Mitt hår gör ont när jag går mot Gamla stan där jag ska möta upp den vitsminkade depprockaren Henric de la Cour, som nyligen släppt sitt tredje soloalbum Gimme daggers. 

Vi ska testa saltspa och ljusterapi – en lite annorlunda typ av terapi i ett rum som inte bara lyser utan också pyser ut saltlösning och där vägg, golv inklusive tak är klädda i de vita små kristallerna. Bra mot hudproblem, depression och övriga åkommor.

Receptionisten leder oss ner mot saltgrottan. Han gestikulerar och pekar mot badrockar och handdukar. Men det blir ingen sådan rock idag. Vi tar bara av oss strumporna och går in i det saltstänkta antiseptiska rummet där två solstolar står uppradade. Någon tänder ljusterapi-lamporna:

– Shit vad ljust det blev. Ska vi inte släcka? säger Henric.

Saltlösningsmaskinen sätts igång och ljudet av generisk avslappningsmusik släcker eventuell livslust.

Här i saltrummet ska vi vara skyddade från både demoner och allmänt mörker. Vi andas in och Henric börjar efter ett tag harkla och hosta. Det är ju oundvikligt att inte prata om hans sjudom cystisk fibros (CF). En sjukdom som kan betyda död i tidig ålder. Denna dom har han levt med sedan han blev diagnostiserad vid sju års ålder. Det går inte att bota, men symptomen hosta, slemproppar, luftvägsinfektioner kan lindras med träning och mediciner. Dokumentärfilmaren Jacob Frössén följde Henric under nästan fyra år, från omkring 2009 – 2013, och skildrade sjukdomen och att leva med döden som ständig följeslagare. Mot slutet av filmandet kommer en vändpunkt. Hans mutation av cystisk fibros går plötsligt att bromsa. Henric måste till trots andas in saltlösning för att lindra besvären, och han går egentligen konstant runt med en salt eftersmak i munnen. Sedan tänker han på Tequila.

Du har tidigare sagt att din sjukdom är en följeslagare som du egentligen inte vill bli av med. Känner du samma nu när ditt nya album kommer?

– Det har blivit lite knepigare. För fem år sedan så fick jag en medicin som kanske inte bromsar, och inte upphäver men det lindrar sjukdomen, speciellt min andning. Jag kan andas på ett helt annat sätt. Men jag måste fortfarande ta alla mina mediciner, och specifikt saltlösningen. Jag kanske inte längre behöver ta antibiotika intravenöst. De sa att medicinen förlänger mitt liv och att jag inte behöver tänka att jag snart kommer dö, som jag fått tänka sen jag var barn. Det blev en omställning, från att leva hårt och intensivt, till att helt plötsligt ta hand om mig själv och ta ansvar för min familj.

Ja, din sjukdom är så sammantrasslad med musiken du har skapat och skapar.

– Det har varit svårt att komma över att jag ska leva och inte dö. När man varit inställd på slutet så kommer chocken, och jag tror att jag fortfarande bearbetar den. Därför handlar min musik om min sjukdom. Och den finns ju kvar, döden är bara inte lika närvarande, även om den fortfarande är där.

Henric berättar att han för tre år sedan först fick en blodförgiftning och sedan en till. Han kom till sjukhuset nära för sent, med över 40 graders feber svimmade han så fort han kom in innanför sjukhusdörrarna. De var tvungen att försätta honom i koma med respirator för att kunna andas. Hade han inte ätit de här pillerna, ”bromsmedicinen” i två års tid som gjorde att lungorna blev bättre så hade det nog varit kört.

– Jag har aldrig varit så nära döden som just då, vilket är sjukt för den har ju trots allt ändå varit närvarande. Det tog lång tid att återhämta mig från blodförgiftningen och det är också därför det tagit sån tid att slutföra skivan. Gimme daggers är ett slags skilsmässoplatta, att döden inte är den ständiga följeslagaren utan en bekant från förr. Den här skivan är ett avsked till det livet.   

När man lyssnar på albumets första låt Slow death intro så låter det filmiskt och svartsyntigt som Twin Peaks, det är vattenfall mot kall sten. Men sedan är det som att Laura Palmer aldrig försvann och ljudet ljusnar och blir till något mindre mystiskt som Sunset beach, det bråda bryts till en ny dag och den är ganska hoppfull.

– Många av låtarna är kanske tre till fyra år gamla. Men så gick jag in i en vägg i och med blodförgiftningarna. Och man vet inte var en skiva tar en rent ljudmässigt, men jag och min producent Rickard Lindh saknade inspiration. Det var sjukdom och låg skaparglöd. Men för något år sedan hittade vi en nyckellåt med ett nyckelsound och då släppte det.

