Barn i Sverige börjar skolan runt sex eller sju års ålder. Nioårig grundskola följs av treårigt gymnasium. Därefter skiljer sig vägarna åt. Vissa reser runt i Asien, andra börjar arbeta direkt medan ytterligare några läser vidare. Livet grenar ut sig i olika riktningar och tar sig olika uttryck. Oavsett vid vilken ålder det inträffar, går vi alla förr eller senare från att vara barn till att bli vuxna. Med det menas att vara en välfungerande, anställningsbar individ, som går på måndagsmöten och inte sitter tyst i ett hörn under den gemensamma kafferasten. Som är med och samlar in pengar när kollegor går i pension, och som i största allmänhet drar sitt strå till den gemensamma stacken.

Under senare år har dock arbetslivet förändrats och tillfälliga projektanställningar, frilansuppdrag och vikariat har blivit allt vanligare. Det här har kallats för ”gig-ekonomi” – i och med att man går från gig till gig – och de anställda sägs tillhöra den löst sammansatta gruppen ”prekariatet”. Prekariat är sammanslagning av orden ”proletariat” och ”prekär”. I denna nya samhällsordning, präglad av en avancerad form av kapitalism, är det inte längre ägande som är den avgörande klassmarkören utan anställningsformen. Vet du varifrån din nästa inkomst kommer? Hur får du in ditt nästa uppdrag? I vilken grad står du till arbetsmarknadens förfogande? Det här placerar arbetstagaren i ett utsatt – prekärt – läge. Kraven på att vara anställningsbar ser därmed också delvis annorlunda ut nu än vad de gjorde för bara några år sedan.

”De flesta har sin egen version av Jönssonligan spelandes i huvudet när man återigen läser en obegriplig brief från en ny kund, eller förväntas spela rollen av engagerad medarbetare under utvecklingssamtalet.”

Särskilt inom kulturella och kreativa näringar har det här fått intressanta konsekvenser. Kreativa arbetare säljer sin kreativitet som ett slags kapital. Kunden förväntar sig ofta att bli serverad ett smörgåsbord av olika idéer, att få bolla tankar och liksom ingå i en skön, kreativ värld en kort stund. Den kreativa arbetstagaren måste helt enkelt lajva bilden av kreativitet för att kunden ska bli nöjd med sin upplevelse av att ha köpt en kreativ tjänst. Det här gör att privatpersonens karaktärsdrag blandas samman med själva produkten. Samtidigt lever vi allt längre vilket gör att det gamla pensionssystemet numera är otillräckligt. Därför kan den kreativa arbetaren ofta se framemot att fortsätta iscensätta bilden av att vara skönt kreativ tills håret grånat, höften brutits och rösten blivit darrig.

För ett tag sedan pratade jag med en person som var frustrerad över den klaustrofobiska situation det här skapat, där man är fast både i en ofrivillig iscensättning av en yrkesroll men också i en osäker arbetsmarknad. Hon menade att situationen lett till utvecklandet av ”Jönssonligan-syndromet”: Jönssonligan gör stöt efter stöt, ständigt på jakt efter den summa pengar de hoppas ska frigöra dem från vardagslivets bojor, så att de äntligen ska få leva fram sina dagar med paraplydrinkar i solskenet på Mallorca. De flesta har sin egen version av Jönssonligan spelandes i huvudet när man återigen läser en obegriplig brief från en ny kund, eller förväntas spela rollen av engagerad medarbetare under utvecklingssamtalet.

Man hoppas kunna byta karriär, kanske vill man (ofta inspirerad av Sarah Beeny) rusta upp gamla hus som man säljer vidare. Kanske drömmer man om ett oväntat arv, eller så vill man hyra ut sin lägenhet via Airbnb så att man själv har råd att under halva året bo på en avlägsen strand i någon liten stuga, långt borta från arbetslivets tröttsamma prestationskrav.

Visst är det oväntat att Jönssonligan blivit en symbol för vår samtid? När jag var ung ville många in i de kreativa industrierna, de ville bli formgivare och stylister och art directors. Nu vill de som arbetat en tid mest bara hoppa av, slippa jobba och göra sig fria från gig-ekonomins ständiga krav på att man ska vara kreativa och representativ. Vi vill alla lyckas med den perfekta stöten, fixa det optimala bankrånet, så att vi sedan diskret kan stänga ned inkorgen och försvinna iväg till den där förföriska platsen där paraplydrinken väntar.