September 2012 startade The citizens band; en politisk kabarètrupp. Den bestod av en mängd artister, skådespelare och på annan väg kända människor som hade en sak gemensamt – de ville ta ansvar för framtiden och för varandra.

Tillsammans med bland andra Zoë Kravitz, Zooey Deschanel, Adam Crystal och Maggie Gyllenhaal var Nina Persson en del av rörelsen. Det hade inte slagit henna att det kanske var en idé att även göra det här. Att starta en medborgarrättslig rörelse som tvingade människor att fundera på vad det innebär att vara en del av något. En grupp, ett samhälle eller ett land. Det luktar 60-tal och ungdomsrevolter samt 70-talets progg. Nu lanserar Nina Persson föreställningen Vinnaren tar allt tillsammans med projektledaren Gudrun Hauksdottir som ska ta ansvar för valet 2018.

***

Berätta om hur Medborgarbandet blev till.

– Jag var en del av The citizens band under många år när jag bodde i New York. Och Gudrun Hauksdottir och jag har har jobbat tillsammans tidigare. När jag flyttade hem till Malmö var det Gudruns förslag att göra det här i Sverige också. Från början tänkte vi att vi skulle sätta upp det på Inkonst teater som är en rätt alternativ scen, tills vi insåg att det hade blivit som att predika för de redan frälsta. Vi ville nå ut till en bredare massa och egentligen helst till orten, men där finns det ju knappt några scener. Sedan mötte vi Malmö Stadsteater vars chef sög in oss direkt. Nu har vi hållit på i snart ett och ett halvt år med att utforma det här projektet, det är ett riktigt åbäke.

Påverkar det projektet att det är valår?

– Vi har valt att inte prata partipolitiskt, möjligtvis filosofiskt och existentiellt. Vi vill fokusera på demokrati utan att partipolitiken sipprar igenom och det gör att vi på ett sätt ställer oss utanför valets tidslinje eftersom att alla det mest synliga politiska samtalet är just det partipolitiska idag. Anledningen till att vi alls vill prata om de här är att vi ser antidemokratiska tendenser som var tydliga för två år sedan också. Demokratin har varit omedicinerad ett tag och vi vill undersöka vad demokratin kräver för medicinering för att sluta lukta illa.

Vad menar du när du säger omedicinerad?

– Jag tror att vi har kommit in i en retorik som pratar om demokratin som svår, hopplös och långsam. Det kan handla om generationsskiften där det gamla ska ut, men vi kan ju inte kasta ut tanken om demokratin, jag menar att vi måste återuppväcka den. Det är som med alla ismer, religioner och tankebanor som ibland måste uppdateras och kanske byta ut vissa kroppsdelar.

Jag upplever att det är många som, i och med den senaste tidens politiska turbulens, känner en stor hopplöshet inför valet. Vad känns viktigast för er att förmedla med det här initiativet?

– Det största uppdraget är att uppmana till engagemang, att man tar sitt medborgeliga ansvar. Många människor verkar tycka att det är för krångligt att sätta sig in i politiken och det är där jag känner att underhållningen kommer in. Vårt uppdrag är att göra det tråkiga roligare och jag tycker att det finns en poäng med att prata om var demokratin kommer ifrån, vad den innebär och vad som är motsatsen.

”Det känns som att det finns ett krav på att tycka till hela tiden. Jag blir så lättad varje gång jag kommer ihåg att det är naturligt att inte veta allt hela tiden.”

I och med The Cardigans och din framgång som musiker har du ju en plattform att höja din röst ifrån som många andra kanske inte har. Känner du ett ansvar att ta vara på den plattformen?

– Verkligen. Jag har tänkt på det väldigt mycket och självrannsakat mitt liv under 90-talet och min popkarriär. Då vek jag under för att det inte fanns några förebilder som pratade om politik på ett bra sätt. Jag tycker det är svårt att prata om politk på ett sätt som inte blir plakatiskt och fantasilöst och det gjorde att jag inte riktigt vågade pratade om det tidigare. Man fick inte heller så mycket frågor om det som man får nu, och jag känner att om det äntligen blivit en trend att prata politik nu så vill jag ta vara på det.

I tidigare intervjuer har du sagt att du under tiden med The Cardigans inte ville säga saker bara för sägandets skull och därför nekade till att vara med i olika programformat där kändisar uttalar sig om aktuella dagsfrågor. Hur förhåller du dig till det nu?

– Nu känns det naturligt att uttala mig. Förut handlade tystnaden till viss del om att jag var en del av ett band, och vi som kollektiv ville inte att var och en skulle vara ute och gaffla på egen hand. Vi ville framstå som enade – och det var vi också. Sedan handlar det också om att min man är väldigt politisk och det har vuxit fram i mig och med det.

Upplever du som offentlig person att det förväntas av dig att du ska ta ställning i olika samhällsfrågor?

– Ja, det gör jag, men jag tycker absolut inte att man kan ha det som ett krav på sig. Det måste finnas någon form av intresse annars blir det så mycket flams och skitsnack. I någon mån tycker jag att konsten har en plikt, men jag tycker inte att alla måste säga något om man inte har något att uttala sig om.

Medborgarbandet beskriver likgiltigheten som demokratins värsta fiende. Det sägs att känslan av meningslöshet och ansvarslöshet nästan har blivit till en religion för nyväljarna och millenials som ni främst vänder er till, vad tänker du om det?

– Det är intressant för det är ju exakt det som existentialisterna på 50-talet kom fram till och de blev ju tvärtom väldigt kreativa i det. Men det finns även en betydande skillnad på generationen som levde som unga under 50-talet och på er som är unga nu och det är att ni är många, många fler. Jag föreställer mig att det innebär en enorm känsla av kakafoni. Att man inte ser skogen för alla träden. På 50-talet gick det inte att nå ut på samma sätt och fick man fatt på en megafon använde man den. Nu har alla en megafon och ingen vet istället vad man ska göra av den.

Om man pratar om megafonen just i form av sociala medier idag verkar den ju hellre användas till att bygga upp en virtuell persona.

– På ett sätt tycker jag inte att det spelar någon roll av vilken anledning man gör något, så länge man tar vara på sitt utrymme. Men problemet är väl när det man slänger ur sig inte är underbyggt av någon efterforskning eller grundat på en övertygelse. Det känns som att det finns ett krav på att tycka till hela tiden. Jag blir så lättad varje gång jag kommer ihåg att det är naturligt att inte veta allt hela tiden. Det är ett stort krav att ha på människor att alla ska kunna hosta upp en välformulerad åsikt.

Att engagera sig politiskt är ofta förenligt med att vilja förändra världen och göra ett avtryck. Drivs du av det?

– Ja det gör jag. Men jag känner också av en stor hoppfullhet inför framtiden. Jag tror inte att det är omöjligt att förändra världen, och den känslan jag har av att det inte är kört med oss än, den vill jag ta vara på och sprida.

I och med The Cardigans vet du ju redan om att du har gjort ett avtryck på den svenska musikhistorien. Ni har till exempel blivit invalda i Swedish Music Hall of Fame, hur känns det att kunna vara säker på att man har betytt något för världen?

– Det känns fantastiskt. När jag fortfarande var aktiv och släppte skivor var jag ofta fast i känslan av att inte vara adekvat och att jag inte fick den cred jag tyckte att vi förtjänade, så nu tycker jag det känns skönt att ha fått det på papper. Det ger mig ett lugn och ett grundsjälvförtroende. Men det går i cykler. Nu märker jag till exempel att 90-talet har blivit trendigt igen och då bryr sig folk plötsligt lite mer.