Hon är rösten som under förra året tog över hela Globen, höll ett fuck-min-hudfärg-är-ingen-trend-tal under NK Galan och som släppte, inte en utan tre musikvideos från Gambia som efterföljdes av albumet I’m a dream. Hon som sjunger starkt och gränslöst är Seinabo Sey. Breathe, singeln som släpptes redan i april 2018 uttrycker det bäst och är skriven när hon tog en paus från allt i Senegal: ”I love it here, ‘cause I don’t have to explain to them why I’m beautiful,” sjunger hon. “Back home they’re so scared of me, that I became scared of me.” Och det är ett personligt album med motsättningar och ett JAG istället för att gömma sig bakom ett vi. Hon berättar att hon tänkte på det under skrivarprocessen till I’m a dream. Att tjejer har en tendens att använda ”vi”, vara mer inkluderande och inte stå själva.

– För säkert tre år sedan berättade en musiker för mig om det feta med att vara vuxen. Att det är då man tar ansvar för sina misstag. Jag känner att jag verkligen gör det nu, tar ansvar för mitt eget liv, min musik och det är fantastiskt. Jag jobbar med de värdegrunder jag bestämt mig för i livet. Samtidigt som jag inte är lika modig, så jag måste utmana mig själv hela tiden. Det är det som är motsättningen när man blir äldre, att man blir förståndig och slutar att ta risker, säger hon.

Förståndig eller ej, 2019 börjar med ett samarbete med det svenska Hope, en kampanj där Seinabo Sey står bakom allt. Tillsammans med sin tre vänner har hon skapat en bildserie som lyfter såväl systerskap som stil.

– Jag har jobbat med Patrik Guggenberger [designer på Hope] länge. Från när han fortfarande var på Beckmans designhögskola och sen även nu på Hope. Vi insåg att vi gärna ville göra ett samarbete och det var på den vägen.

Berätta mer om plåtningen.

– För plåtningen ville jag egentligen låta håret ta mest plats, komma på olika flätfrisyrer och sätta min egen prägel. Sen har jag bjudit in mina vänner och personer jag ser upp till, och Märta Thisner som är min favoritfotograf. Jag älskar att klä upp mina kompisar eller tjejer som jag har sett på stan. Jag gillar helt enkelt att göra karaktärer av folk. I Hope-bildserien har jag valt min PT Louise Sondlo, som är den coolaste kvinnan jag har sett med den fetaste stilen. Naya Lamaj som är radioprogramledare, hon är egentligen mer stand-up comedian men hon skulle säkert tycka att det var för pretentiöst att säga. Och en av mina bästa vänner, Ann Valerie Mbalire är också med.

Märta Thisner återpublicerade nyligen en film på sin Instagram från när ni var i Gambia och spelade in film och bilder för singlarna I owe you nothing, Remember och Breathe, när du dedikerat rör dig runt i det grunda vattnet. Hur formade den resan dig?

– Det var första gången i min karriär när jag fick hålla i allting själv. Det var ett samarbete men jag fick bevisa för mig själv att det funkar och inte bara behöver vara regissörens vision, utan min. Allting var väl förberett, bilderna och grundpelarna hade jag visualiserat fram i säkert två år.

Ja, långt innan resan vet jag att du hade gett Märta en 300 sidor pdf med bilder och tankar om hur du ville bli porträtterad, med bilder som du samlat på dig under lång tid.

– Det låter kanske lite sinnessjukt (Skratt). Enda sedan jag var liten har gjort moodboards för att visa färgskalor, teman, kompositioner och material. Det är kul att sätta saker mot varandra, hitta nya motsättningar och likheter i bild. Min Tumblr har jag haft länge och sparat så mycket bilder, men senaste två år har Instagram tagit över, där jag följer många konton och sparar bilder rätt så manisk på massa konstiga saker.

”Det är viktigt att förstå att man måste få plats med olika personer i sig själv, man behöver inte bara vara snäll gullig. Alla män får ju vara dubbla personer vara hela tiden. Så varför måste vi?”

Ett annat viktigt ögonblick för dig var när du såg Alicia Keys i videon Fallin’, hon hade flätor och en svart tröja på sig och spelade piano. Kan det vara så att det var en inspiration för Hope-plåtningen?

