Den här artikeln är en del i en serie om dagens svenska modescen. Efter det så kallade modeundret kände vi att vi ville ta tempen på branschen i en vidare mening och göra nedslag för att få olika perspektiv, idéer och tankar.

Publicerat 26 juni 2018

Anna-Sara i sin ateljé i ett slott på Ekerö.

Anna-Sara Dåvik har studerat både teaterkostym och mode på bland annat Beckmans Designhögskola och Central Saint Martins. Hennes arbete har under åren uppmärksammats av tidningar som Vogue, hon har samarbetat med Other Stories och ställt ut på Liljevalchs. Sedan 2007 driver hon sitt märke MME A–S DÅVIK från sin ateljé belägen i Svartsjö slott ute på Ekerö. I slutet av februari startade hon, från att endast ha arbetat med måttsytt, upp en webbutik för sina plagg och smycken. Det kanske mest unika är att det inte finns något lager, utan allt skapas på beställning.

***

Hur skiljer sig ditt nya koncept från hur du arbetade förut?

– Jag har ju jobbat väldigt mycket med skräddade plagg tidigare, måttsydda efter personliga beställningar. Men nu gör jag istället väldigt enkla plagg, i den bemärkelsen att det inte är så mycket detaljer, motsatsen till skräddat helt enkelt. Jag fokuserar på fina, hållbara material, och försöker vara lite smart i modellerna med plagg som inte är så väldigt formade. Och då vill jag också göra plagg som är uttänkta och fungerar till många olika kroppar och tillfällen. När jag draperar jobbar jag därför mellan två provdockor, jag har en 42:a och en 36:a, för att det ska passa många storlekar och se bra ut på flera. Det är det jag har upptäckt är min styrka genom åren när jag jobbat med kunder, att jag är ganska bra på att få saker att sitta bra på många olika personer.

– Jag har nog jobbat med den här idén, med onlinebutiken, i tre år. Jag har velat känna att jag är redo och liksom står bakom varenda millimeter.

Hur går din skapandeprocess till?

– Jag jobbar väldigt fritt, över huvud taget gör jag mycket på känsla. Jag tror mycket på det som kommer inifrån, att jag kanaliserar något som jag har där redan. Därför brukar jag börja med att ha matat mig själv med saker och bilder jag tycker om, och sedan går jag loss och bara gör.

– När det kommer till mönsterkonstruktion, när jag skapar plaggen, så tror jag på något slags inneboende linje och form som jag förlitar mig på och sedan kanaliserar. Det händer väldigt mycket för mig i formgivningen från konstruktion till att ett plagg är klart. Jag tycker inte det är så kul att göra dubbletterna sen. Men jag älskar att utveckla det första plagget till att det är klart, att hitta lösningar, det kan ske ändringar fram till slutet. Jag vet själv inte vart resultatet kommer att hamna egentligen.

Ritar du plaggen innan?

– Nej, jag har inte skissat så mycket faktiskt, det händer, men inte som regel. Det har mer varit så att jag har känt mig pressad i skolan, att man skulle rita en hel kollektion och jobba med skissbok. Det var så himla jobbigt. Men däremot kan jag jobba jättemycket med research och moodboards som jag samlar i en bok. När jag öppnar min inspirationsbok blir jag insatt i min egen värld, och då kan jag försätta mig i det sinnestillståndet.

Hur kommer det sig att du valt att jobba i så liten skala?

– Jo, jag har nog en romantisk bild av det hela. Jag växte ju upp i Falköping. Min mamma är modedesigner, det var även hon som lärde mig att sy från början, och min pappa är smyckesdesigner och smed. De arbetade på två stora företag, mitt i stan, och de låg mittemot varandra. Då, på den tiden, var rollerna för designers annorlunda. På min pappas jobb till exempel så hade han sitt designkontor och så var verkstan utanför, där folk arbetade i vita rockar. Det var ungefär som ett couture-hus. Samma var det på mammas arbetsplats, hon satt och designade på ett kontor, och utanför var det mönsterkonstruktörer som arbetade.

– Mamma var ensam designer på sitt företag under 80- och 90-talet, i kjol och höga klackar. Och de åkte på inspirationsresor. På den tiden var det verkligen riktiga inspirationsresor där de bara gjorde härligheter, till Tokyo och New York. Resorna handlade inte om att köpa in referensplagg – de handlade om att uppleva konst och kultur. Jag vet inte hur man tänker nu, hur de som skapar ska få sin näring? Mina vänner som jag känner nu som jobbar på stora modehus får knappt åka på jobbresor. Pengarna går till att tömma Röda Torget i Moskva för att göra en megakampanj istället.

”Alla ville helt plötsligt leva lyxliv från att ha varit i London och hängt på sunkiga pubar.”

Det känns som att allt har stegrats.

– Ja, nu gäller det att göra fler och fler kollektioner, allt skruvas upp och det är väldigt mycket som krävs i rollen som designer. Jag har ju liksom växt upp med en helt annan bild av den världen. Min favoritserie när jag var liten var The house of Eliott, som utspelar sig på 20-talet och handlar om två systrar som bygger upp ett modehus.

– Jag var ju och vände i Paris. Jag var där i några månader efter att jag hade gått ut Central Saint Martins och sökte jobb och var på intervjuer. Men jag var ganska nöjd efter att jag hade kommit innanför dörrarna och sett hur det var. Jag blev helt enkelt besviken på Paris. Den staden hade ju alltid varit drömmen, men London hade varit så himla roligt, och Paris var svårt att komma in i. Jag kunde inte franska, och många jag kände fick jobb ganska snabbt. Alla ville helt plötsligt leva lyxliv från att ha varit i London och hängt på sunkiga pubar.

