”This is what I’ve got for you, all things yellow to blue.” Vibrant color, Taken by trees.

Det handlar om att ge av sig själv fullt ut. Om vibrerande färger och gränslös kärlek. När Victoria Bergsman känd som Taken by trees, ser sitt fjärde album Yellow to blue ser hon grundfärgerna. Det är starka positiva toner som tvättats rena från världens ilska. Hon beskriver albumet som en ovanlig pärla som lugnar och lyser upp mörker.

Sprungen ur den svenska indievågen med sin start i bandet The Concretes har hon sedan dess undersökt hur man kan skapa hopp i världen genom musik. Resultatet är hennes mest hoppfulla album hittills. En fredsgåva till världen.

– Jag började skriva många av låtarna för fyra-fem år sedan och så blev jag gravid, sedan började jag lägga till nya låtar som inspirerades av min son. Jag känner att jag har hittat ett helt nytt sätt att jobba på. Jag var ganska trött på att skriva på vanligt sätt, så jag började skriva låtar på färdiga tracks. Det är ett väldigt enkelt och lekfullt sätt att skapa musik på. Jag tänkte nog att alla mina tidigare album alltid har varit en värld som jag velat gå in och jag försökte frångå det något. Men det har varit omöjligt för mig att inte arbeta så. Detta är ännu en “värld.”

Baserat på dina två senaste album East of eden och Other worlds verkar det som att fysiska platser spelar en stor roll i ditt musikskapande. Vad beror det på?

– Jag har alltid valt platser som jag velat skapa från redan innan. Min första skiva var Stockholm, min andra var Pakistan och tredje var Hawaii. Jag tror att jag vill skapa något att fly in i som ett alternativ eller en tröst. Jag har alltid känt att jag vill att min musik ska vara någonting man kan gå till om allt känns för mycket. Det är faktiskt många föräldrar som har hört av sig till mig om att de brukar spela min musik för att lugna sina bebisar när de ska sova. Jag känner ändå att jag har lyckats när jag faktiskt har kunnat hjälpa någon.

Det är intressant att du säger så, för mycket av din musik har ju uppmärksammats just för att den blickar ut mot andra personer. Många konstnärskap brukar ju annars kunna vara ganska inåtvända. Vad är det som driver dig att betrakta andra?

– Jag tror jag är väldigt nyfiken. Om jag hittar en ny form att skapa något genom vill jag gärna kunna utforska den. Det här albumet har exempelvis ett mycket mer kommersiellt sound eftersom jag jobbat med större producenter och låtskrivare. Jag har inte varit rädd för att undersöka den typen av musik även om min musik inte är speciellt kommersiell. Jag vill gärna veta om jag kan klara av att göra saker på andra sätt

Du beskriver ditt album som en fredsgåva till vår kaotiska omgivning. Jag tycker det är intressant att så många kreatörer verkar dras mot optimistiska uttryck nu. Vad tror du att det beror på?

– Jag tycker nästan att det är tvärtom. Jag känner att det finns mycket ilska, svärta och aggressivitet i just musik. Jag vill verkligen inte ge människor något sånt. Människor behöver en stor kram just nu. Jag har alltid känt att musik måste få vara en plats där man kan känna sig upplyft och hoppfull. Vad tänkte du på för uttryck?

Jag tänkte kanske främst på mode genom märken som exempelvis Rodebjer och Emelie Janrell som lyfter just optimism i sin design.

– Det är väldigt intressant för i musik tycker jag att det har varit helt tvärtom. Det kanske kommer ett positivt uttryck längre fram i tiden, men nu är alla mest arga. Musiken ligger kanske lite efter.

Musik känns i och för sig som en mer direkt konstform. Den kanske triggar mer omedelbara känslor.

– Ja, jag har märkt att musiken har varit väldigt hård den senaste tiden och det har aldrig tilltalat mig. Musik, litteratur och konst har alltid varit något helande för mig. Och om den världen också är mörk, vart ska man då ta vägen?

”Jag tänker hela tiden på hur jag kan göra min musik mer positiv och meningsfull och letar efter nya sätt att ge mer. Jag hoppas jag kommer på det snart.”

Du har din grund som musiker i den svenska indievågen i och med The Concretes vars musik var avsevärt mer melankolisk än din senare. Hur har det påverkat dig som musiker att börja där?

– Jag är en ganska melankolisk person och behöver en tröst. I början visste jag nog inte hur jag skulle skapa det till mig själv och det har drivit mig till att utforska något mer positivt. Det är väl en sorts självhjälp. Min musik är ganska envis, den ger inte upp. Jag har haft diagnosen depression sedan jag var typ tretton och jag har inte velat låta det hindra mig från att vara glad. Det var svårare när jag var yngre innan jag hittade rätt verktyg, nu hittar jag nya verktyg år efter år som hjälper mig att skapa hopp för mig själv.

Det går ju egentligen tvärtemot idén som finns av ”det plågade konstgeniet”, en tyngd människa som eftersträvar det melanoliska och tungsinta.

– Jag kan se att det influerar en i början av ens skapande innan man hittat sin egen person helt och hållet. Men jag tror också att det är en personlighet. Jag är exempelvis en väldigt driven, nyfiken och hoppfull person vilket jag hoppas återspeglas i min musik.

Du har rönt stor internationell framgång både med The Concretes, med Peter Bjorn and Johns låt Young folks och under din tid som soloartist. Känner du ett stort ansvar inför att din musik måste bidra med någonting positivt i människors liv?

– Jag vet inte om jag skulle kalla det ansvar. Det är mer en jättestor del av vad jag gör och vad jag tycker är viktigt. Jag tänker hela tiden på hur jag kan göra min musik mer positiv och meningsfull och letar efter nya sätt att ge mer. Jag hoppas jag kommer på det snart. Men man vill ju inte ge allt, man vill ju ha kvar en bit av sig själv fortfarande.

När man läser om dig framgår det att du är ganska privat personligen. Hur relaterar du till att behöva vara offentlig?

– Det finns en tydlig gräns som jag absolut inte ruckar på. Jag har blivit ombedd att vara mer aktiv på sociala medier, men det tar emot och helt ärligt vill jag inte se en enda selfie till. Inte ett till tryne. Jag måste ha min privata sfär för att kunna skapa på mina villkor. Jag måste få ha min egna värld.