Vad tyckte du bäst om med den svenska modeveckan? Vänliga hälsningar från Arvid.

2006 etablerades Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet. Detta var första gången som mode skulle studeras som ett självständigt ämne – på samma nivå som konst- och litteraturvetenskap – istället för som en liten del av en större, etablerad disciplin (som sociologi och etnologi). Satsningen låg helt rätt i tiden: Internationellt var intresset för svenskt mode stort och till modevisningarna på Berns under Fashion Week Stockholm ringlade sig köerna långa. Perioden är väl beskriven i Karin Falks Det svenska modeundret. Finns det? som kom 2011.

Nyligen avslutades den senaste – och i princip helt digitala – versionen av den svenska modeveckan. En av de stora skillnaderna mellan denna vecka och de tidigare, mer traditionella, var att visningarna nu länkats samman med intervjuer med kreatörerna, som fick förklara tankarna bakom sina kollektioner. Dessutom fanns panelsamtal insprängda i visningsschemat, med varierade ämnen som herrmodets framtid, en granskning av myter kring hållbarhet och modets relation till ”stil”.

Under min tid som doktorand i modevetenskap tyckte jag alltid att det var konstigt att inte modevetenskapen var mer delaktig i modeveckan. Här hade vi en svensk uppfinning, världsunik till och med, som erbjuder ett helt nytt sätt att tänka kring och betrakta mode. Det geografiska avståndet mellan Frescati och Berns var inte stort, men samarbetet verkade omöjligt att få till, trots omvärldens uppenbara intresse för den svenska vetenskapen.

Under min tid som doktorand i modevetenskap tyckte jag alltid att det var konstigt att inte modevetenskapen var mer delaktig i modeveckan. Här hade vi en svensk uppfinning, världsunik till och med, som erbjuder ett helt nytt sätt att tänka kring och betrakta mode.

Flera gånger inleddes samtal om att vi på universitet borde vara mer närvarande under modeveckan, påverka och driva samtalen som fördes, men planerna verkade omöjliga att realisera. I efterhand har jag förstått att det nog handlade mer om akademisk tröghet än om branschens ovilja: det är inte meriterande för en akademiker att delta i näringslivet, och tjänster vid universitetet tilldelas inte på basis av hur många panelsamtal du suttit med i. Därför saknas ofta incitament för akademiker att delta i mer folkliga sammanhang.

Idag, däremot, när lanseringen av nya kläder anses passé, är läget ett annat. Att tala om och tänka på mode är inte bara ett sätt att fylla ut ett magert modevecksschema, tvärtom är det en av huvudsakerna. Kanske kan då detta vara vägen framåt? Att erbjuda fler plattformar för samtal och reflektion, för fördjupning och kritiska frågor. Det vore också i så fall ett bra sätt att konkret demonstrera hur det till synes ytliga rymmer ett oväntat djup.

En som flitigt arbetade för denna utveckling var Sara Danius. I hennes tankevärld fanns ingen uppdelning i fin- och fulkultur, högt och lågt. Hon kombinerade teori med praktik och klädde sig i kreationer som inspirerats av den egna litteraturvetenskapliga forskningen. Hon inte bara talade om och tänkte på mode utan gick även själv en gång mannekäng på Stockholms modevecka, för Camilla Thulin. Det vore fint om detta arbete inte avstannade bara för att Danius själv inte längre finns bland oss. Mer än någonsin behöver vi fler smarta samtal – i olika format – om mode på modetidningarna och under modeveckorna.