Efter höstens och vinterns #metoo möter föreningen Fatta! våren på Riksteaterturné med dans och musikprojektet FATTA! med Cleo och JUCK. En tidigare version av föreställningen har tidigare visats på Dansens Hus, och den uppdaterade versionen är nu mer aktuell än någonsin.
Dansgruppen Juck bildades 2011 och de har tagit den klassiska juckrörelsen, som ofta symboliserar manlig sexuell makt, och gjort den till en symbol för feministisk manifestation. Cleo (Nathalie Missaoui) är hiphop-artist och även en av de som 2013 bildade Fatta! Föreställningen är en budbärare av deras arbete mot sexuellt våld, för samtycke i praktik och lagstiftning. Vi har pratat med projektets kostymör Hanna Kisch om hur hon arbetat med att gestalta detta i föreställningens kostym. Hanna har studerat på Konstfack och har tidigare arbetat med projekt som berör normer.
– Jag ser ingen direkt skillnad på mina installationer och mitt arbete med kläder. Och jag tänker att det inte går att arbeta med kostym och styling utan att diskutera genus.
***
Vad handlar föreställningen om?
– Föreställningen diskuterar våldtäktskulturen genom att påvisa patriarkala strukturer. I det upphöjer och ifrågasätter artisten Cleo och Juck femininitet, slutshaming, sexuell agens och syskonskap.
Hur blev du kostymör för projektet?
– Jag tänker att jag blev tillfrågad att vara en del av det här projektet för att jag har erfarenhet av att jobba med liknande sceniska produktioner sedan tidigare, att jag har en bakgrund som stylist och att det lämpar sig för den här typen av föreställning. Vi har inte jobbat med klassiskt karaktärsbygge, utan utgått från Cleo och Jucks egna stilar och viljor.
Hur har ditt arbete med kostymen sett ut?
– Kostymen till föreställningen har kommit till i två led. När vi tog pressbilderna förra februari fanns bara en stomme till föreställningen och i kostymväg hade vi ingenting att gå på än. Jag och fotografen Saga Berlin [red.anm. Niceguzz] hördes då av över telefon för att komma fram till några gemensamma ledord och hamnade snabbt i ett samtal kring slutshaming och vad en förväntas bära när en pratar om ”viktiga saker”. Frasen ”vad hade du på dig?” ringde i våra öron. Vi landade i en kostym där materialen och plaggen refererar till ”låga” värden och kanske till och med redlight district. Det finns även en hel del vitt i den stylingen som ju är oskuldens färg, men här i form av korsetter och avklippta toppar.
”Det viktigaste för mig är att de på scen känner sig mäktiga.”
– Det andra ledet har bestått av att jag till föreställningen har behövt översätta kostymerna till mer rörliga plagg. Korsetterna och de lårhöga stövlarna i lack blev istället spjutformade behåar och goth-inspirerade skor, men jag har fortsatt med de sportiga inslagen. Linjerna i sport och funktionsplagg påminner mycket om avancerade underkläder, de bygger liksom kroppen. Jag har velat påpeka och diskutera skevheten i hierarkierna mellan till exempel motorcrossbyxor och spjutformade behåar. Den ena formar benen med inlägg runt höft och knä, den andra formar brösten. Likheterna finns, men jag vill hävda att dessa två plagg tillskrivs olika genus och i förlängningen även olika makt och status.
Vad är viktigt att tänka på när det gäller kläder som ska fungera för juck att dansa i?
– Jag tänker att Juck kan jucka i vad som helst. Men när de kör det partiet i föreställningen har dom sin vanliga kostym; skotskrutiga kjolar/shorts, vit skjorta, svart slips och kängor. Tyvärr har jag ingenting att göra med den kostymen, jag bytte bara ut deras svarta knästrumpor till sportsockor. Men jag är ett stort fan av deras kostym. Den för tankarna till katolsk flickskola och yuri-genren, samtidigt som den refererar till plagg som är maskulint kodade; slipsen och kilten. Men också till punk och klass. Och så kanske en tänker på Britney Spears i Baby one more time-videon! Jag önskar verkligen jag stod bakom Jucks uniform. Den gör liksom genus och klass samtidigt som den även breddar vad genus och femininitet kan vara. Briljant.
Vad vill du att kostymerna ska uttrycka?
– Det viktigaste för mig är att de på scen känner sig mäktiga. Det är en tung föreställning som bygger på vittnesmål från våldtäkter, sexuella övergrepp och maktmissbruk. Jag vill att dom ska palla en hel turné. Om de känner sig mäktiga tror jag att de också utstrålar det.