Det är onsdag. Åsa Söderqvist aka Shitkid är redo inför spelningen på Riche senare under kvällen, där hon ska smyglansera sin nya skiva This is it som släpps idag.

– Det känns bra inför ikväll, men jag har lite ont i halsen. Det är oroväckande, med tanke på att vi ska spela nu fyra dagar på raken. Men jag brukar dricka whisky någon timme innan jag spelar, då brukar jag i alla fall klara mig igenom spelningen.

– Vi ska äta musslor före spelningen, det blir lyxigt. Eller ostron? Nej musslor. Ostron fattar jag inte vitsen med. Hur kan något som är så lite mat vara så dyrt? Det är bara för att det svårt att få tag på, antagligen. Vi spelade på Obaren en gång, då fick vi äta fritt. Vi tog skaldjursplatå, fyra rätter på tre personer, och bubbel. Vi åt för 2000 spänn. Vi åt faktiskt upp allting också.

Åsa är uppvuxen i Kramfors och gick gymnasiet i Härnösand. Efter det har hon bland annat bott i London och Göteborg. Nu bor hon sedan ett år i Bromma i Stockholm.

– Det är jätteskönt att vara anonym ibland, i en storstad. Härnösand är inte stort, men för mig var det väl lite bättre än Kramfors, eftersom att jag inte är uppväxt där var det rätt så anonymt från början. Men till slut kände alla alla.

– Jag åkte iväg till Thailand en gång för att vara anonym och var där själv i två månader. Jag kom hem två veckor innan Please be a cocky cool kid släpptes.

Åkte du dit för att förbereda dig på släppet?

– Jag tror jag hade bokat resan redan innan släppet var bestämt, men det blev ändå så. Det var väldigt skönt att göra det och jag skulle vilja åka så igen. Det är skönt att kunna vara vem som helst. Ingen har någon förutfattad mening. Jag åkte runt en backpacker-runda; Thailand, Vietnam, Laos och Kambodja. Det är den resan som Tropics handlar om, om en kille jag träffade där. Jag kom på de flesta låtarna till skivan Fish där.

”Det kommer vara så givande att ha barn att man inte kommer behöva gå ut och förstöra sig själv varje helg.”

Varför flyttade du från Göteborg till Stockholm?

– Jag var lite less på mina rutiner och sånt i Göteborg. Det var exakt likadant hela tiden, jobbet, staden – allt!  Nu jobbar jag på Acne Studios lager i Stockholm sedan några månader tillbaka. Jag skulle aldrig kunna jobba med bara musik, jag blir bara fattig av det. Det känns som att allting försvinner på resor, skatter och taxi. Så jag måste ha ett jobb, än så länge. Men förhoppningsvis slipper jag det sen. Jag önskar att jag hade fått med en låt i ett serieintro och kunnat få massa stim på det. Nästa skiva ska vi försöka göra mer mainstream, så då kanske man kan få med nån hit i någon reklam.

– Först flyttade jag till Stockholm med Linda som också spelar i Shitkid, och sen flyttade hon tillbaka till Göteborg men jag blev kvar. Jag vill testa på att bo på många olika ställen. Jag har ju typ gjort en livsplan.

Berätta mer om planen!

–  Jag har alltid vetat vad jag ska göra. Jag tänker att jag ska skaffa barn när jag är kanske 35, om tio år, och jag ska försöka göra så mycket som möjligt innan dess. Sen ska jag flytta tillbaka till Härnösand, bli sjuksköterska och bo i en stuga, och bli en legend som försvann. Kanske fejka min egen död, det har jag tänkt. Nu skulle jag först vilja bli så känd som möjligt. Så känd man kan bli när man gör sån musik som jag.

– Jag längtar till framtiden också. Till att slippa festa. Det kommer vara så givande att ha barn att man inte kommer behöva gå ut och förstöra sig själv varje helg.

När är du som mest kreativ?

– Jag är dålig på att vara kreativ när jag är med andra. När jag spelar in brukar jag bara sitta och kedjeröka och ofta kanske dricka alkohol och snöa in helt i min egen bubbla. Det brukar funka bäst så.

– Vi spelade in i studio inför Fish, men vi valde att inte använda det för jag tycker att det blir en helt annan känsla när jag ska sjunga i studion. Jag vill alltid vara ensam hemma om jag ska spela in sång. Jag gillar inte att sjunga för andra innan jag vet ens hur sången ska vara, jag måste sitta och pröva. Jag spelade in mycket av This is it i min bil, eftersom att det hela tiden var någon av de tre i mitt kollektiv som var hemma.

Det är väl ganska bra akustik också i en bil?

– Verkligen, det blir ett bra och lummigt ljud.

Åkte du någonstans?

– Nej, jag satt utanför mitt hus. Vi bor ganska öde, inte vid någon stor väg eller så. Jag tänkte att jag skulle åka ut någonstans, men jag behövde dra en skarvsladd inifrån, för att min dator inte skulle ladda ur.

Visst hade du ett band i Göteborg, innan du startade Shitkid?

