I januari 2017 pratade vi med Dilan och Lezan Lurr bakom det svensk-kurdiska herrmärket Namacheko. Då var det precis i sin linda – nu har Namacheko en slot på herrmodeveckan i Paris och har på kort tid fått över 30 återförsäljare världen över: The Broken Arm, Dover Street Market, Ssense och Opening Ceremony för att nämna några. Tre kollektioner senare kan material och utförande enbart beskrivas med ord som lyx och perfektion – den senaste, våren 2019, hade Andrej Tarkovskijs film Solaris som inramning.

När märket nu släpper sin höst/vinter 2018, som kretsade kring kurdisk optimism, gör de det med en kampanj som Dilan Lurr själv har plåtat på Institutionen för arkitektur vid Lunds universitet.

– Kollektionen hade sin grund i självständighetsomröstningen som skedde i Kurdistan och optimismen i upptakten till valet som vi upplevde genom våra kusiner som bor kvar. Solaris handlade mer om att vi lämnar Kurdistan bakom oss för att istället fokusera på nya berättelser. Vi vill inte glömma bort att visa att vi är svenskar och samtliga kollektioner är mer svenska i sitt formspråk än kurdiska. Vi har ju levt majoriteten av vårt liv i Sverige, säger Dilan Lurr.

Varför har du fotat kampanjen på Institutionen för arkitektur vid Lunds universitet?

– Det är en byggnad där jag har tillbringat mycket tid de senaste åtta åren. Så att fotografera där inne blev ett slags avslut och kampanjbilderna känns nästan som urklipp från min egen vardag.

Ni reflekterar över erfarenheten att gå på ett universitet, att man är så formbar, har oändliga möjligheter och att det finns något vackert i studietiden. Hur menar ni?

– Jag tror alla människor är formbara och förändras väldigt mycket i åldern 20–26 år, men det behöver inte endast ske under studietiden. För mig så har det mest varit dystert och kretsat kring frågeställningen om jag verkligen vill jobba som ingenjör eller arkitekt i resten av mitt liv. Men det har varit nyttigt att ställa frågorna för det har lett till det jag gör idag med Namacheko.

Hur har universitetet som institution format er, Dilan som modeskapare och Lezan som vd?

– Tiden på Lunds universitet har format oss på olika sätt. Lezan gick klart sin utbildning först och är mer planerad och arbetar väldigt systematiskt, vilket är bra för hennes roll som vd i företaget. För mig som designer så är det så klart att den matematiska formläran är till viss hjälp under mönsterkonstruktionen men det är främst problemlösningen från civilingenjörsprogrammet [som har format mig]. Mitt arbete som designer grundar sig i att skapa problem och lösa de problem jag skapar.

Ni ger det arkitektoniska mycket utrymme. Utöver dessa kampanjbilder har ni har haft visning på den futuristiska L’Espace Niemeyer i Paris, som sedan 1971 är huvudsäte för det franska kommunistpartiet. Hur tänker ni kring det skulpturala och Namacheko?

– När det gäller Namacheko så har det aldrig handlat om att skapa kläder genom ett arkitektoniskt raster, utan för oss är det snarare personligt. Vår pappa har ett stort intresse för arkitektur och vi såg en del dokumentärer tillsammans, om Frank Lloyd Wright eller Zaha Hadid, som är från Irak, vilket pappa är väldigt stolt över. Sen är också L’Espace Niemeyer vårt showroom under modeveckorna och vi har väldigt nära relation med huset och kommunistpartiet. Vår familj var medlemmar i kommunistpartiet i Kurdistan på 80-talet.

Kampanjbilderna uttrycker en viss formalitet men också rörelse och lekfullhet, dels genom kläderna och dels genom omgivningen. Hur ser ni på det formella kontra det lekfulla?

– För mig så har skrädderi – som här står för det formella – varit en viktig del av min uppväxt med föräldrar som klädde sig väldigt skräddat. Lekfullheten idag inom mode är baserat på kanske sportswear eller streetwear och vi har varit tydliga med att ta avstånd från detta. Problemställningen blir ju givetvis att göra skräddat lekfullt nog för en yngre generation och skapa en attraktionskraft för att Namacheko ska vara fortsatt relevant.