Vilket låt var det?

– Kowalski was here. Där fick vi känsla för hur skivan skulle vara och utvecklade låtarna i den andan.

Populärkulturen har ju något av en förkärlek till just namnet Kowalski. Primal Screams Kowalski, och den före detta rallyföraren Kowalski i Jakten mot nollpunkten. Och Kowalski i Fantastiska vidunder och var man hittar dem.

– Egentligen är det den smarta pingvinen Kowalski i Madagaskarfilmen. Det är inte en större litterär botten än så. Kowalski är så jävla smart och min son älskar de där pingvinerna. Jag brukar kalla honom för Kowalski ibland. 

Fötterna vilar mot saltkristallerna och vi kommer båda överens om att vi lika väl skulle kunna vara på Grönland men att vi har muterade kroppar som tål isande kyla och köld. Vi kan också befinna oss på Gotland och vila ryggen mot en kalkgruva och se ut över den Blå lagunen. Eller kanske är vi i ett slags sunkig omgjord replokal målad helt i vitt med en skitstor tv. Hur som så är det salt på läpparna redan nu, tio minuter in i terapin och The Nationals låt I should live in salt spelas i mitt huvud: ”I should live in salt for leaving you behind”. Det är ju vetenskapligt bevisat att i salt kan ingenting växa. Henric har tidigare pratat om att befinna sig i en twilight zone och uttryckt: ”Jag är fan ingenting”. Och jag börjar fundera om han slutade fixera tanken på att växa för att det kändes som att hans liv var sargat och salt. Att det inte var någon idé att slå sig till rot.

– Jag är mindre i den zonen nu än tidigare. Nu börjar jag få ett fäste både privat och musikaliskt. Allt började med Yvonne och att vi kommer upp till Stockholm och går på Hannas Krog och står i ett jävla hörn iklädda svarta rockar. Redan där alienerade vi oss mot resten av hela indiesverige. Vi blev aldrig kompisar med några, förutom Broder Daniel, de hängde med oss för vi var samma lika.

– Jag missade hela grejen att bli bästa kompis med, jag vet inte, Henrik Schyffert, eller killarna i Popsicle. Vi satte upp en fasad att vi inte tillhörde dem. De var popstjärnor och vi var bara småungar. För oss handlade allt om att hänga, festa, göra musik och turnera. Det var det enda vi ville göra och det enda vi också gjorde väldigt länge. Men när vi lade ner Yvonne så kände jag mig så ensam. Lite sviken, så det tog flera år innan jag och Rickard [Lindh] började prata och diskutera mitt soloprojekt.

Yvonne definierade dig?

– Jag var ju en lustigkurre under gymnasietiden. Med upptåg och jag var ganska rolig. Men sedan när vi blev Yvonne hittade jag en annan musik och därmed ett annat jag. Jag har poserat hela livet fram tills Yvonne-tiden. Det var tiden innan som var en charad, inte det här, det är detta som är jag på riktigt fast med smink.

Tar du på dig en mask när du står på scen?

– Nej, den masken tog jag av mig när dokumentärfilmen kom. Det har egentligen varit väldigt ärligt och rakt i min musik, men jag har vägrat att prata om det innan allt om min sjukdom blev offentligt.

Jag tänker eftersom du alltid bär en mask på scenen. Du är vitmålad och ser ut som Nosferatu med blodröda läppar, eller när du smetar in din bara kropp med blod. Gör du det för att utplåna den masken som du en gång bar?

– Nej, det är bara det att det ser tufft ut. Men mest vill jag inte se skittråkig ut, det är möjligt att jag istället ser skittöntigt ut. Men det får folk tycka. Den där blodgrejen känner jag mig dock klar med. Men nu har jag bara hunnit göra en spelning och det var i Tyskland förförra helgen. Jag har inte utvecklat själva livekonceptet. Förut ville jag att det skulle se ut som en gammal skräckfilm. Jag vill ju fortfarande att det ska se ut som det men kanske inte så mycket blod.

I den omtalade intervjun (2007) från tidningen Sex som också i förlängningen blev startskottet för dokumentärfilmen, illustrerar Fredrik Strage när Henrics förra band Strip Music är ute på turné. De är i Nyköping och efter en spelning som inte blev så lyckad smäller greven de la Cour micken i golvet, stormar ut från scenen och går upp i rök, han kommer alltså inte till logen. I hans frånvaro berättar Christian ”Kitte” Berg att de ofta refererar Henric till ”Nosferatu” och att han har samma sovstil som Dracula.

– Det är en lögn, säger Henric och skrattar. Men så ser man att han funderar lite och han berättar att Kitte och han har delat rum i väldigt många år och så korsar han händerna över bröstet: 

– Ibland märker jag att jag ligger så här, det är inte en grej, jag lovar.

