2016 publicerade de akademiska parhästarna Peter McNeil och Giorgio Riello en bok om lyx tillsammans. I Luxury: a rich history berättar de lyxens historia genom olika typer av objekt som vid olika tidpunkter setts som luxuösa. Blommor som inte var i säsong var till exempel en lyxprodukt fram till 1960-talet, när nya transportmetoder utvecklades. Innan dess var en röd ros på Alla hjärtans dag – mitt i kallaste februari – en lyx, medan det idag finns slokande rosor att köpa året runt även i den torftigaste av lokala ICA-butiker. Lyx definieras inte som en viss produkt eller särskild typ av material, utan kan skifta över tid och beroende på perspektiv.

Det som används för att exemplifiera lyx varierar ofta från person till person. För den med begränsade medel är svaret oftast materiellt; en snabb bil, en rymlig lägenhet, möjligheten att resa utomlands. För den som kan köpa allt är svaret mer abstrakt: goda vänners umgänge, intellektuell stimulans, stabil hälsa. Svaren följer Maslows välkända trappa, men skillnader kan också återfinnas enligt andra variabler. Unga generationer svarar oftare att lyx är den senaste teknologin, medan äldre snarare ser konfliktfritt och nära umgänge med barnbarn som en lyx som höjer livskvaliteten.

Medan jag bläddrat i boken om lyx har jag också, som brukligt numera, regelbundet kollat av vad som sker i sociala medier. Boken i vänster hand, telefonen i höger. Under hösten har #metoo-utvecklingen radikalt förändrat vår förståelse av hur makt, kommunikation och teknologi är sammanflätade, och dess långsiktiga effekter bör inte underskattas. Under slutet av 2017 såg vi hur nya röster kom till tals och nya kollektiv formades. Brister i fackligt arbete, juridisk valhänthet och HR-kontorens inkompetens blottlades med hjälp av internet. Parallellt med detta kunde vi i samma flöden se vardagen fortgå, med bilder av AW-kvällar på Riche, solsemestrar på Bali och fredagsmys i tevesoffan. Digitala plattformar har inte en entydig funktion utan är ofta komplexa fenomen, där kamp för mänskliga rättigheter blandas med kommersiella budskap.

”Om vår samtid präglas av digital tillgänglighet, borde inte vår tids lyx definieras av det vi inte kan se eller veta?”

Ju mer jag läste i boken, desto mer funderade jag över vad jag parallellt såg i min telefon. Kan det vara så att offline – att inte lägga upp semesterbilder, omedelbart kommunicera hotellval, festkvällar och incheckningar på nya platser – är den nya lyxen? När allt är tillgängligt, borde det inte vara det otillgängliga och det okända som lockar mest? McNeil och Riello skriver att lyx är ”about the extra-ordinary, that which goes beyond the everyday, the affordable, and the mundane.” När semesterplaner visas upp för allmän beskådan, måltider redogörs för via insta-story-konton i realtid, modevisningar livestreamas och andras parbråk är fredagssnask, vad består då den samtida lyxen av?

Redan på sin tid skrev författaren Khalil Gibran: ”Travel and tell no one, live a true love story and tell no one, live happily and tell no one, people ruin beautiful things.” Vår tid sägs vara en informationsålder. Aldrig tidigare har så här mycket information varit tillgänglig för så många. Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits så här många artiklar, böcker, dikter, fotografier, målningar och filmer. Via de telefoner vi ständigt bär med oss kan vi på några sekunder nå innehållet i hela världsbibliotek. Kort sagt, om vår samtid präglas av digital tillgänglighet, borde inte vår tids lyx definieras av det vi inte kan se eller veta? Det som kräver viss ansträngning, att vi befinner oss på en särskild plats vid en särskild tid, och ägnar oss åt sådant som sker i en tredimensionell, taktil miljö? Kan den samtida lyxen vara att agera utan att synas, att leva utan att kommunicera sina livshändelser i ett ständigt bildflöde?

Säkert låter jag nu för många mossig och konservativ. Ledorden för stunden är ju demokratisering och inkludering, medan just digitalisering har varit ledordet för i princip samtliga framtidsexperter senaste åren. Därför vill jag förtydliga: jag talar nu inte om den stora folkliga utvecklingen, utan om vad som definieras som det ”lyxigaste” i en tid då bilder och information sprids som aldrig förr via sociala medier. Trender rör sig ofta i en pendelrörelse: Enklaste sättet att tolka framtiden är att studera mönster i samtiden. Sedan ett par säsonger tillbaka har foto-förbud blivit vanligare på modevisningar. Modehus har tröttnat på att vara tillgängliga och för att få tillbaka känslan av exklusivitet och magi har de infört restriktioner kring vad som får visas, ett slags motreaktion på see now, buy now-logiken. Eller mer slagfärdigt uttryckt: offline är nya online.