Hiromi Itō debuterade i Japan på 80-talet och fuckade upp hela den japanska litteraturscenen genom att bryta mot starka formmässiga traditioner, men också genom att med ett helt nytt språk berätta en kvinnas liv på ett sätt som det aldrig tidigare berättats. I sin första diktsamling skrev hon om längtan efter att döda sitt barn, och var under lång tid en kontroversiell poet som fick utstå mycket kritik. Numera är hon en av Japans mest framstående poeter och essäister, och lever sedan tjugo år i Kalifornien med sin familj.

– När jag flyttade till USA slutade jag skriva. Jag var uttråkad av poesin, och är väl det fortfarande. Jag slutade eftersom jag var för bra på det. Jag kunde skriva min egen poesi väldigt enkelt, jag kunde öppna upp den och exakt känna till hur den såg ut från insidan. Det är inte att vara en duktig poet som intresserar mig med poesi. Jag vill upptäcka något, något jag inte ens själv kan föreställa mig. Något som tänjer mina gränser, eller det japanska språkets gränser. Det är vad poesi ska vara, och när jag kom till USA kunde jag av någon anledning inte göra det längre. I’m a poets poet, my case is language. Det är därför jag inte kallar mig författare eller essäist, utan poet.

Jag förstår att poesi har en väldigt stark tradition i Japan, och när du debuterade var du den första i ditt slag som bröt mot den. Då var du ofta under attack, men nu är du istället en av de mest framstående samtida poeterna i ditt land. Hur har den resan påverkat ditt skrivande?

– Folk vet numera att jag är en outsider. De bryr sig inte om mig längre tror jag. De första sju åren i USA trodde jag att jag skulle dö eftersom det japanska folket glömde mig och jag glömde det japanska språket. Jag trodde inte jag skulle överleva, det var en otroligt sorg, och i USA var jag bara en invandrare. En flykting. Jag talar ju engelska med japansk brytning så det var därför ingen tog mig på allvar. Det var masochism, en sorts underbar masochism. När jag sedan återvände till Japan blev jag istället frustrerad över att vara välkänd.

– Ingen av mina män har talat japanska. I mitt första äktenskap levde jag ihop med en man som talade japanska, men inte sedan dess. Först trodde jag det var en slump, men nu tänker jag att jag valt engelskspråkiga män av en anledning. Jag vill inte bli avslöjad. Jag vill få vara mig själv, och jag vill vara i fred. Min japanska make influerade mig väldigt mycket, jag var så ung och vek, och den sista tiden ihop visste jag inte längre vem jag var. Tillslut ville jag bara göra litteratur som intresserade honom, istället för det som intresserade mig. Så är det inte längre, jag tror att språkskillnaden upprättar en distans.

”Det var på grund av det laddade språket som jag blev hatad, men det väckte också människors intresse. Jag var ung, smal, gullig. Och så skrev jag ‘knulla, knulla’.”

Jag läste att även Allen Ginsberg var en stor influens för dig när du började skriva. Vad var det med honom som talade till dig som ung tjej?

– Ja, Ginsberg, tänk att jag aldrig träffade honom. Jag blev nästan rädd för texten. Jag hade aldrig sett något liknande i japansk litteratur. Hastigheten han höll, som om det vore en brist av kontroll. Jag älskade det. Och innan Ginsberg blev jag influerad av en svensk-amerikansk poet som heter Siv Cedering Fox. När jag bara var 20 år gammal bad min professor på universitetet, som var en övertygad feminist, att göra en översättning av Cederings dikter. Det var då allt förändrades för mig. Siv Cedering skrev till exempel om att varje gång hon såg en gurka tänkte hon på en penis. I översättningen var jag tvungen att använda ord som jag aldrig tidigare använt, ”fitta” eller ”knulla”. Och på grund av detta blev dikterna uppmärksammade och recenserade. Eftersom jag var en bebispoet började jag därför använda samma sorts ord när jag sedan skrev min egen poesi.

Jag minns när jag som tonåring första gången använde ordet fitta inför mina kompisar för att imponera. Den kvällen när jag gick och la mig kunde jag inte tänka på något annat och låg vaken länge och skämdes. Hur kändes det för dig att använda den sortens ord?

