Som man frågar får man svar, brukar det heta. Kanske är det därför jag just nu, när jag själv är utled på mitt eget jobb, mest träffar på människor som också ifrågasätter meningen med sitt eget arbete. Särskilt uppenbart är det inom modebranschen, där den stora trenden just nu är att vilja säga upp sig. En modefotograf jag känner sammanfattade problemet så här:

”För att kunna arbeta med mode och reklam måste man övertyga sig om att det är centralt för samhället. Men, egentligen är det en lögn, mode är bara en bakgata, men vi måste övertyga oss om att det är main street för annars får vi ångest över att det är så meningslöst och tomt. Den här krisen återkommer regelbundet, jag skulle säga att de flesta som jobbar med mode får den ungefär vartannat år under hela sitt yrkesverksamma liv.”

Efter det här upplyftande meningsutbytet gick jag hem och funderade på vad jag egentligen arbetar med. När jag disputerade för fem år sedan fick jag ofta varma hälsningar från branschens toppskikt om att mitt arbete var viktigt: äntligen någon som visade på komplexiteten i det ytliga, nu kunde ytans djup diskuteras på riktigt. Sedan dess har jag outtröttligt skrivit böcker och artiklar, utvecklat utbildningar och examinerat studenter, deltagit i radio- och tv-program med modetema. Men, nu har tvivlen hunnit ikapp: Vad är det jag egentligen säljer? Finns det ens en poäng med att skriva om mode? Vore det inte härligare att bara checka ut från modebranschen, köpa ett hus vid kusten och driva B&B istället? Eller, mer drastiskt formulerat: varför tro att arbetslivet som sådant alls ska vara meningsfullt? Vore det inte mer rationellt att satsa på att ha en meningsfull fritid istället, och låta arbetet vara det som bekostar det sköna livet?

”Varför går så många på myten om att arbete ska vara meningsfullt?”

Jag har många vänner som arbetar som konstnärer. Genom åren har jag sett dem kämpa för att få livet att gå runt ekonomiskt. Länge tyckte jag deras yrkesval var självklart, och därför inget jag ens ifrågasatte. Nu, halvvägs genom mitt eget liv, har jag dock större förståelse för dem i vänkretsen som lagt konsten på hyllan och sadlat om till något med regelbunden inkomst. Det är utmattande att söka stipendier, kontakta gallerister och ständigt undra hur hyran ska betalas. Varför inte utbilda sig till ekonom, jurist eller läkare och sedan ägna sig åt konsten på fritiden? Jag själv har börjat leta efter strategiska platser att öppna litet kafé eller etablera kemtvätt, eller varför inte ta steget fullt ut och driva Ica-butik. Kreativt arbete är på många sätt överskattat, på många sätt är det mest att betrakta som ett effektivt sätt att arbeta ihjäl sig.

När jag var ung ville jag söka till bibliotekarie-programmet men mina föräldrar avrådde mig. Då tyckte jag att de var idiotiska som inte förstod vilken dröm yrket var för mig, men idag tycker jag om att ha råd att äta mat hela månaden genom och dessutom ha pengar över till både tidningsprenumeration och lägenhetshyra, och därför är jag glad att de sade åt mig att inte söka mig till en låglönebransch. Varför går så många på myten om att arbete ska vara meningsfullt? Varför fortsätter vi vilja förverkliga oss genom arbete? Varför envisas vi med att se arbetslivet som ett projekt som ska realiseras till varje pris, istället för att se det för vad det är, nämligen ett sätt att tjäna pengar så att vi kan ha det behagligt när vi är lediga? Det är för att vi gått på myten om kreativt arbete som meningsfullt som modebranschen har ständig tillgång till gratis arbetskraft i form av praktikanter och assistenter. Det är för att mode fortsätter vara en drömbransch som jag kan fortsätta sälja utbildningar och artiklar i ämnet. Men, vore det inte bättre för alla om vi såg mer nyktert på situationen? Personligen hade jag nog tjänat mer pengar på att driva en Ica-butik än på att fortsätta skriva om modeteori, det är ett som är säkert.