Emelie Janrell och Diana Orving är båda bland de mest välkända inom samtida svenskt mode. Den mest uppenbara likheten mellan dem är att deras namn syftar på ett företag och en privatperson samtidigt, vilket ställer stora krav på både individ och varumärkesidentitet. Men det finns också skillnader mellan dem, inte minst gällande design och arbetsmetoder. Vad färre vet är att de två också delar adress: deras ateljéer ligger i samma gårdshus på Södermalm i Stockholm. När formgivare intervjuas brukar det göras individuellt, i linje med berättelsen om det ensamma geniet, men vi bestämde oss för att istället ses tillsammans i Dianas ateljé för ett gemensamt samtal om kreativitet, hantverk och mode.

På min inledande fråga om hur de ser på sina olika beröringspunkter svarar Diana:

– Båda våra märken är kreativitetsdrivna, vi sitter ju inte här och pratar om omsättning eller expansion. Där har vi nog mer gemensamt med konstnärer, musiker och författare, att vi ägnar oss åt våra konstnärliga uttryck och försöker hitta olika vägar för att få jobba med det, snarare än att vi försöker hitta in på fler marknader och öka vinstmarginalen.

Emelie Jag och mitt märke hamnar ofta i tomrummet mellan konst och kommers; för vissa sammanhang anses jag är inte tillräckligt kommersiell, och för andra är jag inte tillräckligt konstnärlig. Att ständigt behöva försvara min existens är ganska tröttsamt, och det jag därför skulle önska är att mode som fenomen ska kunna betraktas som ett konstnärligt uttryck. Istället får jag som modeskapare ofta stå till svars för alltför smala modeller, allmän sälj-hysteri eller överkonsumtion – det blir så stora frågor som plötsligt kopplas till mig trots att jag ju jobbar på ett helt annat sätt, med helt andra ambitioner. Överlag är det svårt att behöva stå till svars för en hel bransch som rymmer så många olika sätt att jobba på. Att klumpa samman mig med fast fashion-företag, när vi jobbar på helt olika sätt, är helt enkelt inte konstruktivt.

Diana Du kan ju till exempel inte jämföra superkommersiell pop med smal konstmusik, även om både inriktningarna i grunden har gemensamt att de är musik. De fungerar ju på olika vis, och det ser inte människor alltid när det gäller mode.

Emelie Ja, och om du jobbar med måleri så spelar det ingen roll hur kommersiell du är. Även om du printar upp hur mycket som helst och säljer stora kvantiteter är du ändå konstnär, medan som modeskapare är det tvärtom, det spelar ingen roll hur konstnärlig din process är för du är fortfarande ’bara’ någon som säljer kläder. Därför är det viktigt med mode som en konstform.

Inom kulturella och kreativa industrier, där mode ingår, är relationen mellan arbetsinsats och ekonomisk ersättning långt från självklar. Gratisarbete är en stor del av branschen och lönsamhetsfaktorn är ofta osäker. Därför är ekonomifrågan central i diskussionen om mode ska ses som konst eller inte – i vidare mening handlar samtalet nämligen inte bara om lön för utfört arbete, utan rymmer även mer existentiella dimensioner om vilken roll kreativt arbete och skapande spelar i våra liv. Jag frågar därför de båda om de kan förklara varför de valt att arbeta kreativt med mode?

Diana Det är väl egentligen någon typ av nyfikenhet som driver mig. Jag vill skapa något jag inte riktigt har sett tidigare, eller som jag kanske inte ens riktigt förstår. Något jag kan lära mig att förstå genom mitt arbete, genom att kombinera snitt, material och konstruktion i mötet med en person. Det är hela den kreativa processen, och att inte ha några färdiga svar, att få vara lite lös i huvudet då och då som jag gillar med mitt arbete. Jag improviserar väldigt mycket när jag jobbar, jag utgår sällan från en plan för hur en kollektion ska bli. Jag tycker om att få vara öppen och bli överraskad av olika impulser. Det är det jag tycker är spännande och också där jag kan hitta lugn, glädje och total fokus. Jag tror att jag skapar situationer där jag får känna på det sättet och där jag får vara utforskande och nyfiken och leka på nåt sätt. Jag har alltid haft en kärlek till det taktila i det textila, jag började tidigt sy och skapa grejer, men det var egentligen inte modevärlden som drog in mig i det utan det var en kärlek till hantverk och material. Jag tycker det är spännande för att det är så föränderligt med ett material som hela tiden är i rörelse. Sedan har jag hållit på med dans när jag var yngre, och det är lite samma sak kan jag känna, att man letar efter en form, en balans eller en obalans, ett uttryck, en ordlös kommunikation, som både har rörelse och uttryck.

Emelie Janrell: ”Det var inte så att jag en dag tänkte, ’åh jag vill bli modeskapare’, utan för mig är det hantverket som är det centrala.”