Men det är inte Dracula som är hans favoritskräckkaraktär. Faktum är att Henric tycker att han är rätt trist. Det enda som funkar med blodsugaren är den gamla Coppola-filmen från 1992 Bram Stoker’s Dracula. En favorit är istället Pinhead från skräckförfattaren Clive Barkers The hellbound heart. I helvetet är Pinhead en överstepräst där han tar folk bortom smärtan så det nästan blir ren njutning istället. Och i uppföljaren The Scarlet gospel, handlar det om Pinheads ämbete i helvetet, hur det är och hur rangordningen bland demonerna fungerar.

– Det är en stor sekt av präster och prästinnor som är jävligt bra på att göra folk illa. Och det är i sitt sammanhang mycket intressant.

På tal om helvete. Du har sagt att du hatar att träna. Även om det är bra i och med din sjukdom. Men att det kanske mer var kläderna som var problemet, att man ser så urbota dum ut. Tränar du fortfarande inte?

– Jo, jag springer. Det är inte så mycket folk där jag bor. Nu finns det också ett annat sportmode, även om jag skulle se helt bisarr ut idag, så har folk ändå sånna där kläder, tajta springtajts och någon sportig topp. Man känner sig inte så dum. Jag springer i shorts och om det regnar tar jag på mig en lång svartvaxad regnrock som fladdrar lite schysst i vinden.

Sen frågar jag om han får träningswerk. Men han fattar inte referensen. Uttalar säkert inte ”werk” tillräckligt kraftigt. För han svarar bara att det kan han absolut få och berättar hur svårt det var att komma tillbaka till träningen efter blodförgiftningen och den septiska chocken. Då får jag dåligt samvete.

”Jag har inte hittat hitten. Och det gör mig lite ont för 1994 sitter jag med Yvonne-gänget på en efterfest arrangerad av Expressen och då säger journalisten Måns Ivarsson: ’Ni kommer aldrig få någon hit.’ Jag svarar bara: ’Gubbjävel,’”

Salt har en antiseptiskt verkan och förstör bakterier och svampar och främjar på så sätt immunförsvaret. Här i grottan märker vi det mest för att Henric hostar så att jag får gå ut och be den tilltufsade mannen i receptionen att stänga av maskinen som utsöndrar saltstoftet. Henric är okej, säger han. Det här är bra för honom, för det löser upp slemmet i hans hals. Att sitta här är inte som att andas in mjöl eller känslan av att springa i kyla. Snarare är det som något smygande löser upp sig i svalget. Han berättar för mig att Sverige också har löst upp sig, i alla fall när det kommer till extravaganta artister. Tidigare var det som att hitta en nål i en myrstack menar han. Men sedan Ola Salo med The Ark blev folklig försvann den homogena slemproppen och nu tycks Sverige hosta ett och annat intensivt musikhopp som till exempel Silvana Imam.

– Det jag älskar med Silvana Imam är att det inte finns något som är normalt eller lagom med henne. En annan artist är Celldöd som bara gör exakt det han vill och gör en intensiv och totalt depressiv industrifunk med maskiner och vrålar med distad röst.

Tänk, det hade kunnat vara Professor de la Cour som suttit här mitt emot mig om han fullföljt sin idé om att plugga till lärare. Han kan ångra det idag men det är aldrig försent. Han fortsätter att prata på temat ånger. Han tycker att det gick ganska mycket åt helvete med alla band som han varit med i. Henric lutar sig framåt i solstolen och petar med stortån i saltsanden.

– Yvonne gjorde en fantastisk första skiva, och när vi skulle spela in den andra ger producenten oss två val: antingen gör vi det TYSKT, eller det vi är inne på nu. Det var riktigt, riktigt osexigt med synt 1997, och vi ville absolut inte göra synt. Vi vill ha elpiano och mycket gitarrer. Alla var inne på The Hellacopters. Syntare betydde noll, de var töntar, rockare var coola. Vi ville också vara coola. Där och då gjorde vi helt fel val och tyckte helhjärtat att synten inte var något som vi skulle hålla på med.

Ni blev påverkade av Stockholmsscenen som ni egentligen inte ville vara en del av?

– Ja, jo, vi blev väl det. Men vi ville ha mer att göra med Tindersticks och Nick Cave än Kraftwerk och Joy Division. Efter det tappade vi fästet och musiken blev slätstruken. Det är rock med något slags syntpålägg.

Sålde ni er själ?

– Nej, vi var så övertygade över vad vi ville. Då kändes det rätt. Men nu med facit i hand så var det dåligt. Jag har ju hamnat här i syntträsket ändå. Och det har hyst större framgångar.

