Colson Whiteheads bok Den underjordiska järnvägen (The underground railroad) har sedan den publicerades i USA förra sommaren inte bara belönats med Pulitzerpriset utan även blivit uppmärksammad av Oprah Winfrey och hamnat på Barack Obamas ”reading list” (ja, han har en sån). Nu har boken översatts till svenska och när Whitehead var på Skandinavien-promo-tour fick jag chansen att träffa honom. Jag ville höra hans funderingar kring hur det är att skapa konst kopplad till slaveriet, dessutom i ett land där Donald Trump nu är president. Genom boken speglas ett USA som trots sina stora skillnader från dagens samhälle ändå får läsaren att fundera kring frågor som är lika aktuella idag. Whitehead börjar med att berätta att det aldrig handlade om att skildra slaveriet. Det han ville göra var att porträttera att The underground railroad var ett nätverket av ”safe houses” och slaverimotstånd som hjälpte människor att fly från skräcken i syd till friheten i norr. Men faktumet att ta det tog honom 14 år att ens börja skriva boken beroende just på det oundvikliga.

– Jag skulle behöva djupdyka i slaveriet och det kändes skrämmande. Jag var varken en tillräckligt bra författare, gammal eller mogen nog att hantera det materialet, så jag sköt på det. Varje gång jag skrev klart en bok tänkte jag: ”Borde jag göra det nu?”. Men varje gång blev svaret nej.

Tills för tre år sedan. Då kände han sig redo och kunde inte längre gömma sig bakom att han behövde utvecklas författarmässigt. Mycket av researchen till boken bygger på så kallade ”Slave narratives”, berättelser nedskrivna av arbetslösa journalister och skribenter som under 30-talet blev anställda av den amerikanska staten för att sätta folk i arbete och samtidigt bevara alla historier föredetta slavar bar på. Det var genom dessa människors egna ord om sina egna liv den realistiska detaljrikedomen i boken blev möjlig. Både skildringarna av hur det var att ta sig från plantagen till friheten och språket. De substantiv, verb och adjektiv han använder sig av är även de från dessa människor.

– Att skriva fiktion handlar om att sätta sig in i en annan människas liv, att gå i deras skor. Oavsett om det är en slavägare, slavjägare eller en slav du ska porträttera. Hur hade mina skapade karaktärer uttryckt sig om de levde? Det handlar om att vara sanningsenlig.

I boken får vi följa 16-åriga Cora som bestämmer sig för att fly slavplantaget hon föddes på. Och den bestialiska slavjägaren Ridgeway som ligger henne hack i häl efter bara några timmar.

”Jag tror att om man använder sin intelligens och empati och försöker ställa sig över sina egna kulturella inprogrammeringar som ger en fördomar och blinda fläckar så kan man skriva om vad som helst.”

Hur var det att behöva sätta på sig en slavjägares skor? Kände du aldrig att du ville göra det lite lättare för Cora?

– Det var otrevligt. Men jag kunde inte göra det lätt för mina karaktärer. Då hade min bok blivit en saga och det var inte så det var. I slutet av boken skrev jag ändå från mitt egna perspektiv. Jag behövde bryta mönstret. Jag var tvungen att kliva in och uttrycka empati för Cora och säga att hon aldrig var någons tillhörighet. Jag behövde ge henne sin mänsklighet tillbaka.

Cora introduceras genom att läsaren först lär känna hennes mormor och därefter även hennes mamma. En mamma som i sin desperata flykt från plantagen övergett sin dotter. Samtidigt är det från mamman som Cora har fått sin målmedvetenhet, hon ska inte bli kvar på plantagen hennes mormors familj blev såld till. Den underjordiska järnvägen skildrar alltså inte endast Cora och hennes färd genom USA utan även hennes släktband.

Varför valde du att skriva din historia med utgångspunkt i ett rakt nedgående led av kvinnor och deras arv?

– Jag hade aldrig gjort det tidigare. Jag har bara haft manliga huvudkaraktärer. Som författare vill jag ha utmaningar i mitt arbete. Att skriva om Cora är att skriva om den kvinnliga upplevelsen av slaveriet. Det finns en känd memoar av Harriet Jacobs Incidents in the life of a slave girl” [1861, reds. anm.] som handlar om hennes tid i fångenskap och flykten från slaveriet. När hon skriver om övergången från att vara en slavflicka till att bli en slavkvinna blir det så tydligt att hon äntrade en ny, än mer helvetisk form av slaveri. Om du inte redan som ung flicka var objekt för din ägares sexuella lustar så blev du det när du blev äldre. Och du skulle pumpa ut bebisar. För det innebar mer pengar till dina ägare. Det kändes som ett värdigt ämne att utforska.

Hur ställer du dig till den ständigt pågående diskussionen om vem som har rätt att porträttera vem?

– Kulturell appropriering och frågan om autenticitet som följer är en stor debatt. Men jag tror att om man använder sin intelligens och empati och försöker ställa sig över sina egna kulturella inprogrammeringar som ger en fördomar och blinda fläckar så kan man skriva om vad som helst.

Kulturella inprogrammeringar är ju verkligen något som påverkade valet förra året. Tre månader efter att din bok publicerades blev Donald Trump president. Hur påverkade det mottagandet av en bok som gestaltar slaveriet, att en person med uttalat stöd från KKK tagit sig in i Vita huset?

– Det förändrade atmosfären för boken. Jag skriver om white supremacy och väcker läsarens tankar om hur komplicerat och kraftfullt det är – och så väljs en en white supremacist till president. Och de man vet behöver läsa ens bok kommer aldrig plocka upp den.

Känns det hopplöst?

– Jag får ofta frågan om jag ser någon optimism i USA. Det sker framsteg, men det går långsamt när det gäller frågor om ras. Att Trump är president är ett gigantiskt steg bakåt. Men jag hade heller aldrig trott att vi skulle välja en svart president. Det gjorde USA också och det är galet!

Den underjordiska järnvägen sätter fingret på att det finns fruktansvärt starka krafter på båda sidor. Dagens institutionaliserade rasism i kombination med white supremacy bygger på de kulturella inprogrammeringarna som gestaltas i boken. Men det gör också motståndet som förs vidare från generation till generation. Colson Whitehead berikar läsaren med en väldigt kraftfull skildring av slaveriet som lämnar läsaren lika psykiskt dränerad som den ger grundläggande historiska påminnelser gällande ras, white supremacy och demokrati. Men avslutningsvis berättar han att han inte är ute efter att göra någon poäng.

– Jag vill bara göra den bästa konsten jag kan samtidigt som jag är en man som försöker förstå världen utifrån vem jag är. Lyckas man med det kanske en bok kommer på köpet.