Från Kristofer Folkhammars Magisterlekarna till Mara Lee eller Gertrud Hellbrand. ”Är det något slags bdsm-våg i litteraturen?” Skriver Jenny Högström Aftonbladet. ”Den nya bdsm-erotiken i svensk litteratur” skriver GP. Och nu kommer Tova Gerges debutroman Pojken, vars omslags pryds av en rosa buttplug med svans. Här är sexlust lika betydande som matlust. På menyn: bdsm och pasta arrabiata, analsex och parmaskinka inlindat runt melon.

Ja, erotiken är i högsta grad nu. Och den är våldsamt känslolös. ”En litterär metafor för existentiella frågor om makt till och med”, skriver Sanna Samuelsson i GP.

Pojken handlar om just denna makt, att få kontroll, såväl socialt, materiellt som sexuellt men också – ännu viktigare – det är en roman som slår sig fri från sociala konstruktioner.

Bokens berättarjag, som vi aldrig får veta vid namn, vill korrigera sin kurskamrat och känner ett instinktivt begär och behov av att äga. De namnlösa huvudpersonerna möts på en universitetsutbildning i filmvetenskap, och inleder en tête-à-tête som bygger på jagets fysiska och intellektuella dominans över personen, vars kön aldrig avslöjas – han kallar hen för Pojken.

”Det skälver i mig. Eller nej, det skälver mellan oss. Hans leende var inte hånfullt. Jag är nästan säker. Tänk om han inte föraktar just mig? Tänk om jag skulle kunna bli hans – vad ska jag kalla det, mentor? Den som lär honom att veta hut.”

Ägandet börjar inte subtilt. Det börjar bokstavligen bakifrån och går från örfilar, stryptag och blåmärken till att bestämma pojkens val av kläder, utbildning, jobb och mat. Det fysiska våldet blir psykiskt. I detta avväpnar Tova Gerge det svenska språket med berättarjagets inre dialog om övertagandet av pojken. Pojken skapas och omskapas, byggs och konstrueras. Pojken är klasskonflikten, ångesten – någon som inte har något att förlora. Allt det som berättarjaget föraktar, allt det som han inte är.

Tova Gerge tar sig an den manliga blicken ofiltrerat och det är utan motsättning som jag stiger in i dennes värld. Pojken känns som Vladimir Nabokovs Lolita. Jag sympatiserar med berättarjaget, känner frustration över hur lyckligt lottad pojken är, att han har råd rent ekonomiskt att gå runt och vara olycklig och deprimerad. Klassföraktet smyger fram. Jag tycker synd om berättarjaget vars mamma är/var alkoholist och att han måste jobba extra i en hotellreception. Det är nästan lite skämmigt – stundtals vill jag att pojkens ska straffas.

Orden är raka, explicita. Det är våta kukar och trånga hål. Associationerna är rika, men vad handlar denna frossa egentligen om? Mellan pojkens självskadebeteende och berättarjagets masochism – på vilken sida ligger begäret när njutningen stundtals smakar övergrepp? Det är med denna komplexa frågeställning som en gränslös berättelse om en människa gestaltas. Något så oberoende som Pojken har svensk litteratur inte fått sedan pronomenet hen.

Instinktivt tänker jag på Karin Boyes essä Språket bortom logiken. Hur Tova Gerge har hittat ett metaforiskt väsen genom pojken som når bortom samhällets kategorisering. Vi får inte veta könet. Ändå är bilden av pojkhen så tydlig. Läsaren måste acceptera det faktum att det är oviktigt att kategorisera för att ta till sig boken. Tova Gerge når den del i hjärnan som medvetandet inte kan kontrollera. Hon kodar om den och plockar isär förutfattade meningar. Hon skriver ut det ”det omedvetnas språk” och visar att köna är en fälla.