Om vi bildar en mittenregering går vi åt höger

Och det är ungefär därför vi aldrig kan bli fria

Och

Det är Socialdemokratins fel

Att vi blev nazister

För mitten

Är livsfarlig

den får inte falla samman

Ur The Average manifesto

The Average består av ett manifest, en kortfilm och konstverk där just medelvärdet, kollektivet och individen förklarar samtidens prekära arbetsförhållanden. Filmen som hade premiär under Göteborg Film Festival är en surrealistisk berättelse där man får följa konstnären Iris Smeds iförd Dalís smältande klockor, en gigantisk tusenfoting som går itu, en tv-hallåa, en författare som bråkar om individens separation och en Ikaros som inte längre vill brinna. The Average hette också hennes utställning som visats på Växjö Konsthall där nya skulpturer blandats med scenografi från filmen. Verken It’s better to burn out than to fade away, föreställande en stor filmposter, och Ikaros loaf, en bränd limpa, visades också som en del av grupputställningen Bachelor 2019 på galleriet Steinsland Berliner, kurerad av Lo Hallén och Arvida Byström.

Tematik kring framgång och misslyckande – om ekonomi och säljbarhet och vad som händer om alla ska stå på toppen är ämnen som Iris Smeds tidigare har jobbat med. Hon rör sig mellan performance och scenografi och i sina tidigare verk Hora säljer konst auktionerar hon ut sina egna teckningar under en kväll, medan Vaska Fimpen är ett punkband med konstnären själv som enda medlem. På senare tid har hon allt mer övergått till skulptur och film. Med The Average blev hon intresserad av medelmåttan som en motpart till ett nyliberalt narrativ –  där allas eld ska vara störst.

– Det fanns någonting kul i tanken att: ”min eld ska vara lagom stor”. Jag tycker också det är intressant med Sveriges socialdemokratiska historia. Vi lever i ett land som har byggts av tankar om det kollektiva och ett gemensamt folkhem där man inte ska sticka ut. Jag tänker att begreppen medel och lagom är en stor del av socialdemokratin, på gott och ont. Sen har vi genomgått en ganska brutal förändring, där det känns som att vi sålde ut det gemensamt ägda så fort vi bara kunde. Något jag tror var möjligt just eftersom vi hade ett väldigt tryggt förhållande till staten. Jag tycker det är intressant när en sån stor förändring sker så genomgripande, det är som att det möjliggörs just för att alla gör likadant. Det bildas ett nytt kollektiv, där alla är individualister, men med en inneboende vilja att hålla sig nära medelvärdet. Den individualiseringsprocessen och tanken om hur ett samhälle ska och kan bäras är väl egentligen det som tv-hallåan och författaren talar om i scenen The centipede that broke in two formulerat som en historia om en separation.

”För mig blev tanken på medelmåttan ett sätt att ändra idealet från att vara någon typ mini-Strindberg till att ha ett sundare förhållningssätt till arbete.”

Just begreppet medelmåtta blev jag själv varse när Marianne Lindberg De Geer ställde mig mot väggen under en intervju om hennes utställning Full speed ahead på Färgfabriken.”Vad fan är det som är så fel med att vara medelmåtta då?” Frågade hon mig. ”Jag vet att jag inte är jätteintressant som konstnär. Men jag är inte sämre än många andra heller, men jag bryr mig inte om det.” Att vända ryggen till prestationskravens djävul är lättare sagt än gjort då många känner sig utbytbara. Det är just detta destruktiva förhållningssätt mellan entreprenören, konstnären och den fria marknaden som Iris speglar i The Average. En känsla som kanske bäst förklaras med orden som Bob Hund sjunger i låten Blommor på brinnande fartyg: ”Du är den klaraste blixten men ingen hör smällen”.

– För mig personligen handlar medelmåttan om att jag och stor del av min bekantskapskrets är återkommande utbrända och att jag ofta inte förstår hur man får ihop livet som frilansande konstnär och deltidsarbetare. Så för mig blev tanken på medelmåttan ett sätt att ändra idealet från att vara någon typ mini-Strindberg till att ha ett sundare förhållningssätt till arbete –  där man kunde leva med tanken att man kanske var en medelmåttig konstnär. Jag har formulerat olika former av arbetskritik under tio år men ändå gång på gång kört in i väggen av vad jag tror jag klarar av. Jag tror också att jag varit intresserad av likheterna mellan att brinna och att vara typ missbrukare. Det var också därför jag valde att göra karaktären Ikaros till en nykter alkoholist, berättar Iris och fortsätter:

