Under våren levde jag med en växande känsla av overklighet. Vad är skillnaden mellan fakta och fiktion, och hur kan vi avgöra skillnaden? Jag har rättat tillräckligt många tentor om Jean Baudrillards simulacra-begrepp (och sett Matrix-filmerna så pass många gånger) att jag inser att funderingen knappast gör mig unik.

Men ändå: stockholmssilhuetten innehåller numera två brutalistiska torn, signerade Miuccia Pradas favoritarkitekt Rem Koolhaas. De dominerar helt den lägre bebyggelsen i kvarteren omkring och reser sig som hotfulla men coola monument över resten av staden. De exklusiva tornen är dock bara en ytlig symbol för det luxuösa och sköna. Bakom fasaden läcker rören, bygget är en mardröm och vissa av de boende är sedan flera månader evakuerade till hotell. Fastighetsmagnaten bakom bygget har avyttrat stora delar av sin förmögenhet och kontoret på Östermalm har bommat igen. Dagligen läser jag av nya artiklar om hur han jagas av folk han är skyldig pengar, samtidigt som familjens luxuösa och moderiktiga liv fortsätter kommuniceras utan avbrott i sociala medier. Det hela påminner om handlingen till en Danielle Steele-roman eller miniserie med manus skrivet av Jackie Collins.

I städer världen över har invånarna börjat täcka sina ansikten med verkningslösa munskydd. Trots att läkarkåren regelbundet understryker att det inte finns någon evidens för att munskydden faktiskt hjälper är de numera en självklar del av vardagen. Alla beter sig som att det är helt normalt trots att det för bara några månader sedan hade varit ett tecken på att något inte stod rätt till. Detta för snarare tanken till gamla filmer med alien-tema, som klassikern Invasion of the body snatchers.

På Djurgården är sedan början av juni Alice Aycocks monumentala skulpturer utplacerade. I den lummiga och borgerliga miljön ser de ut som kraschade rymdfarkoster.

På Djurgården är sedan början av juni Alice Aycocks monumentala skulpturer utplacerade. I den lummiga och borgerliga miljön ser de ut som kraschade rymdfarkoster. Lugnet har brutits av skulpturerna vars formspråk tvärtom leder tankarna till rytmiska rörelser och fart. Här ser det snarare ut som om vi befinner oss mitt i scenografin till en mer samtida science fiction-film. Och, allt fler finner nöje i att spela Animal Crossing, där dyrt mode i den tredimensionella världen görs om till gratisvarianter i 2D. Nu kan vem som helst ha råd med nya Gucci-skor eller den senaste Bottega Veneta-väskan.

Att inte kunna skilja mellan verklighet och film kan också ha att göra med de enorma mängder serier och filmer jag konsumerat i min isolering de senaste månaderna. Tänk också vilken fascinerande inblick vi fått i världen vi lever i, där de intensiva relationerna mellan Kina och Italien, så centrala inte minst för modeindustrin, plötsligt manifesteras genom spridningen av ett livsfarligt virus. ”Made in China” och ”made in Italy” är inte varandras motsatser utan nu avslöjade som ömsesidigt beroende av varandra. Och på flygkartorna över världen, tillgängliga för alla med internetuppkoppling, kan man följa de spöklika fraktflygplanen som transporterar det vi klickar hem, när vi uttråkade i social isolering ändå söker förströelse. Passagerarplanen är i klar minoritet i luftrummet, men ändå är kartan full av svarta prickar som flyger hem det vi sett på Ssense.com eller på Net-a-porter.com.

Tänk så snabbt man vänjer sig vid en ny verklighet och så lätt det är att glömma det gamla. Kanske är det därför allt känns så overkligt: vi befinner oss i gränslandet mellan vad som var och vad som kommer.