– Ja, Alicia Keys har alltid varit viktig för mig, och hennes flätor är perfektion. Men i Halmstad där jag vuxit upp så var det svårt att fixa håret som Alicia och dessutom dyrt. Vet att jag alltid velat ha mer flätor men att jag inte alltid har känt mig så bekväm [i det], men nu ska jag sluta bry mig om det. 2019 är ett flätår!

På vilket sätt skulle du säga att stil, kläder påverkar musiken du gör och scenframträdanden?

– För mig börjar det alltid med ett sound. Men det är inspirerande att hitta musik och ett uttryck som matchar, en artist där det känns gediget och genomsyrar allt. Det är fint att människor vågar uttrycka vilka de är på riktigt genom vad de har på sig. Men det är lika spännande med människor som inte vill uttrycka någonting med vad de har på sig. Och detsamma gäller för mig. Båda känslorna måste få leva i mig. Ibland vill jag sminka och klä upp mig och ibland vill jag inte uttrycka ett skit!

Hur var det att styra och göra den hyllade konserten i Globen förra året?

– Jag älskar verkligen att uppträda och sjunga mest på hela jorden. Jag har aldrig fått göra en sån produktion förut. Det var både utmanande och utmattande. Det var också första gången sedan jag spelade in musikfilmerna i Gambia som jag styrde som chef igen. Det är svårt att vara chef, att kräva väldigt mycket av dem som jag jobbade med. Sen har du också faktumet att jag som kvinna är besatt att vara omtyckt. Men det är viktigt att fundera på det där, att jag har så mycket skuldkänslor, fast jag vet att ingen tycker om en chef, så svårt att vara omtyckt. Det är viktigt att förstå att man måste få plats med olika personer i sig själv, man behöver inte bara vara snäll gullig. Alla män får ju vara dubbla personer vara hela tiden. Så varför måste vi?

Tänker så mycket på ditt fantastiska tal som du höll på NK Galan när du vann årets stilikon, som handlade om modebranschens skönhetsideal, representation och att du väldigt ofta känner dig inkvoterad. Du säger: ”Om man ska kolla på mångfald så handlar det om att titta på publiken och inte vilka som står på scenen. Du vill ju inte vara politisk i din musik, men att du ändå ständigt får ta på dig den hatten. Känner du att branschen är på väg mot en förändring?

– Jag är osäker på om vi kommit någonstans. Det var det jag menade med inkvoterad mångfald. Vi har alltid fått stå på scen, men det är ju viktigt att se sig omkring, vilka man anställer, vad har man för kompisar. Jobba på att vara inkluderande i vardagen och i grunden. Det får inte bli ett trendigt mångfaldssnack, utan måste hända på riktigt, från grunden. Men ja, jag är mån om att inte prata för mycket om det. Jag vill inte vara den man ser till för sådana här frågor. Det borde vara någon som är utbildad eller en politiker. Det är klart att jag som musiker och andra musiker har varit/är politiska, men det blivit en trend bland influencers som jag vill följa. Jag tycker att frågor om mångfald och förändring bör ställas till Kulturministern.

Läste en intervju med dig där du svarar: ”Skamhället” när du svarar på frågan vem du riktar “I don’t have to smile for you” i singeln I Owe You Nothing. Om du får se tillbaka på 2018 års ”skamhälle”: hur skulle du summera det? Det som är bra och dåligt!

– Jag tycker allt flyter ihop på ett sätt. Samma pronomen och samma människor som har makt. Det är två steg fram och två steg bak. Men det finns ändå hopp. Min lillasyster, som är tio år yngre än mig tillhör den generationen som känns så kloka.

Och hur var året för dig?

– Jag har jobbat mycket men det tycker jag ju om. Har haft många stora utmaningar som jag har lyckats med. Lärt mig mycket om mig själv. Något som jag har accepterat med mig själv är att jag älskar att jobba och låta privatlivet och jobbet flyta ihop och göra det som jag tycker är kul. Det är svårt att kalla det jag gör för jobb egentligen, musik är ju det jag gör när jag både är ledsen och glad. Jag skiljer inte på mitt privatliv och när jag står på scen, vad man får och inte får säga. Så länge jag inte direkt kan skada andra människor. Men jag vill berätta vad jag känner och skäms inte för det, det är det viktigaste.