”Utställningen gjorde mig känslomässig flera gånger, eftersom designen och idéerna var så bra. Dessutom blir det så tydligt att det mesta vi ser inom mode 2018 alltför ofta är ‘något Margiela gjorde 2001.’” Så skriver Bons Daniel Björk på Facebook efter att ha besökt Maison Martin Margielas retrospektivutställning i Paris tidigare i år.

Det stämmer att han var före sin tid. Han var först med den tvådelade tabiskon, han dekonstruerade jeans och designade sock-pants som ingen annan långt innan märken som Vetements och Balenciaga gjorde detsamma. Men den som tittar noga kommer hitta otaliga referenser ur modehistoriens olika epoker.

– Jag blickar alltid framåt. Men för mig personligen känns det bäst att gå framåt genom att titta bakåt, har Martin berättat för den legendariska modejournalisten Suzy Menkes.

Snart kommer vi kunna titta tillbaka på hans karriär och syna den i sömmarna. Att utställningen Margiela – åren med Hermès kommer till Stockholm är en milstolpe i svensk modehistoria.

– Vi är mycket stolta över att utställningen kommer att färdas till Sverige nu efter att den under sommaren visats i Paris vid Musée des Arts Décoratifs (MAD). Det blir ännu ett exempel på att Martin Margiela är en av nutidens mest inflytelserika och gåtfulla modeskapare. Det kommer att bli väldigt spännande att omkonstruera utställningen i Artipelags slående arkitektur, säger Kaat Debo, curator vid MoMu Antwerpen, som även kurerat boken med samma namn som utställningen.

Suzy Menkes har beskrivit Martin Margiela som modevärldens Greta Garbo. Det sägs att det bara finns en enda pressbild på designern, och inte ens den är bekräftad officiellt. Historien förtäljer dessutom att han aldrig ställde upp på fysiska intervjuer. Istället svarade han på pressens frågor via fax, alltid i vi-form. Under åren har många ifrågasatt hans existens.

Innan vi börjar rota i historien om Margiela och hans tid på Hermès vill jag därför reda ut om han verkligen fanns. Jag ringer Ola Rindal som är modefotograf i Paris. Han kan bekräfta att Martin Margiela existerar, eftersom han har fotat backstage inför flera av Maison Martin Margielas visningar under 00-talets första hälft. Martin var alltid på plats och arbetade precis som alla andra. För fotograferna var det viktigt att veta vem han var, just för att inte råka fotografera honom. Olas intryck av honom var att han var väldigt trevlig. Inte alls så mystisk som han kan framstå i bilden som byggts upp kring hans anonyma persona. Det är flera som vittnar om samma sak. Stella Ishii, ägare av The News Showroom, som under många år distribuerade Maisons kollektioner, beskriver designern i en intervju i New York Times 2008.

– Den som inte vet någonting om honom skulle kunna tro att han är en antisocial, kall person, men det stämmer verkligen inte. Han är en väldigt varm och känslig person, säger hon.

En designer som har som mål att skapa visuellt tilltalande plagg och försäljningssuccéer har ofta inga större problem med kändisskap. Det är inget fel med mode som handlar om yta, men det kräver mer sällan att modeskaparen exponerar sitt inre. Margiela, däremot, hade inte främst det visuella i åtanke när han designade. Han designade för sin mormor, för sin mamma, för sina vänner, för kvinnor han älskade. Han behövde varken trender, loggor eller röda mattan för att göra sin grej. Och vad spelar det då för roll hur han ser ut, vart han bor eller vad han äter till frukost? Personliga fakta blir triviala när man ser till den nästan ofattbara modeskatt han har skapat. En doldis, visst, men han blottade sitt inre och la sin kreativa process på display inför hela världens ögon. Att gå igenom kollektionerna Margiela designade under sin karriär är som att läsa en självbiografi. Vi känner honom genom det han skapade, och det är egentligen så nära man kan komma en person.

Under studieåren i Antwerp, där Martin tog sin examen 1980 tillsammans med andra blivande kända belgiska modeskapare, ägnade sig han och hans klasskompisar ofta åt att loppisfynda enorma mängder kläder. Besattheten var så stor att de fattiga studenterna prioriterade mode framför mat. Kärleken till redan existerande plagg som bar på en egen historia skulle senare leda till att Maison Martin Margiela introducerade linjen Replica, där alla plagg och produkter är exakta kopior av sådant som köpts secondhand, en hyllning till mode som inte går att göra mer perfekt än det redan var. År 2012, när Martin hade lämnat Maison Martin Margiela, gick det att köpa replikor av ikoniska Margiela-plagg i H&M:s årliga designersamarbete. Jag tänker att det ändå måste ha varit helt i linje med hans vilja.

