När slutade mode att vara modernt? För ungefär tio år sedan talades det fortfarande om ”det svenska modeundret” och det fanns för många något lockande i att gå på visningar på Fashion Week Stockholm. Sedan hände något: många som varit aktiva inom branschen började göra annat. Inte minst blev det åter trendigt att jobba med konst, för att inte tala om mat och dryck. Mode framstod alltmer som något förlegat, särskilt när modets klimatavtryck blev alltmer känt.

Samtidigt förändrades också modets själva uttryck: länge gick det att tidsbestämma en period genom att studera bilder från tiden. Genom att analysera porträtt, filmer och fotografier gick det att inte bara ringa in när verket skapats utan också att säga något om tidsandan. Men vad skiljer egentligen 2009 års mode från motsvarande från 2019?

Förvisso existerar fortfarande mikrotrender. Ett tag skulle skosulorna vara tjocka. Något år hade alla män djupt skurna T-tröjor, ett annat hade de små mössor på huvudet. Men de där radikala trendbrotten som i efterhand kunde sägas ha definierat en era finns inte längre.

Jag minns fortfarande Kristofer Anderssons underhållande uppgörelse med svenskt mode i Aftonbladet för några år sedan: ”Sverige är inget modeland – tvärtom bär många på en misstro mot tanken på att kläder kan vara en lika definierande konstform som film eller litteratur. Estetik har aldrig stått högt i kurs. Däremot finns det kluriga copywriters som vet att koka soppa på spik.”

För många modeskapare har det blivit en besatthet att göra fula skor, fula väskor, fula kläder.

Tiden har gett honom rätt, men tyvärr går det idag att också vidga hans snäva geografiska avgränsning. Problemet är inte bara svenskt utan internationellt. För var finns egentligen det relevanta modet idag? Visst gör Prada fina kläder och säkert trivs många fortfarande i sina Tom Ford- och Jacquemus-signerade plagg. Men är det mode? Eller är det bara snygga (och dyra) kläder?

Kanske handlar det om att mode i stor utsträckning är en ungdomskultur. Kanske har jag blivit för gammal för att fatta. Men den nerv som finns i kulturen kring vad vi äter och dricker upplever jag inte längre i mode. Det är som om luften har gått ur.

Delvis skyller jag på den fulhetsestetik som många länge varit fixerade vid. Fulhet har ofta fascinerat formgivare och är för många ett nödvändigt steg i utvecklingen. Hur veta vad som är fint om inte också motsatsen undersöks? Men för många modeskapare har det blivit en besatthet att göra fula skor, fula väskor, fula kläder. Stylister har kombinerat det fula på ett gräsligt sätt och fotografer har tävlat om att arbeta med dåligt ljus och medvetet usel teknik. Nu har experimentet pågått så länge – ofta med en typ av 90-talsinslag som i fulhetsgenren blivit en obligatorisk referens – att stilen liksom stelnat och blivit ett tecken på fantasilöshet.

Det finns inget nytt eller framåtblickande i dagens mode. Inga spännande frågeställningar eller oväntade grepp. Det vi behöver är en revolution, något som kan ställa allt vi tror oss veta på ända. Men de flesta verkar idag för upptagna med ekologisk brödbakning, småskalig ölproduktion och experimentellt konsthantverk för att bry sig om vad som sker med modet.