Vid tio års ålder är Lee Alexander McQueen den enda pojken bland 40 flickor i det lokala konstsimlaget. På en av uppvisningarna bär han kjol, och hans mamma ska ha skämts. Lee McQueen är exakt det där: Pojken i kjol som stör i det kontrollerade och det mallade. Hans närvaro gör att laget inte längre är en grupp flickor, och därmed blir uppvisningen inte längre behagfull. Han är inte behagfull. Och åskådarna kan inte hantera det, de skäms av att se honom där.
Den 8 juni är det premiär för dokumentärfilmen om Lee McQueen, McQueen, regisserad av filmarna Ian Bonhôte och Peter Ettedgui. Genom intervjuer och arkivfilm följer de Lee McQueens liv, från arbetarklasseuppväxten i East London via 16-åringen som blir skräddarlärling på Savile Row till det sorgliga slutet för nio år sedan med kollektionen Plato’s atlantis.

Innan jag ser filmen är jag orolig. Det som skrämmer är den överhängande risk att filmen ska framställa Lee McQueen som ett ”mörkt geni” som provocerar och att hans konstnärsskap ska reduceras till ett makabert spektakel, som det så ofta blir.

Lee McQueen var ju inte den destruktiva och plågade själ som han gång på gång utmålas som. Han var rå och lidelsefull, men framför allt mjuk och go och rädd och omtänksam. Och det visar sig att dokumentären McQueen är nyanserad, tacka gud. Vi får lära känna den unga Lee. Vi får ta del av hans humor, hans begåvning och hans livsglädje. Lee var den som fick alla att skratta och den som själv flabbade högst och tramsade runt. Hans entusiasm smittade och han fick folk att jobba gratis för honom. (Eller, i själva verket betalade de ofta för tyger och material – som de själva säger i filmen, betalade de för att få jobba för Lee.)

Jag ser McQueen och jag önskar alldeles själviskt att jag hade fått vara med. Jag vill vara där ända från början, från 1992 och examenskollektionen Jack the Ripper stalks his victims vidare till de där första banbrytande visningarna med bilspår över kläderna, korsetter fulla med sprattlande maskar, byxor så låga att man måste ansa, vatten och eld på catwalken och perfekt skurna klänningar gjorda av skräp. Hela den där tidiga McQueen-perioden är det kanske mest betydande som skett inom den postmoderna västerländska modehistorien.

Men den lekfulla och rebelliska stämning som föder McQueen ska gå förlorad. Åtta år senare har McQueens roll som utböling bytts ut mot McQueen som modets fixstjärna och han förvandlas till en skugga av sitt forna jag. Det är det förloppet som är filmens narrativ och det skildras tydligt och ömsint, hur det genuina flamset hos en ung Lee “pyser ut och får ett slut”, som min vän sorgligt beskriver det.

Jag tror att du kommer att gråta av den här filmen. Det gör ont att följa hur Lee förändras i takt med framgången. Slutet för Lee Alexander McQueen är inte när depressionen tar hans liv, slutet för honom är när omgivningen äter och spottar ut honom på fel sida, en sida han inte kan existera på.

Det får mig att tänka: är det den sidan som inte är queer?

Lee McQueen talade öppet och skämtade grovt om att han var bög (“If you don’t like me, fuck off. Just because I’m a faggot, I can still give someone a whack if I want to”) och det är en aspekt av Alexander McQueen som är väsentlig för hans skapande och driv. Han sa själv, helt rakt på sak, att hans kollektioner handlade om hans sexualitet och om att acceptera den person han var – “it was like exorcising my ghosts in the collections”.

”McQueen stoppar skrädderiet rakt in i sitt mode och skapar en kvinna med så orimligt lågt skurna byxor att de kostymklädda männen förlorar all status (och sans, troligtvis) inför dem.”

Du ser det uppenbart i plaggen, tänk på bumsterbyxan, kan det finnas en mer queer byxa? Inte bara visar den halva röven, den flyttar även fokus från midjan ner till skrevet och skapar en ny silhuett. Bakgrunden till dessa omöjligt låga byxor är talande: De skapas efter att Lee lämnat lärlingsplatsen på Gieves & Hawkes, där han endast fått ägna sig åt att sy riktigt högt skurna byxor för herrklubbsmän i stil med Prins Charles. Den djupt homofobiska miljön får honom att säga upp sig men med sig tar han färdigheten att genom skrädderi helt kunna bemästra den konservativa överklassmannens kropp. McQueen stoppar det skrädderiet rakt in i sitt mode och skapar en kvinna med så orimligt lågt skurna byxor att de kostymklädda männen förlorar all status (och sans, troligtvis) inför dem. Hon befinner sig i ett annat universum där ingen konvention har någon bäring. Ett queert universum, lika mycket utanför modevärlden som gays är utanför samhället.

Det queera syns också i McQueens själva tematik. När Lee kommer i puberteten ser det heteronormativa samhället på när bögar dör i aids och en hel generation utplånas. Lee får se sin sexualitet förknippas med död och förruttnelse, vilket blir återkommande teman i McQueens kollektioner.

Jag tänker på hur Lee helst använder lesbiska kvinnor som fittingmodeller; ”If anyone’s going to tell me they hate something it’s going to be a lesbian,” sa han, ”they’re not going to wear anything by a man that doesn’t emphasize their sexuality.” Och McQueens modevisningar gav utan tvivel eftertryck åt en närmast hotfull kvinnlig sexualitet.

Jag tänker också på 1982, när Lee var 15 år, och hur verbet ”to queer” fortfarande enligt Oxford english dictionary var synonymt med ”to spoil the reputation of, to put (a person) in a bad odour”. Vilket låter exakt som hur Alexander McQueens mode beskrevs av pressen i början. Han gav kvinnor och mode dåligt rykte. Han stank. Och det var precis vad han ville göra.

För åtta år sedan twittrade Lee McQueen: “Why people ignore the ugly things in life but within this they are missing the beauty that lies under the rotten fruit!!!!!!!!!!!!”

Det var hans sista tweet.