Kärleken till hantverket som är så tydlig hade troligtvis sin grund i Martins familjehistoria. Han berättade gärna om hur hans mormor under kriget brukade sprätta isär plagg del för del, för att sedan sy ihop dem igen med den slitna sidan inåt. Drygt 40 år senare, under åren på Hermès, gick Martin steget längre och designade plagg som var helt och hållet vändbara. Det är heller ingen slump att ”man tager vad man haver” och dekonstruktion blev en röd tråd i Margielas designprocess. Martins mammas stora hobby var att köpa gamla möbler på loppisar, demontera dem, måla om dem och sätta ihop delarna på nytt. Att han ärvde det tankesättet syns i mycket av det han gjorde. Till exempel när han ville göra en väldigt tight tröja, men inte hade tillgång till någon trikå-fabrikant. Då sydde han istället en tröja av sockor.

Under åren på Hermès jobbade han precis likadant, fast med en helt annan budget. Han lånade friskt från modehusets olika avdelningar, en rem från väskavdelningen blev ett spänne i en kappa, och rullfållen i modehusets klassiskt printade sidenscarfs överfördes till en tröja.

Under 80-talets mitt var Martin designassistent åt Jean Paul Gaultier.

– Jag var inte hans lärare, för han behövde ingen lärare, berättar designern i dokumentären The artist is absent.

Den unge Margiela visste redan vad han ville, och hur han skulle genomföra det. Det går inte att säga att han var först med konceptet dekonstruktion, det var flera som sysslade med det under samma tid, men tack vare sitt skräddarkunnande blev han den första som gjorde det trovärdigt. Just därför hade han, när han 1988 tillsammans med Jenny Meirens (som gick bort i juli 2017) grundade Maison Martin Margiela, råd att strunta i regler. I sann pionjäranda blev hans första uppgift på Maison Martin Margiela att ta död på 80-talet. Medan de stora axelvaddarna fortfarande klättrade mot sin peak lanserade han en axel som snarare sluttade inåt. Det var också något annat som stack ut: kläderna hade ingen logga, bara en vit fyrkant fastsydd med fyra stygn. Arbetet mot total anonymitet hade påbörjats.

Efter märkets första visning, där han bland annat hade låtit trådarna i plaggen hänga synliga istället för att klippa av dem, visste betraktarna inte hur de skulle reagera på det de nyss hade sett. De förstod att det var något helt nytt, men var det bra? Först efter några säsonger hade folk börjat greppa vad han sysslade med. Visningen som hölls 1990 i en förort till Paris, där barn från området anslöt till publiken och spontant bars upp av modellerna, blev närmast legendarisk. När man ser klipp från Maisons tidiga visningar är stämningen mer lik en rockkonsert än en modevisning. Med skillnaden att det inte fanns någon verklig person att sträcka ut armarna efter. Martin kom aldrig ut och bugade – han trivdes bäst backstage.

”Om kläder kunde göra IQ-test hade plaggen som skapades under åren hos Hermès varit med i Mensa.”

I efterhand är det svårt att veta vad som är myt och vad som är sanning. Modellernas ansikten var till exempel ofta täckta, både hos Maison Martin Margiela och senare hos Hermès, allt för att uppmärksamheten skulle riktas mot kläderna. Men, enligt Maisons tidigare kommunikationschef Patrick Scallon, berodde det främst på att företaget från början inte hade råd att betala för rättigheterna att visa modellens ansikte. Något annat som kan förvåna är att duon bakom Maison Martin Margiela, utöver sin tomma logga faktiskt inte var särskilt anonyma från början, det var något som utvecklades under 90-talets mitt. Kanske som ett statement mot hypen kring den tidens kändismodeskapare och logomania, kanske för att Martin hade sett hos Jean Paul vilket tueggat svärd kändisskapet kunde vara.

– Många har sett honom. Under lång tid kunde köpare och journalister se honom sitta i publiken under sina egna visningar. Lång och stilig i sin egen uniform, ofta en tajt svart tröja, ett par Levi’s och en mörk keps neddragen över ögonen, berättar Stella Ishii.

En annan sanning som har ifrågasatts på sistone, speciellt av teamet bakom dokumentären We Margiela, är huruvida hans snillrika koncept egentligen var noga genomtänkta. Som när han för sitt eget märke valde att förstora upp en dockas garderob i vuxen skala, när han gjorde en hel platt kollektion eller när han på Hermès lanserade ett skärp som gick två varv runt kroppen, istället för ett. Enligt We Margiela var de flesta av hans kollektioner skapade utifrån spontana infall, hans styrka var att han agerade på magkänsla, nyfikenhet och en stor dos ”varför inte?”.

Margiela x Hermès under åren 1997-2003 är känt som ett av de mest oväntade modesamarbetena genom historien. När nyheten offentliggjordes hade Margiela redan varit på plats i ett år och arbetat i smyg, något som modehuset lyckades hålla hemligt. I tider som dessa, när Kristina Lugn sitter i Svenska Akademien, Heidi Klum släpper kollektioner för Lidl och Back samarbetar med Pressbyrån, kan det vara svårt att förstå hur starkt modebranschen reagerade när Martin Margiela i april 1997 annonserades som Hermès nya chefsdesigner på damsidan. Att vildhästen från Belgien flyttade in i Paris lyxigaste stall var en riktig högoddsare. Moderedaktörer världen över uttryckte sin förvåning, ofta i form av ordvitsar som anspelade på Hermès arv som sadelmakare.

