Publicerat 13 augusti 2018

DAG 1

 

Den brittiska artisten Jorja Smith som spelade under Way Out West 2018.

Jorja Smith 3/5
Jag ska vara helt ärlig, jag har nog aldrig tidigare hört en Jorja Smith-låt i sin helhet. Hon inleder med vad jag får veta är Lost and found (hennes headliner från debutalbumet med samma titel), och med den låten blir det tydligt att hon har en fantastisk scennärvaro och röst. Bäst var hennes cover av Frank Oceans Lost, men i stort kändes det mer som en sitta-i-gräset-ta-en-go-cigg-och-dricka-en-härlig-öl-med-schysst-bakgrundsmusik-konsert.

Brockhampton 5/5
Här har vi energi i sin renaste form. Hip hop-killarna från Texas proklamerar högt och stolt att de är “The world’s best boyband” och jag är benägen att hålla med. Det ska inte komma att ta många sekunder innan jag hoppar runt likt en duracellkanin och spiller öl över alla mina vänner. De får med sig hela publiken från start, och håller intresset hela vägen in i hamn.

Arctic Monkeys undersökte ett mognare sound och lämnade sitt indiearv bakom sig.

Arctic monkeys 3/5
Mitt favoritband sen 2006. Jag har jag följt dessa slaviskt vad de än gjort, hur de än ändrat sitt sound, och nu har de äntligen landat i sin sanna identitet. Frontmannen Alex Turner svassar runt på scenen, skakar på höfterna, skriker och lever ut sin rockstjärneimage. De öppnar med singeln Four stars out of five från senaste albumet Tranquility base hotel & casino och det är inte förrän jag vandrar iväg från publikens mitt som jag inser hur otroligt många det är som samlats för att sjunga med i klassiker som Do I wanna know, Brianstorm, och I bet you look good on the dancefloor. Det är i dessa odödliga låtar som Arctic Monkeys skiner. Efter lite problem med ljudet i början är det en nästintill felfri konsert. De har gjort detta länge, vilket adderar en något mekaniskt känsla till framträdandet. Det är för polerat. De kör ett brett set med låtar från samtliga plattor, med fokus på alla rockigare låtar. Det är väldigt tydligt att de inte känner sig bekväma i sitt gamla indie-sound längre.

Tappa bort vänner 0/5
80 procent av Way Out West handlar om att tappa bort sina vänner. Har du inte gjort det minst 54 gånger per dag har du inte gjort Way Out West. Spenderar mycket tid på telefonen med noll täckning.

 

DAG TVÅ

Jon Snow 5/5
Plötsligt händer det. Din kändiscrush från 2013 dyker upp i folkhavet på M.I.A. Kit Harington aka Jon Snow aka The bastard of Winterfell fick agera bakgrund i en bild jag lade upp på Instagram. Inom några timmar blev jag intervjuad av både GP och Aftonbladet och tjänade in alla pengar jag lagt ut på Way Out West genom att sälja rättigheterna till bilden. Snitches get stitches? More like snitches get a bild med en världsstjärna och tjänar några lax.
Yours truly, Snowraya

J Hus 1/5
Det här var bara inte bra? Första halvtimmen är det någon hypeman och dj som kör bangers på bangers för att pumpa upp publiken, men det blir snabbt tröttsamt. Och var håller J Hus hus? När han äntligen kommer ut på scen är setet uppdelat, med många omstarter av låtar, han rappar över playback och spelningen är svår att följa. Höjdpunkten kom när två killar klättrade upp i Linnétältets mastställningar och dansade. Jävla MVP:s.

Artisten M.I.A står för en av festivalens i särklass mest hitstäta spelning.

M.I.A. 4/5
Efter en trettio minuters försening börjar den hittills bästa spelningen på Way Out West. Det är M.I.A. som river av hit efter hit. Y.A.L.A., Go off, Borders och Bad girls. Vid ett tillfälle går artisten rakt in i publikhavet och vandrar över allas huvuden. Det kändes nästan bibliskt. Om det var energin eller hennes utstrålning är svårt att sätta fingret på, men det känns som om vi är en grupp dyrkare och hon vår ofelbara sektledare.

