ett socialt verktyg, men det är först när jag inte kan träffa någon och inte resa någonstans som jag börjat bry mig om vad jag har på mig. Är det för att mode bär på en så stark känslomässig laddning som det nu blivit symbol för både längtan och frustration?

Samtidigt som jag sitter och drömmer om ett liv där mode återigen kan spela roll genomgår modebranschen, både i Sverige och utomlands, ett brutalt stålbad. Kedjor som redan befann sig i kris har nu gått i konkurs. Den butiksdöd som det länge spekulerats i men ingen sett till verkar plötsligt ha inträffat. När – eller kanske om – den här tiden någonsin går över kommer det nog vara till en radikalt annorlunda typ av handel. Rapporter om överblivna kvantiteter plagg som ingen vill ha fyller modeplattformarna. Blir det ens någon höstkollektion i år? Och vad sker med alla som arbetat i den kvinnodominerade och lågavlönade sektorn men som nu blivit arbetslösa?

Det har fotograferats tillräckligt med juiceglas i motljus i shabby chic-inredda innerstadskök.

En klen tröst är att den överfulla influencerbranschen nu kommer att bantas. Det yrke som länge varit en symbol för samtidens tomhet och brist på mening kapsejsar långsamt. Säkert jobbigt på individnivå, men nödvändigt ur ett medieperspektiv. Det har fotograferats tillräckligt med juiceglas i motljus i shabby chic-inredda innerstadskök. Ingen vill längre se fler suddiga instagramfilmer från stökiga fester där gratisspriten flödar. Värst är kanske ändå influencerpodden, där folk vars främsta egenskap är att de blir bra på bild nu gör misstaget att öppna munnen. Min förhoppning är att detta  försvinner för gott.

Jag tänker också på dem som tar examen i modedesign vid Borås Textilhögskola och Beckmans Designhögskola samt i modevetenskap vid Lunds universitet. En årskull ivrig att gå från studier till arbetsliv men som nu saknar fotfäste i en industri i fritt fall. Det är fler än jag som drömmer om mode och kläder, men för de snart nyutexaminerade studenterna är det en fråga om inkomst, arbete och liv. Kanske är detta bland det viktigaste att fundera kring: vilken typ av arbetsliv för kommande generationer formas genom de beslut som vi fattar nu?