Emelie Det var inte så att jag en dag tänkte, ’åh jag vill bli modeskapare’, utan för mig är det hantverket som är det centrala. Jag ville bli konstnär och jobbade med händerna, gillade skulptur och började på ett tidigt stadium med textil. Jag började med att sy kläder till mig själv, men det var inget jag tänkte att jag skulle jobba med utan det var mest en praktisk lösning på att bo i en småstad där det inte fanns så himla mycket roliga kläder att köpa. Jobbmässigt tänkte jag att jag skulle bli konstnär. Sen tog jag ändå omvägen genom att bli sömmerska och jobbade med det i flera år. På något sätt kom jag i kontakt med modevärlden och insåg att jag kunde göra mitt mer uttrycksfulla skapande och göra egna grejer, inte bara jobba för andra. Men det är verkligen viljan att skapa, och kärleken till hantverket och materialen som driver mig. Jag har inte funderat på det, du förklarade det så vackert när du pratade om din nyfikenhet, men jag tror jag är mer strukturerad i mitt arbetssätt [både Emelie och Diana skrattar]. Som inför en visning, då kan jag börja med att föreställa mig modellerna på catwalken och sedan jobbar jag och Christopher Insulander tillsammans, och kanske bestämmer vi musiken innan jag ens ritat ett färdigt plagg. Sedan är ju inte något hugget i sten utan det är en öppen process, men jag börjar ändå med själva helheten och kan göra tusentals listor på looks, modeller, mer eller mindre konkret formulerade. Inköpslistor, vad som ska sys den här veckan, vad jag kan få hjälp med. Det är min go-to varje dag, jag börjar varje dag med en lista.

Även kreativa processer kräver således en viss ordning, men exakt hur denna struktur ser ut är olika för de två kreatörerna. Kanske är också detta att vara sin egen arbetsgivare en central del i varför de valt att driva egen verksamhet istället för att vara anställda på ett större designkontor? Att välja självständighet och frihet framför att slippa ha ekonomiskt ansvar och kunna gå hem från jobbet i tid kan göra det svårare att uppnå balans mellan livets olika delar. Jag frågar därför hur de ser på just frågan om balans i tillvaron.

Emelie Jag har svårt för att jobba med vad man vanligtvis kallar 9-5-jobb, för mig är det antingen av eller på. Det jag mer och mer känner är att jag behöver pausa mellan varven. Men jag märker också att ju mer jag jobbar, desto lättare har det blivit att ta pauser. På så vis har jag ett haft mer balanserat arbetsliv det senaste året än vad jag haft tidigare i livet. Det blir ju de här superintensiva perioderna, men de följs av perioder med vila och i princip ingen kreativitet alls. Sen så börjar jag så smått jobba i huvudet med nästa projekt, men då är jag inte på plats i ateljén utan då kan jag istället vara på resa eller på landet, och så börjar jag att sortera tankar och intryck i huvudet, för mig själv. Det är mitt sätt att balansera, att dels jobba intensivt i ateljén, ibland vara någon annanstans och liksom skissa i huvudet.

Diana Jag tror att om man har den läggningen som vi har, jag märker det på mig själv, att då kommer man inte undan. Om jag inte har fått vara fritt kreativ på lång tid blir jag ledsen, jag blir själsligen nedstämd av att inte fått sätta min tanke i kontakt med mina skapande händer. Jag skulle bli tokig om jag inte hade den här typen av jobb eftersom det är för mig är mer än ett jobb, det är ett sätt att fungera på, att tänka på.

Emelie Och där är det ju jättesvårt att tänka på ’balans’, för vad det är det ens? Det känns inte som något som är allmänt applicerbart utan mer som något individuellt. Man har en deadline, man har åtaganden och det går inte att bara backa ur. Jag kan känna att min kropp vill ta ledigt men det finns inte på kartan så det är bara att köra på. Och det är väl någonting som är lite skrämmande, att det kan bli lite av ett mörkt hål. Och tar man sig inte ur det och hittar tillbaka till kreativiteten blir det lite av en ond spiral neråt av att man inte får den input man är beroende av. Men då gäller att gå tillbaka till ateljén och börja jobba igen för att hitta tillbaka till det som är positivt, vilket kanske låter motsägelsefullt för att det var just jobbet som fick en att bli utmattad [båda skrattar].

Diana Ibland har jag försökt jobba på ett mer strukturerat sätt, ha fasta arbetstider, inte ramla omkull efter en visning för att jag inte sovit på 72 timmar, men jag kan inte komma undan att det också finns en nerv i det där intensiva, sista drivet som man inte kommer till när arbetet är mer utspätt och man går hem halv fem varje dag. Då kommer man inte till den här nivån av angelägenhet i sitt arbete, jag behöver det där. Sen blir jag ju helt dränerad av det. Men jag tror att det är svårt att ha ett skapande arbete och inte ibland köra sig så där i botten.

Emelie Det går inte att komma undan. När jag har försökt att låta bli blir det bara värre. Det är så det behöver gå till, för mig. Och när jag insett det är jag också beredd på det, då går det. Men så är man en liten pöl efteråt. Men det är också helt fantastiskt att få göra en visning.