Han är ung, vacker och privilegierad. Men söker efter sitt sammanhang och analyserar sin värdegrund, på ett varmt och personligt sätt. I debutboken Människan är ett känsligt djur samlar Rafael Donner essäer om sin barndom i Finland och Los Angeles och skildrar sina resor runt jorden som ung man. Hans tankar och betraktelser om allt från religion till köttätande har mötts av positiv kritik i pressen. Rafael Donner besökte Bonredaktionen på alla hjärtans dag för att träffa Tommie X i ett samtal om manlighet, krig och meningen med livet.

***

Din bok är väldigt bra! Jag förutspår att du blir en röst för en ny generation män. Den är väldigt medveten, väldigt ”woke”.

– Tack! Det är nog den finaste recensionen min bok har fått. ”Woke” haha! Det är kanske många som ifrågasätter sin identitet och värdegrund nu. #Metoo-diskussionen har väckt massor av tankar om toxisk maskulinitet i Finland. Det kanske faktiskt finns något fel på den schablonartade manlighet vi förväntas att förhålla oss till. Jag skrev ju dock boken innan den här rörelsen kom igång, och jag har skrivit om det tidigare. Våren 2016 rapporterades det om sexuella trakasserier i Köln som möttes av kritik mot muslimer, och då skrev jag en insändare om att det här problemet också finns inom vår kultur och religion. Det möttes då av oförstående, men nu känns det kanske som vi klarar av att diskutera detta på ett ordentligt sätt.

Något har kommit ikapp?

– Exakt. Jag tror att det är mycket viktigt att män också börjar föra de här diskussionerna. Och män känns mer inkluderade i samtalet i Sverige, om jag jämför med Finland. Hur upplever du det?

Ja, det tycker jag. Men samtidigt kan debatten vara lite sandlådeaktig, med popstjärnan Zara Larsson i ena ringhörnan som säger att hon ”HATAR ALLA MÄN” och sen före detta popproducenten Alexander Bard i andra ringhörnan som replikerar att hon är en hora som ska veta hut, för att det är MÄN som skrivit hennes låtar och det är MÄN som gjort hennes videos.

– Det är ju ett väldigt säkert sätt att polarisera diskussionen från bådas håll. Det är ett problem överlag med samhällsdebatter, de blir väldigt snabbt en dualistisk diskussion där du antingen anses vara radikal feminist eller raka motsatsen.

Är finländare mer eftertänksamma? Eller hur råder debatten hos er?

– Det vågar jag inte påstå… men jag vågar ställa mig frågan haha! Jag tror det på ett sätt finns en bättre samtalskultur i Sverige, här inkluderas fler olika röster.

Jag har märkt en stor skillnad de fem senaste åren, iallafall i mitt jobb där jag ofta är i kontakt med olika produktionsbolag och PR-kontor. En mångfald av ursprung och sexualiteter och så vidare efterfrågas mycket oftare nu. Ett större jämlikhetstänk finns det nog också, även om det inte är i närheten av hur det borde vara.

– För mig är det märkbart. Jag var med i ett tv-program tidigare idag. Två av ”kameramännen” var kvinnor, det skulle man aldrig se i Finland, och i Radiohuset var toaletterna könsneutrala. En finländsk gubbe skulle utbrustit: ”Vad fan är det här? Varför är det kvinnor på min toalett?”. Det finns stora skillnader mellan Sverige och Finland. Eftersom jag är amatörfilosof så har jag en teori om varför. I Sverige har det varit fred i över 200 år, men i Finland är man ännu påverkad av de generationer som upplevt krig. Krig påverkar ens uppfattning om vad det innebär att ”vara man”. Krig är en omänsklig miljö, det gäller ju att kunna skjuta människor man inte känner. Då kan man inte vara mänsklig.

Man måste avhumanisera sitt offer…

– Ja och för att kunna det måste man avhumanisera sig själv. Jag har gjort ett års värnplikt i Finland och där lär man fortfarande ut våldsamhet. Om man blir tvungen måste man kunna döda. Därför blir finska män kanske inte lika mottagliga för känslor, en rå och kall mansbild skapas. Jag förespråkar att försöka vara människa istället för man.

I boken påpekar du hur oduglig du skulle vara i krig. Jag kände igen mig i det, det är ju ingen som kommer skrika: ”Vem ska styla alla soldater?” om det blir krig här. Eller ”Vem kan mingelrapportera från vårt anfall?”. Men tror du att man kommer föra krig på samma sätt om 50 år?

– Min förhoppning är att vi aldrig mer kommer att behöva föra krig. Då kanske vi inte kommer att behöva idolisera styrka och känslokyla bara för att vi eventuellt någon gång i framtiden kommer att hamna i krig med någon.

Jag grät för första gången i mitt liv i en arbetssituation för två veckor sedan. Jag reagerade med att springa därifrån. Det var skamfyllt att tappa masken inför mina medarbetare. Och två dagar senare läste jag din bok, där du skrivit ett kapitel om hur man som pojke uppfostras till att inte gråta. Jag har aldrig gjort den kopplingen, men att gråta är ju något vi från barnsben uppmanas att inte göra. Hur gråter du som vuxen?

– Jag ska erkänna att jag inte gråter sådär öppenhjärtigt hela tiden. I fredags i en tv-sändning ställdes det känsliga frågor som gjorde mig gråtmild, jag kände hur det tårades upp lite. Men jag höll emot. Jag tänkte: ”Jag kommer inte att gråta framför en halv miljon tv-tittare”. Det finns ju olika sorters gråt. Som barn kan man uppleva att något är orättvist, så kan man inte hantera den känslan. Sen i takt med att man blir äldre lär man sig att det kan vara okej, allt blir bra. Man blir starkare som person och behöver inte gråta. Sen finns det ju den där känslomässiga gråten, när man är så fylld av känslor att man börjar gråta, och den förmågan till gråt önskar jag inte hade kvävts så stark när man var liten. Att det var så viktigt att agera manligt redan i den åldern.

”Meningen med livet kan inte vara rationell, det finns ju ingen logik i att vi sitter här och gör en intervju och skit, vi kommer ju ändå dö.”

Tror du att det går att omvända sig själv från det där inlärda maskulina förhållningssättet till att visa känslor?

– Jag har hittat mina känslor igen via konsten. Jag tror att alla människor behöver konst i sitt liv. Skådespelare är till exempel världens känsligaste människor, för de måste vara i kontakt med sina känslor för att kunna utöva sitt yrke. Jag har bara amatörskådespelat, men det har hjälpt mig jättemycket att hitta mina känslor. Det går ju inte att ljuga för sig själv, man kan inte kväva sina känslor i skådespelandet. Alla borde testa det! Eller rita, skapa, syssla med någon konst. Det hjälper en att hitta sin mänsklighet.

Var det därför du skrev boken?

– Jag växte upp med en väldigt stark tro på att det fanns en rationell världsbild. Att världen går att sortera och definiera. Jag hade ett sorts ingenjörstänk om världen och livet. Sen fick konsten mig att inse att döden ju gör livet irrationellt. Meningen med livet kan inte vara rationell, det finns ju ingen logik i att vi sitter här och gör en intervju och skit, vi kommer ju ändå dö. Därför måste svaret vara att meningen ligger i saker som inte är rationella. Saker som handlar mer om hur man upplever livet, vad man känner är viktigt, vad man känner ger en mening. Grunden till hela livet är känslor, så om någonting känns viktigt eller meningsfullt, då är det också det.