Finns det några kläder idag som är ”ute”? – Lisa

Mode har länge rört sig i pendelrörelser. Från en ytterlighet till en annan förflyttar sig modet. Det som för bara några år sedan var högsta mode är snart det mest omoderna. Idag är det till exempel få som vill synas i svarta, dekonstruerade, japanska och belgiska plagg – det som för tio år sedan var tecken på att man hade koll är idag en symbol för att man fastnat i tiden och blivit passé. Annat är inte lika tydligt: många formgivare är intresserade av det som bryter mot estetikens normer och jobbar därför gärna med uttryck som varit stilmässigt tabu för den bildade medelklassen, som bootcut-modell på byxor, spetsiga skor och foppatofflor.

Pierre Bourdieu menade att vad som anses vara ”god smak” står i relation till klassamhället. Olika former av kapital – socialt, ekonomiskt och kulturellt – samverkar på ett sätt som resulterar i att viss estetik anses finare än annan. Till exempel är det mer smakfullt att ha ärvt sin farmors Chanel-väska än att behöva köpa en egen, då detta signalerar att familjen fört en ekonomiskt bekväm tillvaro under flera generationer, vilket förstås är mer elegant än att behöva dra in egna pengar genom mödosamt lönearbete (eller Klarna-avbetalningar).

Idag är modets pendelrörelse i gungning. Den postmoderna eran har splittrat och undergrävt smakhierarkierna och idag finns det konst föreställande soppburkar som säljer för dyra pengar och Crocs-sandaler signerade Balenciaga. Detta har också påverkat idén om god smak, som idag handlar mer om kunskap än om pengar, ofta uttryckt genom ironiska stilgrepp och humor. Kort sagt: det som anses kreddigt är att ha kunskap att kunna tolka de stilkoder som iscensätts av modehus och influencers. Men, de senaste säsongerna har även det ironiska modet börjat framstå som oinspirerat och tröttsamt. Istället har ett färgglatt, Italien-anstruket och Riviera-doftande mode gjort intåg, där idealet verkar vara att se ut som lagom excentrisk och rik Nice-resenär, cirka 50-tal.

Är vi helt enkelt trötta på mode som ska verka smart, och hellre klär oss i kläder som inte har några pretentioner?

Varför lajvar samtiden semesterresor från förra seklet? Handlar det om enkel eskapism, om att vår tid är så ointressant att vi hellre låtsas att vi är någon annanstans? Eller är vi helt enkelt trötta på mode som ska verka smart, och hellre klär oss i kläder som inte har några pretentioner? En halmhatt från Jacquemus, en mönstrad Hawaii-skjorta, ett par sidenshorts från Loewe är precis vad de utger sig för att vara och det krävs ingen kandidatexamen i kulturvetenskap för att tolka budskapet: det handlar om fina kläder som får bäraren att känna sig snygg.

Paralleller finns till den i Sverige så hetsiga debatten om arkitektur. Hånade Arkitekturuppropet vill ha tillbaka de byggnadsstilar som var rådande fram till 1920-talet, vilket fått designkritiker att kalla dem konservativa och okunniga. För visst är det så att estetiken inte bara handlar om form utan även säger något om ideologi? Vill man kanske inte också skruva tillbaka tiden och avskaffa kvinnlig rösträtt samtidigt? Förvisso kan det vara så, men det kan också lika gärna handla om att många tycker det är piffigt med tinnar och torn, på samma sätt som man ser Riviera-modet som attraktivt och chict. Kanske har vi lagt för mycket tid på att analysera smak, och för litet energi på att utforska hur det vackra får oss att känna och må. Kan det vara så enkelt att vi mår bra när det är fint omkring oss, när vi får bo i städer vars äldre hus inte skövlats, och när vi kan klä oss färgglatt och festligt?