Du har tidigare sagt att dina föräldrar undrar var hitten är. Undrar de fortfarande och hur känner du nu, har du hittat den?

– Nej, inte en som är självklar. Jag har aldrig varit i närheten av att göra en som Robyns Be mine, eller vilken Teddybears-låt som helst. Men det är ju media som gör en hit. Och media vill inte ha så mycket med mig att göra och då blir det ett problem.

Varför vill inte media det?

– Det har jag undrat i många år. Jag fick inte spela på Hultsfredsfestivalen efter 2001. Jag vet inte varför men jag tror att någon där hade något personligt emot mig. P3 har aldrig varit speciellt intresserad av mig, de slänger inte upp mig på någon lista som har spelat någon roll. Det jag försöker säga är att för att skapa en hit så måste den fram, ut i ljuset, det kan ju vara världens bästa låt men om den inte når fram så blir det ett problem. Men jag håller med mina föräldrar, jag har inte hittat hitten. Och det gör mig lite ont för 1994 sitter jag med Yvonne-gänget på en efterfest arrangerad av Expressen, (vi hade inte ens släppt första skivan) men där och då säger journalisten Måns Ivarsson: ”Ni kommer aldrig få någon hit.” Jag svarar bara: ”Gubbjävel.” Men den meningen har etsat sig fast i mig.

Men Bad dream med Yvonne då, är inte det en hit?

– Jo, den spelades mycket på ZTV och MTV. Det där är väl det närmaste. Men efter den lade vi av.

Body politic på nya albumet Gimme daggers, eller Two against one, är väl väldigt svängiga med hit-känsla.

– Det är bara du och jag som tycker det.

Låten Body politic skrev han för flera år sedan, för Strip Music egentligen. Den är inspirerad av en novell i Clive Barkers Books of blood, som heter The body politic, där högerhanden och vänsterhanden gör uppror mot kroppen genom att hugga av sig själva. Detta urartar sedan i ett uppror mot mänskligheten. Barkers The body politic är en ordlek med poltikväsendet, Henrics låt berör mer hjälplösheten när kroppen säger ifrån. Om makten som är fristående från hjärnan, när man är handfallen och ger upp invärtes, hur mycket man än vill leva. Han tänker på blodförgiftningen igen och när läkarna inte fattade varifrån den kom.

– Det är som att jag aldrig slutar att fajtas med kroppen och Body politic handlar om utsattheten som kommer med det.

I Two against one sjunger du ju ”Bright light here I come” och då tänkte jag på att saltet reflektera ljus precis som snö. Vad reflekterar mörker?

– Det dåliga självförtroendet kanske. Ljuset är mer: ”här är jag och ta mig som jag är”. Mörkret är istället som ett gömställe. Det mesta reflekteras ju inte i mörker och det är väl det som är meningen, att vara försiktigt skyddad. Som ett visir.

Är du hel som människa?

– Nej, det är jag inte. Jag försöker snarare göra något fungerande med bitarna som finns kvar. Jag började avveckla Henric i 20-års åldern och tänkte att jag kommer aldrig få några barn eller gifta mig

Men du har både barn och är precis nygift.

– Ja och det är vad som är min poäng, att saker förändras, livet förändras. När jag fick min son, så var det tur, min dåvarande flickvän och jag hade 40 procents chans. Det gick! Vilket var otroligt. Men de första tre åren ville jag inte att han skulle fästa sig för mycket i mig. Jag tänkte att jag skulle bryta mig loss, brytas ner och sedan försvinna. Så att han inte skulle sakna mig. Men jag ville inte låtsas och jag vägrade att göra något som gjorde mig obekväm. Jag var omöjlig och ville till exempel inte träffa svärföräldrarna och dricka kaffe. Det var sista tiden i livet-mentalitet, och jag rättfärdigade mitt beteende med min sjukdom. Det är skönt att jag inte behöver ta det avståndet idag.

Hank, Nosferatu eller Henric Dornonville de la Cour – personen framkallar en önskan, ett sug efter det raffinerade, bortom den barnförbjudna verkligheten. Jag önskar att jag kunde ringa in hans liv med socker men jag slår snabbt bort den tanken. Han vill ha sältan och har landat i den. När intervjun börja glida mot sitt slut har jag ett eget saltsug som nog beror på tillfälligt låga saltnivåer som konsekvens av alkoholens vätskeutdrivande effekt från dagen innan. Jag känner mig som en inlagd sill, inte packad men jävligt salt på utsidan. Henric torkar av sig sitt smink, han ska vidare, på ett bankmöte.

– Saltspat får en ljus trea, säger han skrattande och går ut på Kornhamnstorg för att möta den ljusa eftermiddagen.