– Jag hade ett punkband, som inte finns kvar. Det var under väldigt kort tid, vår gitarrist skulle föda barn och sen började allt med Shitkid. Så vi hade en enda, legendarisk spelning. Jag skulle inte tippa på att det blir en reunion. Men det hade varit kul att ha ett band som bara handlade om att vara hård och arg. På sistone har jag gjort mycket lugna låtar, flera ballader.

Hur hittade du ditt sound?

– Det har bara blivit som det har blivit. De enda instrumenten jag hade när jag började var gitarren och min keyboard. Soundet är ju väldigt mycket keyboarden, med plastiga trummor och så. Jag ville verkligen göra det så simpelt som möjligt, med få medel. Det ska vara lätt att spela och lätt att bära med sig alla grejer. Nu har vi dock lagt till en bas, som vi kommer ha hela turnén fram över och vidare, vi får se hur länge.

– Jag har två bas-låtar på nya skivan, Yooouuu och Favorite thing. De andra låtarna har inte bas, men live kommer vi ha bas och gitarr på alla låtar. Så det blir lite fylligare.

Handlar låten Yooouuu om någon?

– Det mesta jag sjunger om är påhittat bara, det har ingen riktig mening. Yooouuu handlar inte om någon speciell, utan är bara en hittepå-situation. Om någon trott det, så blir det besvikna nu! Sen kan vissa låtar också vara om flera personer samtidigt.

”’Don’t be a sell out’ skriver de. Men jag vill vara en sell out, det är typ min dröm.”

Du är signad på skivbolaget Punkslime, har det påverkat hur du arbetar?

– Jag la först ut låtarna till min första EP Shitkid, som jag hade spelat in själv, på soundcloud. Först ignorerade jag det helt i fyra månader, men sen fann jag modet och skrev till Luke på Punkslime. Han svarade efter en timme att han tyckte det lät bra och så signade vi kort därefter. Nu är de mina managers också, Luke och Johan. Jag hade varit så stressad om jag inte hade haft dem. De fixar viktiga saker som skatter och grejer, jag är så glömsk så jag skulle säkert få restskatt annars.

– Jag spelar fortfarande in allt själv, så på det sättet är det ingen skillnad. Men vi ska försöka spela in nästa skiva i studio. Det hade ändå varit kul om de som ska spela gitarr och bas hade kunnat vara med och spela in, på så sätt är det bra att jag får tillgång till sånt med mitt skivbolag.

Är Shitkid och Åsa samma person?

– Jag känner inte att jag är någon annan eller att jag har spelat någon roll. Det är skönt att jag gör den musik jag gör och har det namnet jag har, för då får jag verkligen vara som jag är. Det känns snarare som att folk förväntar sig att jag ska vara värre än jag är. Att jag ska förstöra saker eller röka inomhus. Johan säger till oss i förväg att vi inte ska göra sånt, men jag tycker inte att han behöver vara orolig. Kanske ibland, men vi sköter oss ganska bra. De har sagt att vi kanske inte borde supa sönder när vi är i Amerika och spelar, eftersom vi ska ha massa intervjuer där.

När ska ni spela i USA?

– I mars, på South by Southwest. Vi ska bara göra en spelning, vi hade inte tid att fixa något bättre visum för det tar fem månader att ordna, så vi är inte tillåtna att göra fler spelningar. Om man inte följer reglerna kan man bli bannad från att åka dit i tio års tid, och det skulle ju suga för min karriär.

Vilka lyssnar på din musik?

– Det är mest killar, mycket rockgubbar som brukar skriva till mig och säga efter spelningar att det var bra och så.

Min pappa kände till dig.

– Det var säkert någon annan gubbe som hade tipsat honom. Jag borde spela på Sweden rock, det hade varit kul. Jag har spelat på festivaler utomlands, i England och i Berlin och Roskilde. Jag spelade i Berlin på en midsommar-festival i somras. De hade ett stort isbad och bastu och midsommarstång. Jag gick in i bastun, och där satt två killar helt nakna, utan att skyla någonting. Jag blev förvånad, så är det ju inte i Sverige riktigt. De har ju alla sina hundar lösa i Berlin också, och det är ingen hund som skäller heller, de är så himla lugna. Jag tror hundar som är kopplade blir stissigare, just för att de sitter fast. Som en själv!

Hur känns det att höra folks åsikter om din musik?

– Jag har ju nästan bara fått positiva åsikter. Den negativa feedbacken jag har fått har jag tyckt har varit så himla konstig och orättvis. Gaffa skrev någon så jävla dålig recension. Och ibland tycker folk att jag är fel som person. Men jag kan ta det. Det är gubbar som skriver så; ”Don’t be a sell out”. Men jag vill vara en sell out, det är typ min dröm. De ska berätta för mig hur jag ska göra, men de har själva aldrig någonsin haft ett bra band. Det kommer ju bara bli värre, ju mer känd jag blir. Jag måste sluta läsa sånt.

Varför tycker de att du är en sell out?

– Jag vill att folk ska gilla det jag gör. Jag vill ju bli känd. Folk får gärna älska allt jag gör. Sen är jag väl nöjd ändå med att jag själv gillar det, nu har det bara råkat vara så att folk gillar det jag gillar. Jag tänker bara fortsätta så, förhoppningsvis blir de ännu fler. Framtiden är en riktigt bra rockshow i USA.