”The magazine is a machine that makes Fashion”, skrev den modeintresserade filosofen Roland Barthes 1967. Med det menade han att både det som tillverkades i fabrikerna och det konsumenterna bar var ”kläder”. ”Mode”, däremot, var det som uppstod mellan produktion och konsumtion. På modemagasinens blanka sidor var plaggen tvådimensionella, fotograferade och stylade på ett sätt som handlade mer om drömmar och fantasier än om bärbarhet. Många andra teoretiker har genom åren hållit med Barthes: utan modemagasin kan mode inte existera. Det är tidningarnas sätt att presentera plaggen på som får dem att bli något annat (och mer) än bara kläder.

Mediekrisen har varit mer eller mindre konstant sedan internets intåg för drygt tjugo år sedan. Papperstidningarnas upplagor sjunker. ”Läsare” har blivit ”följare” som överger artiklar i traditionella tidningar för filmer på Instagram och TikTok. Krisen har varit kännbar inte minst i modevärlden, där tidningarna säljer allt sämre.

Om vi nu tror att Barthes hade rätt – att det krävs modemedia för att kläder ska transformeras till mode – är den logiska slutsatsen att när media krisar, krisar även mode. Lidewij Edelkoort sade redan 2015 att mode inte längre var en relevant kulturyttring. Hennes profetia var att när mode spelat ut sin roll skulle istället kläder, av god kvalitet och design som håller över tid, komma att bli mer relevanta.

Det handlar om att mode förlorat sin tidigare så viktiga sociala funktion i människors liv. Fulhetsestetiken var kanske mer ett symptom än en orsak till detta.

Under sommaren har jag klätt mig i Etons nya Terry-skjorta, sydd i mjukt frottétyg och stickad i Italien av dubbeltvinnad, extra långfibrig bomull, perfekt för drinkar på takterrasser i Rom (trots att jag numera inte kommer längre än till Humlegården). Modellen är kortärmad och påminner om den klassiska Hawaii-skjortan. Jag har kombinerat den med ett par gamla sidenshorts och ett par enkla lädersandaler. Inget i formgivningen säger ”sommaren 2020”. Och det är just detta jag menar är tecken på modets bristande relevans idag. Det som är spännande idag är välproducerade kläder: Det finns ett förnyat intresse för kläder, kvalitet och hantverk. Engagemang i modenycker och snabba trender har minskat. Det handlar om att mode förlorat sin tidigare så viktiga sociala funktion i människors liv. Fulhetsestetiken var kanske mer ett symptom än en orsak till detta.

Det finns idag färre nya modefotografer än tidigare. Knappt några nya stylister de senaste åren. Tillväxten i kreativa modeyrken går trögt. Att fulhetsestetiken dominerat så länge är tecken på en utbredd trötthet och fantasilöshet. Mode har blivit meningslöst, ett daterat uttryck som har väldigt litet med samtiden att göra.

Daniel Björk menar att fulhetsestetiken kommer att framhärda och tar Harry Styles användande av en JW Anderson-kofta som exempel. När jag ser bilderna av popstjärnan påminns jag om min egen ungdom. På 90-talet ville alla se ut som om vi befann oss på ett cocktailparty cirka 1966. 60-talets elegans tyckte vi var tuff. Idag är det få unga som har någon relation till 60-talet. Däremot fascineras de av det tidiga 90-talet. Styles ser ut som många – tänk Seattle, grunge och Kurt Cobain i trasiga koftor och stora solglasögon – gjorde vid skiftet mellan 80- och 90-tal. Det handlar alltså inte om en fascination vid fulhet utan om vanlig, hederlig nostalgi. Dessutom fascineras nya generationer alltid av det som nyss var, och som de gick miste om genom att ”födas för sent”.

Björk har däremot rätt i är att samtiden till stor del fortfarande är ful. Det hantverksintresse som jag nu ser ersätta trenddrivet mode märks huvudsakligen av i de små kretsar där kulturellt kapital kombineras med stabil ekonomi. Kanske är just detta pudelns kärna: kläder har alltid berättat om klasstillhörighet och det som sker nu är inget undantag. Att samtidens mest intressanta plagg är de minst spektakulära understryker bara att mode fortfarande följer klasslinjer. Den som idag vill visa sig ha koll (och kapital) klär sig inte längre i dekonstruerade japanska kläder eller belgisk goth-kitsch utan väljer sådant som inte direkt sticker ut eller märks. Tråkigt och ”tidlöst”? Javisst. Men så är ju också mode dött. Det är om detta samtidens nya intresse för kläders hantverk skvallrar.