Innanför flaggskeppsbutiken på Norrmalmstorg har Rodebjer byggt ett runt, vitt rum som heter Vaginan. Ett rum som är tänkt att föda liv och kreativitet genom möten och samtal mellan olika människor.

Igår hölls just ett sådant samtal, eller en diskussion snarare eftersom hela publiken uppmanades att delta. Det var märkets grundare Carin Rodebjer, nu senast aktuell med sin vår/sommar 2019 inspirerad av ”den svenska synden” som mötte författaren Sheila Heti, som är ute på turné för sin bok Motherhood. Boken behandlar konflikten mellan att som kvinna vilja gå upp helhjärtat i sitt kreativa arbete, och att samtidigt förväntas vilja skaffa barn i en viss ålder. Jag har själv aldrig tampats med de här frågorna, och jag är nyfiken. Är det verkligen så jävla svårt att vara både kreativ och mamma?

Publiken i Vaginan består endast av kvinnor, de flesta med kreativa yrken, mitt i sin karriär och många av dem med egna barn. De får möta en kvinna som valt att inte skaffa barn för att kunna satsa på sin passion. Trots det är diskussionen färgad av ömsesidig förståelse. I den varma atmosfären finns ingen plats för dömande blickar eller missförstånd, i alla fall nästan inga. Debatt uppstår, men ingen hätsk stämning.

Carin och Sheila är två kvinnor vars arbete alltid kommit först. Deras jobb går inte ens att separera från resten av livet. Båda beskriver det som att så länge de har kreativiteten känner de sig aldrig ensamma. Sheila berättar, ”my boyfriend is always second, and that’s tough”. Carin erkänner att hon har gått så långt som att ljuga för både sin pojkvän och sina föräldrar om att det är den andra hon ska fira jul hos, för att sedan få flera dagars arbetsro hemma i total ensamhet. Båda målar upp en imaginär framtid där de lever ensamma och isolerade, men lyckliga. Som Georgia O’Keeffe, en kvinna som även var en stor inspirationskälla till Rodebjers höst/vinter 2018. Detta i motsats till flera kvinnor i publiken, som vittnar om att de sedan födseln lärt sig att deras prio nummer ett ska vara att bli en bra flickvän och mamma.

Vid frågan om hur boken har bemötts berättar Sheila att hon har fått kritik, framförallt i USA, för att hennes bok är narcissistisk och att den inte behövs. Hon kontrar med att hävda att om män kunde föda barn skulle den vanligaste filosofiska frågan ha varit ”Att föda barn, eller inte föda barn”. Men de flesta män tycks inte behöva välja. De kan vara både och, utan att någon bryr sig. Och av många anledningar tycks kreativa kvinnor frukta att ett barn ska vara det som förstör deras karriär och möjlighet att arbeta. Kanske beror det på, som en deltagare har märkt, att medan pappan till hennes barn lämnar barnet på förskolan och sedan går till jobbet, kan hon som mamma inte skifta fokus på det sättet. Barnet finns alltid i hennes tankar, och det dåliga samvetet är en ständig följeslagare dagen igenom.

Vi kommer in på mode, vi sitter ju trots allt hos Rodebjer. Sheila berättar att hon länge inte hade någon relation till kläder. Hon pratar om hur hon ofta känner sig utklädd i kläder, att hon har svårt att känna sig bekväm i något annat än sin egen pyjamas. I skolan i Kanada bar hon skoluniform, och det var först när hon blev en känd författare och behövde ta pressbilder som hon insåg att hon var tvungen att börja tänka på vad hon hade på sig. Hon hade allra helst sluppit göra det, och bara vara ”a brain in a jar”. När hon och Carin sedan pratar om hur det känns när de är mitt i ett kreativt flow så hör jag att det är precis det de pratar om. I flowet slipper de vara allt det som en kvinnokropp representerar, de slipper vara ett objekt. Produkten de skapar är produkten av att för en stund ha fått vara en hjärna i en burk.

En kvinna räcker upp handen och säger att hon först på senare år har insett att hon inte är satt här på jorden bara för att pleasa andra. När hon insåg det började hon försöka titta inåt för att känna efter vad som egentligen var viktigt för henne. Och hon kom inte på någonting. Ett helt liv av att finnas till för andra hade satt sina spår. Hon vänder sig till de två kvinnorna, som ju verkar veta hur man lär sig att lyssna på sig själv. Någonstans här börjar diskussionen om var individens eget ansvar går och vad som beror på strukturer.

Carin Rodebjer är hela tiden fokuserad på samtalet. Men ändå lyckas hon ha stenkoll på Sheilas champagneglas som står vid sidan av hennes stol. När glaset är tomt vinkar hon diskret till sin kollega, som kommer och fyller på glaset.

I slutet får hon frågan hur hon klarar av att vara både modeskapare och mamma. ”Jag har lärt mig att fråga andra om hjälp”, svarar hon. ”Det hade aldrig gått annars.”