Att mode har spelat ut sin roll är väl vid det här laget en så allmänt spridd uppfattning att det kan verka poänglöst att inleda ännu en text med detta konstaterande. Visst finns fortfarande modetrender, men i samtiden existerar de parallellt med varandra, är motsägelsefulla, paradoxala och kortvariga. Frågan är också vem som bryr sig om att följa dem. Det anses osnyggt att äga för mycket och istället förespråkas den avskalade basgarderobens återkomst. Kanske är detta ingen dum utveckling. Mode- och textilindustrierna är ohyggligt negativa för miljön, och den genomsnittliga konsumentens vilja att köpa mer kläder än vad som behövs har i hög utsträckning bidragit till att förorena planeten. Men, samtidigt som mode bidrar till vår civilisations undergång är det också intimt sammanflätat med kulturen, med människan och med vårt sätt att estetisera våra kroppar och våra liv.

I antologin The End of Fashion (Bloomsbury, 2018) skriver professorn och museichefen Valerie Steele att vi, samtidigt som vi måste köpa färre kläder, bör hålla fast vid modets symboliska värde. För vår överlevnads skull måste vi sluta se oss som konsumenter av personliga plagg och istället börja betrakta mode mer som ett allmänt, kulturellt uttryck. Hennes förslag är därför att vi ska se mindre av mode i våra individuella garderober, men mer av det i våra gemensamma museer.

Ungefär samtidigt som Steele publicerade sitt antologibidrag har hon, tillsammans med Colleen Hill, varit redaktör för boken Exhibitionism: 50 years of the museum at FIT, vars syfte är att samla 33 av de mest minnesvärda utställningarna som museet vid Fashion Institute of Technology i New York (MFIT) varit värd för sedan det öppnade 1969. Det finns uppenbara skillnader mellan en bok och en utställning: en utställning är ett tredimensionellt landskap att gå omkring i, präglat av ljussättning, dofter och ljud och kan därmed förmedla sådant som inte ryms inom bokens begränsade format. Att översätta en utställning till bokform gör därför att vissa värden självklart går förlorade. Men, en bok har lätt för att resa, så att även personer som inte besökt museets rum kan ta del av dess innehåll. Dessutom lever boken längre än de tillfälliga utställningarna.

Utställningarnas olika teman varierar stort, från att fokusera på specifika formgivare som Givenchy, Halston och Poiret till att undersöka bredare frågor, som gotikens glamour, svarta modeskapares roll och det hållbara modets estetik. Lika mycket som det är en bok om ett museum är det en snabbgenomgång av de frågor och perspektiv som ansetts relevanta att utforska inom mode de senaste decennierna. Det blir också tydligt vad som ansetts mindre viktigt: lika ofta som modeskaparna har lyfts fram, lika sällan har andra kreativa krafter inom mode – som stylister och fotografer, bara för att nämna de mest självklara – förärats att ställas ut. Myten om det ensamma kreativa geniet reproduceras fortfarande i modeutställningarna.

Bokens texter är korta och informativa, skrivna i neutral ton. Utställningarna redogörs istället främst genom bilder. Scenografin skymtar på flera av bilderna, men ofta fragmenterat. Kanske har detta att göra med museets förhållandevis små omständigheter: utställningslokalen på FIT är inte stor, och utställningarna själva har därför alltid varit av blygsamt format. Men, om utställningarna ofta varit snabbt avklarade, är boken desto mer läsvärd. Kanske är detta Steeles inlägg i hållbarhetsdebatten: det är på museet och i litteraturen som modet idag kommer till sin rätt, betraktat av alla men buret av ingen.