– Men jag kände inte till ordet. Eller jag kände till det men jag hade aldrig använt det själv, så det betydde ingenting för mig och jag kunde använda det utan problem. Det var på grund av det laddade språket som jag blev hatad, men det väckte också människors intresse. Jag var ung, smal, gullig. Och så skrev jag ”knulla, knulla”. Men senare slutade jag skriva de orden, eftersom det egentligen aldrig var mitt egna språk.

När jag läser urvalet i den här antologin framgår det att din poesi rör sig runt familjen som ett landskap för dikten. Vad har familjen som diktens plats betytt för dig?

– Min partner dog i april. Under samma månad blev min hemstad Kumamoto förstörd av en jordbävning. Fullständigt ödelagd. Vi hade ett slott, det rasade. Vi hade en stor bro, den rasade. Hus föll samman. Människor dog. Mitt hem skadades, och alla mina vänner var väldigt rädda och uppskakade. Samtidigt var jag i Kalifornien och tog hand om min döende make. I familjen ställs vi inför problem med barn som mår dålig, vi kommer i klimakteriet och konflikter uppstår. Jag insåg att när något drabbar familjen liknar det en jordbävning. Vare sig hotet kommer inifrån familjen själv eller om det kommer utifrån, så är det samma känsla av attack mot något som inte ska attackeras. Familjen handlar om att lära sig leva och om att lära sig dö. Jag tror att en annan anledning till att jag varit så upptagen av familjen och det intima livet är att jag tidigt i mitt skrivande, när många andra poeter intresserade sig för studentupproren och kvinnorörelsen, hade jag en allvarlig ätstörning. Jag kunde inte relatera till min omvärld, bara blicka inåt. På grund av det konfronterades jag med mig själv, inuti mig själv.

Var din ätstörning kopplade till den här viljan att skriva sig själv menar du?

– Ja, jag vara bara den här lilla lilla flickan, men fullständigt vänd mot döden, mot kriget och mot svälten. Det var som att jag låg i strid trots att jag bara vara en tjej som bodde i ett tryggt område i Tokyo. Det var en nyttig erfarenhet. Folk som legat i krig skulle säkert avvisa den liknelsen och säga att ätstörningen är för trivial för att jämföras med krigserfarenheter. Men för en enda persons liv är liknelsen sann. Jag gillade sjukdomen. Jag lärde mig otroligt mycket om mig själv, om livet och om döden. Tyvärr blev mina döttrar också allvarligt drabbade av sjukdomen när de växte upp.

Alla tre?

– Nej, inte den yngsta. Kulturellt är hon helt och hållet amerikan, och därför helt nöjd utan problem.

Trots att det är 30 år sedan du skrev dina dikter om önskan att döda sina barn verkar det fortfarande vara svårt för många att tala om att vara olycklig som nybliven mamma. Och nu när du talar om klimakteriet tycker jag att även det verkar vara en tystnad för många, kanske för att det ses som en förlust av kvinnans värde som människa.

– Det går inte att vara omedveten om åldrandet, se bara på mina gråa hår. Om någon frågar mig om jag är nöjd med att bli äldre skulle jag svara: ”Nej, absolut inte!” Men om jag ska vara helt uppriktig njuter jag av att följa förändringarna. Klimakteriet fascinerar mig. Visste du till exempel att vår vagina åldras? Den torkar och torkar tills den tillslut stänger sig. Det hade jag ingen aning om fram tills alldeles nyligen. Jag blev så exalterad när min doktor berättade det för mig, att jag så klart var tvungen att skriva om det. Men du har rätt, människor gillade inte alls att läsa om det. De vill inte veta.

Jag antar att vi har väldigt komplicerade och komplexa känslor inför den åldrande kroppen eftersom vi lever i en kultur som är så upptagen av ungdom, men på samma gång besatta av tanken att leva för alltid.

