– Begränsningar utgör formgivares själva utgångspunkt och ramverk. Utan begränsningar är du inte längre designer utan konstnär. Design definieras utifrån behov, inte bara ur konsumentperspektiv utan vad som anses rätt och riktigt inom designbranschen. Konst däremot saknar begränsningar. För mig är design en lösning på ett problem. Som konstnär behöver du inte tänka så. Konst handlar snarare om frihet. Formgivare har specifika parametrar som de måste agera inom, ett slags ”låda” som de inte bör gå utanför eftersom det måste finnas en viss funktion och kanske också en särskild prisnivå. Men med konst, det är som att du kan resa vart du vill, till och med till rymden. Det enda det handlar om är vart du vill resa, vad du som konstnär vill utforska. Därför är konst det ultimata personliga uttrycket, det handlar om jag, jag, jag. För formgivaren däremot handlar arbetet om att finna lösningar för andras behov.

Lara Bohinc, grundare och kreativ ledare för Lara Bohinc Studio som tillverkar allt från möbler och textilier till speglar och smycken, ofta med grund i ett underfundigt geometriskt formspråk, är i Sverige för att lansera sitt samarbete med Kasthall. Redan tidigt i samtalet tar hon upp premisserna för en formgivares arbete och pekar på det specifika i att arbeta som designer, särskilt i relation till konstnärens friare förhållningssätt. Personligen tror jag att det dessutom hänger samman med synen på kropp: i design, inte minst mode, utgör kroppen den ständiga utgångspunkten. Kläder formges utifrån var armarna sitter och hur benen behöver kunna röra på sig. Materialval görs utifrån hur de känns mot huden. Detsamma gäller produkt- och möbeldesign: saxar ska kunna gå att greppa med handen, stolar ska gå att sitta på och sängar att ligga i. Konst däremot saknar samma omedelbara relation till kroppen och kan därför vara mer abstrakt och svår att greppa, vilket möjligen också är anledningen till att Bohinc ser konst som mer jag-fixerat medan design är en mer social aktivitet. Men även inom designvärlden finns det skillnader:

– Det är helt annorlunda att arbeta med mode och med inredningsdesign. Först och främst handlar det om hur branschen är organiserad. Inom inredning har du kanske ett släpp, högst två, om året. Inom modevärlden måste du lansera minst två, men gärna fyra gånger, om inte fler. Inom inredning finns inget storlekssystem, inga säsonger, ingen uppdelning i herr- och damkläder. Och, de flesta produkterna görs på beställning så det finns inga problem med överfulla lager. Därför har inredningsprodukter längre livslängd – som lägst räknar vi med att en produkt lever i minst fem år, att jämföra med modebranschens sex månader. Det påverkar också något som är svårare att ta på, nämligen klimatet. Inom inredningsbranschen har jag intrycket att formgivare känner sig väldigt ansvariga för sina produkter eftersom de vet att de påverkar samhället på ett väldigt grundläggande sätt. Inom mode är det tvärtom mer fokus på försäljning. Det är svårt att på riktigt tala om hållbarhet inom mode eftersom det innebär att man måste tala om att minska produktionen, och därmed riskera sitt eget levebröd. Samtidigt tycker jag mycket om mode, men då med fokus på mode som design och inte som en look du byter var tredje månad.”

Mode är, som Bohinc själv antyder, minst sagt omodernt. Att ständigt köpa nya kläder och synas i nya outfits är idag tecken på tondövhet för tidens tecken. Många affärsmodeller utgår fortfarande från överkonsumtion, stick i stäv med samtidens miljömedvenhet. Kanske är det därför allt fler intresserar sig för inredning och hantverk snarare än massproducerat mode. Bohincs Kasthall-samarbete, där samtliga produkter är tillverkade i Sverige, baserad i gedigen hantverkstradition och med intentionen att användas under lång tid, kan därmed betraktas som del i en längre trendrörelse, ett slags motstånd mot självcentrerat slit-och-släng-beteende. Mattorna, kuddarna och väggbonaderna delar ett gemensamt formspråk och estetiska referenser, men är också tänkta att fungera fint som solitärer. För den som följt Bohinc genom åren är det att enkelt att se den röda tråden som binder samman hennes tidigare arbeten med den aktuella kollektionen:

– För mig fanns den största skillnaden mellan tidigare projekt och arbetet för Kasthall i själva materialen. Med textilier formger du en platt yta, men materialens taktilitet och mjukhet kan du inte förutspå när du skissar. I det här projektet har jag kombinerat både material och tekniker på ett sätt som inte är möjligt när jag arbetar med metall, glas eller keramik. Det vi ser idag i designvärlden är en revival för hantverket, det har blivit väldigt viktigt hur saker och ting är tillverkade. Som konsumenter längtar vi efter det taktila, efter något gjort för hand. I flera år har jag gått på inredningsmässor och sett hur vissa företag ställer ut i princip samma vas år efter år. Det är ju nästan exakt motsatsen till vad modebranschen gör där allt istället ska handla om förändring och att sälja stora kvantiteter av saker som sedan bara slängs åt sidan för att ersättas av nästa nya grej. Men om vi fortsätter på det sättet kommer vi att dö, vi kommer drunkna i alla våra prylar.