Vad är hemligheten bakom Philipp Plein? undrar Georg.

Många längtar efter annat än det de redan har. De vill ha mer pengar på banken, ett mer stimulerande jobb och en roligare fritid. Andra ska se dem och känna avund. Bland annat därför finns lyxmode – i sin renaste form är en dyr handväska ett enkelt och direkt sätt att kommunicera ekonomisk välfärd och hög status till andra. Finsmakarna föredrar förstås att kombinera ekonomiskt kapital med kunskap om kultur och klär sig därför diskret i beige toner från Loro Piana, Salvatore Ferragamo och Hermès. De anser att märken som Dsquared, Roberto Cavalli och Philipp Plein representerar nyrikedom och bristande smak.

Självklart har den kultiverade gruppen rätt. Philipp Plein ÄR vulgärt. Det är också det som är poängen. Hans instagramföljare får se den tyske formgivaren åka världen runt i privatplan, köra dyra sportbilar och umgås med superkändisar. Det finns inget som är nedtonat eller diskret i Pleins livsstil. Som 22-åring hade han hoppat av sin juristutbildning och istället börjat sälja hundsängar i lyxsegmentet. För att attrahera köpare började han dekorera sängarna med kristaller och förstod snart hur enkelt det är att attrahera kunder med glitter och pynt.

Det behöver inte finnas någon baktanke, ideologi eller djupare mening bakom längtan efter att smycka sig med låtsasdiamanter.

Kanske handlar det om mänsklig natur. Vi dras till sådant vi tycker är fint och som känns lyxigt. Det behöver inte finnas någon baktanke, ideologi eller djupare mening bakom längtan efter att smycka sig med låtsasdiamanter. Att klä sig i en tröja, så rikt dekorerad att den glittrar mer än stjärnhimlen, kan för många vara värt de 10 000 kronor som plagget kostar. Man tänker att man ser rik ut, vilket är nära besläktat med att känna sig sexig (även detta är förstås en mänsklig drivkraft: att känna sig begärd).

I grunden handlar det alltså om aspirationer, och ”aspirational fashion” har länge varit en lukrativ genre. Michael Kors gör billiga väskor som imiterar dyrare motsvarigheter, fotograferade på toppmodeller av Mario Testino. Pleins kläder är förvisso inte billiga, men i en värld full av kreditkort och Klarna-lösningar behöver man inte ha pengar för att köpa dyra saker. Man klär sig i sina drömmar och efter den budget man egentligen hade velat ha.

Personligen är jag väldigt svag för just det vulgära och smaklösa. Jag klär mig i Versace och slår gärna dank i Cavalli-butiken. I min ålder vore det förstås mer smakfullt att ha ett fåtal basplagg i naturnära toner och exklusiva material, men jag har svårt att helt släppa taget om det kitschiga. Kanske är det också detta som lockar folk till Pleins butiker: det skamlösa och lättsamma. I en allvarlig värld är det skönt att åtminstone ett modemärke ser livet som en fest.