”Hi, ho, Martin reconstructing Hermès, skrev Singaporianska The Straits Times. He [modehusets vd, Jean-Louis Dumas] bet on the wildest horse in the herd and got the fashion kingdom on its hooves.”

Men Dumas såg mer än så. Det var hans dotter som peppade honom till ett av de mest riskfyllda beslut som någonsin tagits inom ett modeföretag. Jean Paul Gaultier har sagt att han förstod att Margiela skulle kunna uträtta något stort, men att han inte visste exakt vad. Dumas visste kanske inte heller precis vad Martin var kapabel till, men han litade på honom. Det krävs mod för att våga gå in ett traditionellt parisiskt modehus med över 150 år på nacken och omdefiniera dess DNA, och det krävs mod att ta in en rebell i finrummet. Men jag kan samtidigt undra varför folk blev så chockade av valet. Margiela hade redan ägnat över tio år åt bevisa att han kunde utmana och tänka nytt på ett sätt som ingen annan. Visst hade kläderna hos Maison Martin Margiela ofta en ruggad yta och råa kanter, men varför stirra sig blind på ytan när hans design var motsatsen till ytlig?

Parallellt designade han fortfarande kollektioner i sitt eget namn, och han korsbefruktade de båda modehusen på ett nästan skamlöst, och väldigt framgångsrikt sätt. Han tog såklart med sig sin anonyma approach, och taktiken att bara svara på journalisternas frågor via fax från Maison Martin Margiela. Det första han gjorde rent konkret på Hermès var att skala av, för att hitta kärnan i märkets DNA. Alla loggor togs bort, förutom det H som diskret broderades i de sexhåliga knappar som passade perfekt för ändamålet. Men de var sällsynta, de flesta av plaggen han designade hade varken dragkedja eller knapphål. Kläderna skapades inte för personer som ville skylta med vilket märke de bar, utan åt kunder som var mer som Martin själv: hemlighetsfulla. Han designade inga printade scarfar, han uteslöt modehusets ikoniska orangea färg och ersatte den med olika nyanser av beige. Den nya Hermèskvinnan var en självklar, sval kvinna (med mycket pengar) som ville bygga en hållbar garderob. Margiela såg kvinnan som en människa, kanske inte ett extremt ställningstagande, men inte så självklart under en tid då kvinnor oftare sågs som objekt. Castingen bestod ofta av äldre, streetcastade kvinnor, som kunderna själva kunde känna igen sig i.

 På Hermès lyckades Martin omformulera vad lyx är, han gav ordet en helt ny definition: bekvämlighet, funktionalitet och hållbarhet. Det illustrerade han i plagg som gick att bära på en miljon olika sätt, som kunde plockas isär, sättas ihop och vändas ut och in. Han gjorde en kappa som fick plats i handväskan och inte kunde bli skrynklig. Han bjöd på transparens när han visade upp plaggens insida, som alltid var lika flawless som utsidan. När han plockade ner kläder till deras minsta beståndsdelar plockade han även isär folks fördomar om vad lyx skulle vara. Vareuse var ett plagg som genom åren återkom i många olika variationer, men själva grundidén var en pullover med så pass djup urringning att den gick att dra på sig underifrån, och därmed inte skada frisyren, men ändå så pass smal att den inte ramlade av axlarna när den satt på. Han uppfann därmed det gyllene snittet. Om kläder kunde göra IQ-test hade plaggen som skapades under åren hos Hermès varit med i Mensa.

I efterhand har Martins arbete för Hermès hyllats, men när Margielas första kollektion för modehuset visades möttes den snarare av tystnad och skepsis. De minimalistiska plaggen i dova toner upplevdes som tråkiga, och långt ifrån vad många hade förväntat sig efter att ha sett Maison Martin Margielas ofta galna visningar och kreationer.

Ja, plaggen var kanske tråkiga för vissa, men låt en kvinna vara tråkig då. Män har tråkat ut oss i decennier. Hade kritikerna tittat en extra gång hade de dock insett att kollektionen var långt ifrån plain. Som Suzy Menkes har sagt, ”han gjorde det ordinära extraordinärt”. Och snart hade han också vunnit allas hjärtan.

Dessutom klarade han av att göra något som många misslyckas med, han lämnade i tid, när han hade fått sagt det han ville säga. Han var klar med att bygga upp en tidlös garderob, som förmodligen fortfarande är lika snygg och välbevarad nu som för 20 år sedan. Det har nu gått tio år sedan han helt drog sig tillbaka från modevärlden. Ryktet går att han målar tavlor, och att han reser mycket.

Jag har en känsla av att Mr Margiela inte är klar än.