Var det något du kände när du studerade mode, att målet var att komma till ett stort modehus i Paris?

– Ja, det är klart att det finns ett tydligt mål när man går på en skola, om vad det innebär att lyckas. Att man ska få uppmärksamhet, jobb eller vad det nu är. Man kanske inte tänker så mycket på vad man själv ska göra av det, eller vem man själv är. Jag älskade både Beckmans och Saint Martins, det var fantastiska perioder i mitt liv, och samtidigt så blev man ju lite bortkollrad. Jag ville prestera, och jag tappade nog bort vad som var viktigt för mig.

Hur kändes det att komma ut i ”riktiga livet” efter att ha pluggat i sju års tid?

– Jag tyckte nog att det var ganska jobbigt efter skolan. Det är ett ganska slitsamt liv att prestera jättemycket, festa jättemycket. Jag var rätt sliten, ömtålig och slutkörd.

Sedan flyttade du hem till Sverige.

– I och med att jag var sliten, så blev det till slut så att jag ville hem. Jag tyckte också att det började hända mycket roliga saker i Sverige samtidigt. Det här var runt 2008, och jag hade en visning 2009 med Plus 46. Då tänkte jag först att jag skulle köra på ett mer konventionellt eget märke. Jag gjorde den visningen, och det var superroligt, men jag kände ändå att det inte var min väg.

– Men sen fanns det inte riktigt någon anledning att göra visningar efter det, det handlar ju mer om att sälja in, och jag gör inte kollektioner på det sättet. För mig har det alltid känts väldigt viktigt att det finns en mening med det jag gör, det är väl det som har lett fram till det här som jag gör nu. Jag vill inte bara spruta ur mig saker. Jag tycker att det finns så himla mycket redan, så att det faktiskt är obehagligt.

Var det självklart för dig att starta eget?

– Jag tänkte nog inte att jag skulle göra det. Men när jag bestämde mig för att flytta hem, då såg jag inget annat alternativ. För jag kände att jag ville vara på samma spelplan, fast hemma.

Hur menar du med ”samma spelplan”?

– Jag hade ju velat jobba på ett modehus helt enkelt, och sen ville jag flytta hem. Och det finns ju inget som liknar ett stort modehus här hemma, och då valde jag att jobba på ett liknande sätt själv. Inte att starta ett modehus, men att jobba på ett liknande sätt rent kreativt.

Har du hittat en plats där du gör 100 procent vad du känner för?

– Inte helt, det skulle nog inte fungera. Jag måste ändå hålla mig till en typ av planering, och jag måste strukturera min arbetstid. Jag har ju skol- och förskoletider att passa. Innan jag hade barn kunde jag jobba hela tiden, när jag inte sov.

– Det är ju jättesvårt, för det är såklart jättehärligt att kunna jobba rent kreativt dygnet runt. Jag skulle inte säga att det är skönt att vara disciplinerad, men jag gör det för att jag är tvungen och det går ju. Men det är svårare att hinna göra andra saker sedan jag fick barn. Det måste finnas ett visst utrymme, annars smetar man ut sig själv för tunt. Det är ju det som händer just nu, det är så många som bränner ut sig. Det är därför det är bra att jag sitter så långt från stan, det finns inte så mycket jag kan göra.

Lever du stressfritt?

– Nej, när man har eget så kan man ju alltid göra mer, man kan alltid jobba. Men jag skulle säga att jag är rätt bra på att hantera den stressen. Jag mediterar bland annat. Det kan jag göra eftersom jag jobbar så här. Jag tar en paus varje dag vid elva, efter att ha jobbat några timmar, och mediterar. Det hindrar en från att gå upp i stress. Även om jag är inne i något måste jag ta den där pausen. Det är mycket jag har lärt mig med mig själv.

– När jag fick barn var jag liksom tvungen att se till att allt hamnade på plats, för någon annans skull. Då måste man reda ut massa saker med sig själv. Man vill göra vettiga val, inte bara låta saker snurra på. Och man måste fungera.

”Min professor Louise Wilson på Saint Martins frågade oss ofta ‘vad kan du göra som inte ett stort företag kan göra?’ Och det man kan göra om man är en person, det är att vara personlig.”

Kommer fler närma sig ditt sätt att arbeta tror du?

– Så borde det ju rimligtvis bli. Men det går också snabbare och snabbare i modeindustrin. Allt reas ut, det är mycket brådska. Allt jag gör är ju på något sätt en motreaktion mot det. Nu har jag just släppt tre plagg i ull till min webbutik, som ju liksom är helt fel i säsong. Jag håller på och gör sommarplagg nu som jag tänkte släppa till sommaren, men folk får gärna köpa dem nästa sommar. Det är ingen stress, känner jag, det är inget som försvinner. Jag tycker det känns så himla skönt att dra ner på takten, att det får vara som det är. Jag blir själv väldigt stressad när jag går in och kollar i butiker. När jag ser att det kommit en ny grej: ”Gud vad den är snygg, jag vill ha den, jag måste ha den nu!”. Sen så hänger allt ändå kvar när det blir rea. Och då känns det inte meningsfullt längre. Det bildar en stress hos en att se allt nytt hela tiden.

Jag upplever ett lugn i din webbutik. Jag fastnade i att läsa inspirationstexter du hade lagt in.

– Ja, men det var någonting också som min professor Louise Wilson på Saint Martins frågade oss ofta, ”vad kan du göra som inte ett stort företag kan göra?” Och det man kan göra om man är en person, det är att vara personlig. Visa det som är jag, det som är min process och mina tankar. Så det är det jag har försökt göra.