Fricky 3/5
Årets charmigaste konsert går utan tvekan till Fricky och hans vänner. Från början till slut är det ödmjukt, genuint och man kan inte undgå att le sig igenom spelningen. Gonza-Ra hoppar runt på scenen som något slags hypeman, Cleo står bakom dj-bordet och Fricky bjuder in en kavalkad av gästspel. Det blir tydligt att det här är artister som älskar sina rötter, stöttar och hyllar varandra. Tyvärr känns det dock som om hela publiken bara väntar på att få explodera till hitlåten Aqua aura som avslutar konserten. Wow-faktorn saknas, men allt var så fint och härligt att jag tror alla på plats njöt fullt ut ändå.

Kendrick Lamar var precis som förväntat, över förväntan.

Kendrick Lamar 5/5
Det känns förutsägbart att ge Kendrick en 5/5, men det finns inget annat alternativ. Till skillnad från alla hip hop-akter hittills har han med sig ett liveband istället för en dj och levererar helt sjuka graphics och en scennärvaro som når hela vägen ut till Masthugget. Hans setlist är perfektion, med allt från gamla hits som Bitch don’t kill my vibe till All the stars från soundtracket till Black panther.

Snoh Aalegra 3/5
Det här är tidlös RnB, det är mjukt och det är typ lite sövande. Efter att ha fått höra min favoritlåt Nothing burns like the cold går jag och sätter mig ner en bit bort och spelar Soda Crush medan jag lyssnar. Hon kör igång en cover på Drakes In my feelings och det var väl bara en tidsfråga innan den dök upp på Way Out West. Fint är det i alla fall.

DAG TRE

Markus Krunegård visar hur en festivalspelning egentligen ska gå till.

Markus Krunegård 4/5
Det märks att man är en legend när man vandrar ut till tonerna av Rockamackafone – mer känd som Boomfunk MC’s Freestyler. Från första gitarriffet känner jag mig förflyttad till 2011 som stavas importvodka, olycklig kärlek och svarta Converse. Det är ett indieset från topp till tå, komplett med konstiga små rants och citat som “Det är så jävla jävla vidrigt jobbigt att vara människa”. Jag äter upp det med hull och hår. Den lilla slumrande indietjejen i mig vaknar till liv och ryser så hon skakar när publiken sjunger allsång till Askan är den bästa jorden. Det enda negativa jag har att säga är att han inte tog med sig Kristina Lugn upp på scen. Söker henne för kommentar.

VIP:en 3/5
Villa Belparc är de flesta festivalbesökares våta dröm. Billigare mat och dricka, kändisar och influencers överallt, men framförallt – det finns porslinstoaletter. Efter festivalens första dag är jag bestämt övertygad om att det enda riktigt starka pluset här är just de många välfungerande vattenklosetterna. Vi alla vet varför det är uppskattat.

 

Mura Masa står enligt Soraya Bay för veckans bästa spelning. Som även lättast överlevde regnet.

Och så vädret – som var bra för Muwana dåligt för Lykke Li 0/5
Mitt under Lykke Lis set öppnar sig himlen och Gud vräker ner sin vrede över oss arma musikdyrkare. I ett tappert försök att rädda sitt set och hålla kvar publiken utbrister Lykke Li “Nu är det festival på riktigt!” Alla flyr för att ta skydd i Linnétältet där Muwana spelar. Kul för honom, och sedan även Mura Masa som går på medan hällregnet fortsätter.

 

Mura Masa 5/5
Detta är utan tvekan festivalens bästa spelning. För två år sedan spelade han ett dj-set i Dungen, ett set jag tyvärr inte såg då jag kissade på mig på presstoan till följd av kombination som bestod i urinvägsinfektion + hällregn + svarta tajta jeans. Men under spelningen detta år ställer sig Mura Masa bakom en kavalkad av instrument och redan från första trumbeatet exploderar publiken. Han spelar på instrumenten live, loopar, och för sången står Bonzai. Musiken känns ända in i ryggmärgen och det är en helt perfekt avslutning på en rätt skakig festivalhelg.