Den senaste tiden har vi sett hur modejättar tagit större ansvar för hur modeller behandlas inom branschen. I september 2017 skapade paraplykoncernerna LVMH och Kering ett gemensamt kontrakt för att förbättra modellers arbetsvillkor, kallat Model’s Charter, och i dagarna lanserade de även en hemsida tillsammans, WeCareForModels, med handfasta råd till modeller som mår dåligt fysiskt eller psykiskt på grund av sina arbetsförhållanden. Meningen är att modellerna ska kunna klicka sig in och läsa om hur de bland annat kan äta mer näringsriktigt och helt enkelt ta hand om sig själva på ett bra sätt. Initiativet är menat att belysa de båda modegiganternas vilja att stötta och stärka modeller i branschen och är skapat av – enligt dem själva – ”professionella representanter från modebranschen”.

Det är viktigt att förstå att initiativen från Kering och LVMH inte är greppade rakt ur luften, utan de är resultatet av att modiga människor i branschen har börjat tala ut om sina arbetsvillkor. Framförallt är det en röst, casting directorn James Scully, som har framfört modellernas vittnesmål på sitt Instagramkonto med cirka 23 000 följare. Scully har i flera år drivit frågan att förbättra villkoren för modeller. Under Business of Fashions konferens VOICES i december 2016 lovade Scully att i fortsättningen börja hänga ut företag som inte visade modeller respekt, i sina egna sociala medier. Sagt och gjort, i februari 2017 var måttet rågat och han höll vad han lovat genom att visselblåsa Balenciagas omänskliga behandling av deras modeller under en casting. Inlägget blev viralt och det dröjde inte länge tills Scully kallades in på ett möte med representanter från både Kering och LVMH.

Mötet med modegiganterna ledde till att de lanserade tidigare nämnda Model’s Charter, alltså ett manifest med riktlinjer för skydd av modeller. De som inte följer dessa riktlinjer, kommer inte att anlitas av modeföretag kopplade till de två aktörerna. Kontraktet innebär bland annat att modeller inför visningar ska ta med läkarintyg för att styrka att de är fysiskt friska, att kvinnliga modeller inte får vara smalare än storlek 34 och att manliga inte får understiga storlek 44, att modeller ska ha rätt att lämna in klagomål, att modeföretagen måste erbjuda mat och dryck till modellerna medan de arbetar och diverse restriktioner kring nakenfotograferingar för att förebygga övergrepp.

Tidningen Boston Globe lyfte tidigare i veckan modellernas vittnesmål i ett reportage som behandlar vad som kommit fram i svallvågorna av modellernas eget Me too-upprop, #myjobshouldnotincludeabuse. I reportaget namnges kända fotografer som ska ha förgripit sig på modeller de fotograferat. Det är som om historierna aldrig tar slut. James Scully delade artikeln på Instagram, och hans kommentarsfält är fullt av folk som hyllar de initiativ han tagit i branschen.

Någon skriver: ”Jag har ofta frågat mig själv om modevärlden hatar kvinnor. Jag har också frågat mig själv om det bara är jag som känner så. Därför är jag så stolt och tacksam att modellerna äntligen vågar tala ut!”.

Så, vad säger detta om LVMH och Kerings initiativ? Att det är alldeles för sent. Ingen av dem som nu söker goodwill nämner vare sig James Scully eller någon av alla de som har talat ut om övergreppen på modeller. Det hela liknar mer skadesanering, än att de faktiskt skulle bry sig om modellerna på allvar. Tydligt är dock att det nu faktiskt sker en förändring inom branschen, men den beror inte på initiativ som WeCareForModels. Den verkliga roten till de förbättringar som nu pågår är såklart alla de modiga röster som fortsätter vittna om övergrepp i branschen.