– Sen har just medelmåtta även en rent fysisk aspekt som har att göra med att jag är diabetiker sedan barnsben, en kronisk sjukdom som i princip går ut på att försöka efterlikna normala blodsockervärden och ha en friskt medelvärde. Efter att tidigare ha skött det lite mer på känsla har jag de senaste åren varit tvungen att omformulera min syn på sjukdomen och den självkontroll den innebär, i synnerhet eftersom jag och min flickvän valt att skaffa barn och jag var tvungen att förbereda min kropp för en graviditet vilket för en diabetiker kräver en enorm kontroll. De ökade mätningarna gör det svårt att inte tänka på medelvärdet och vad som bildar en normal kropp. Jag använder bantningsappar för de har bäst data på hur mycket kolhydrater ett livsmedel innehåller – så jag kan justera mina doser rätt. Att alla dessa hjälpmedel finns är ju toppen för mig men det är också skrämmande eftersom de är framtagna för människor som inte är sjuka, utan som bara ska förhöja sin egen friskhet och normalitet in i absurdum. Där känns medelvärdet och insamlandet av den data som skapar medelvärdet – som ett sätt att stävja dödsångest.

Intresset för just det mätbara tar ju också Jonna Bornemark upp i sin bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanterna att fokus på naturvetenskap och det mätbara som den enda vägen till sanning. Varför tror du att människan är fixerad så vid det mätbara? 

– Jag läste i en artikel om den ökade smartphoneanvändningen, att människan rent biologiskt inte kan tacka nej till information. Det ligger i vår natur eftersom det har hjälpt oss överleva, ju mer information vi har desto bättre kan vi skydda oss. Problemet idag är att vi har för mycket information, och jag tror det gör att vi vill ha så mycket information om oss själva som möjligt för att upprätthålla någon form av balans. ”Vem är jag?” har fått en ny mening, för ju mer data som samlas in om dig desto mer specifika svar kan du få.

– När dessa siffror finns tror jag inte vi kan låta bli att göra medelvärden av dem för vår längtan efter normalitet och gemenskap är extremt stark. Det inger kontroll. På samma sätt tänker jag att vi tror att vi kan kontrollera våra karriärer och vår framgång. Jag tycker just strävan efter perfektionism och normalitet är skrämmande. Särkilt när de blandas ihop, när det normala blir att vara perfekt. När vi arbetar aktivt med att justera det som sänker medelvärdet, städar vi bort det som inte passar in i vår bild av hur ett mätbart samhälle ser ut. När det finns ett underlag på vad som höjer eller sänker en bostadsrätts värde, så kommer det förr eller senare att användas.

Du berättade att när filmen hade premiär under Göteborg filmfestival så visades den tillsammans med flera andra kortfilmer i humorkategorin, men att filmen inte gjorde sig bra i det sammanhanget. Du påpekade att The Average inte är komedi.  Vad tror du det är som gör att man ändå skrattar?

– Jag tror jag ofrivilligt arbetar med humor i alla mina verk för det speglar nog min syn på omvärlden – som jag tycker är djupt absurd.

The Average har Iris jobbat med i ungefär ett år och den kom till genom ett abstrakt grundmanus som hon sedan diskuterade med sin producent Elisabeth Marjanović Cronvall. Efter filminspelningen skrev Iris även ett manifestet som också är ett performance. Det heter The Average manifesto och texten är en typ av politisk programförklaring till det större konstprojektet. I manifestet står det bland annat:

Glöm inte.

Mittenpersonen är livsfarlig.

Den måste korrigeras hela tiden.

För att inte gå itu.

– Det som är skrämmande med medelmåttan är hur den kan användas för att sälja saker och för att bilda nya ideal. Det är ju så normaliseringen går till, vi efterlängtar ju gemenskap så otroligt mycket, att få vara en del av ett större sammanhang, det är också i grunden någonting bra och fint men vad händer när det kollektiva står för ideal som bara gynnar ett fåtal? Och om alla ska sträva dit och tänker att det är för att de inte anstränger sig nog som gör att det inte går. Jag tänker att det finns en typ av normalitetsparadox idag, att alla måste vara unika och ha sin pitch men den usp:en måste vara säljbar och den innefattar ett antal attribut som går att köpa för pengar. Jag tänker att medelvärdet till viss del instrumentaliserar människan, gör den till någon som producerar värden, värden som kan användas på en marknad. Som upprätthålls av att alla strävar efter normalitet.

Vad vill och hoppas du med ditt konstnärsskap?  

– Jag vill ytterst beröra människor och få dem att känna någonting och i förlängningen reflektera över hur vi bygger världen runt oss, dels rent konkret men även i huvudet och hjärtat.