– Ja, våra förfäder levde inte lika länge som oss. Om vi skulle dö i 40-årsåldern behöver vi inte oroa oss för klimakteriet eller liknande. Vi skulle kunna ha sex tills vi dör. Och nu för tiden, när vi lever så länge som vi gör, kan vi inte ha sexuella partners livet ut men måste ändå hitta olika sätt att lösa vårt behov av intimitet. Det intresserar mig. I den japanska kulturen ser jag en massa gamla kvinnorna som är lyckliga bara de får sitta alldeles stilla med en katt i famnen. Så vill jag absolut inte ha det. Jag vill fortsätta vara mig själv. Jag behöver inte vara ung men jag vill vara jag.

Vad betyder moderskapet för ditt skrivande?

– Det betyder att jag har levt tillsammans med barn och att de barnen har försett mig med massor av material för att skriva. Människor har genom åren oroat sig över mina barns integritet och välmående, särskilt efter att jag skrev att jag vill döda ett av dem, men de klarar sig fint. De bryr sig inte och förstår. Men ja, om man är är en bondfamilj så hjälper barnen sina föräldrar med att skörda. Samma gäller för mitt yrke. Jag förser mina barn med mat och husrum, i gengäld hjälper de mig med material till mina dikter.

När jag ser dig läsa upplever jag det som en väldigt stark ritual. Det är nästan ett spirituellt performance, hur du rör dig och hur du kontrollerar rösten, och jag kopplar ditt sätt att läsa till shamanismen som jag vet att du förhåller dig till på olika sätt. Jag vet att du har en tradition av shamanism i släkten, och dessutom ett stort intresse för den amerikanska ursprungsbefolkningens traditionella poesi som du kopplat samman med detta.

– Som jag förstått det består den amerikanska ursprungsbefolkningens poesi av framförallt tre olika sorters poesi. Den första kategorin är att röra saker med ord. ”Fienden kommer, fienden kommer, jag dödar dem” eller ”Plantera frö, väx, väx, väx”. Och den här poesin ska mässas fram. Orden ges en stor makt. Den andra kategorin är att man sjunger ut enstaka ord i höga skalor, för att tala med högre makter eller gudar. Den tredje kategorin är berättandet. Alla de här tre sakerna vill jag att min poesi ska vidröra. Min mormor var en småskalig shaman i staden där jag växte upp. Hon bad och mässade, och folk trodde på det. När jag växte upp gillade jag inte alls den kulturen, för mig vara det bara vidskeplighet och trångsynthet. Men när jag började skriva och framförallt framföra poesi var alla som kom och lyssnade på mig sjuka. Min publik var sjuka människor, trötta kvinnor, ätstörda kvinnor. Människor som behövde hjälp och de kom till mig för att bli botade.

Poesin är alltså en sorts healing?

– Ja, på något sätt. Jag gör en helt annan grej också. Jag svarar på frågor i en kolumn i Japan huruvida folk ska skilja sig eller ej och vad de ska göra med sina liv. Jag har gjort det i över 20 år. Jag har också gjort livekonsultationer, i Japan och en i Kalifornien. Det är alltid direkta samtal med korta svar. Det finns inte tid eller utrymme för ett riktigt djup. Men jag kan få den som frågar att skratta, eller kanske gråta. Sedan går de hem och känner sig något lättade. Det är också ett slags minihealing. Det är något helt annat än poesi men jag gör det ändå. Precis som mormor gjorde under min uppväxt.

Trots att poesin har haft en helande kraft för din trasiga publik, har det någon gång varit svårt att fortsätta skriva om kvinnans hela liv? Har du haft ett behov av att förklara dig eller försvara dig? Jag tänker ibland att jag inte vill skriva om vissa saker för att slippa bli missförstådd.

– Den enda gången jag känt mig tvungen att förklara mig var efter att jag skrivit att jag ville döda mitt barn. Mitt budskap i den dikten var ju ”döda dina barn för att du är viktigare”. Jag fick skriva essäer om att även om du hatar dina barn kan du kanske titta åt andra hållet och omfamna dem, för de har i alla fall så mysiga små kroppar… Mitt problem är nog att jag är för vänd mot litteraturen, allt är fiktion för mig, allt går att skriva. Men ja, människor är ju inte så bra läsare heller, de stannar ofta där uppe på ytan.