Efter fem års tystnad är hon tillbaka. 2013 blåste hon liv i den svenska indiepopen med det hyllade albumet Sleepyhead och undersökte hur alternativ pop egentligen kan låta. I hennes vidare experimenterande föddes sedan albumet Paloma’s hand där hennes 60-tals vibeande röst vibrerar i takt med den liveinspirerade orkestreringen. Sedan släppet har hyllningarna flödat in och hoppet väckts hos en enig kritikerkör som än en gång vågar tro på svensk pop. Nu spelar hon på Stockholmsklubben Trädgården och pratar med Bon om musikbranschens hajar och highs.

***

Hej Sibille! Vad har du helst på dig när du går ut?

– Detta är ett sånt dilemma, tycker jämt att detta är så svårt? Har dessutom börjar röja så mycket på scen nu, ligger typ på golvet och yadayada, och vill inte tänka på att råka smutsa ner något fint men jag vill ju även vara fancy? Hur gör jag? Tips mottages tacksamt, hör av er! Detta är ett uppriktigt rop på hjälp.

Vad dricker du helst när du är ute?

– Öl! Eller Bellini!

Vilket är ditt starkaste minne från Trädgården?

– När jag spelade skivor med min kompis Emily Panic och en snubbe stod och stirrade ut oss under hela vårt DJ-pass. När vi var klara kom han fram för att informera oss om hur riktigt värdelösa han tyckte vi var. (Vi var ju självklart SKITBRA!)

Vilket är ditt tidigaste minne av musiken?

– När jag fyllde sju och fick en vinylskiva som hade soundtracken till alla superhjältefilmer.
Det är den bästa skivan jag ägt och jag undrar fortfarande var den tagit vägen.

”Jag litar på att alla äkta klubbkids därute skulle skaka liv i det liket om döden inträffar.”

Du har precis släppt nytt material i form av albumet Paloma’s hand för första gången på fem år. Vad betyder det för dig?

– Allt. Det är så skönt att bli av med efter att ruvat på det så länge. Jag ska försöka vara snabbare inför nästa!

Hur kommer det sig att du släppte materialet först nu?

– Jag hängde med PNKSLM gänget över en öl under min föräldraledighet och satt och spekulerade hur jag skulle gå till väga med allt. Jag var så trött på big corporate assholes, en bransch full av Patrick Batemans. Jag slängde lite slappt ut en tanke om att PNKSLM istället skulle släppa låtarna jag suttit och jobbat med på kammarn. Trodde mest det var löst barsnack men så hörde de av sig sen och var supersugna, så då var det bara att göra! Bästa skivbolaget.

Hur känns det i kroppen när du spelar live?

– Som att jag äger världen och är helt ouppnåelig samtidigt är det en totalt introvert upplevelse. En är helt ensam men samtidigt omgiven av så många. Det är vackert faktiskt.

Den senaste tiden har det ju talats mycket om Stockholms klubbdöd. Har du märkt av det och vad tänker du om det?

– Jag märker inte av det riktigt för jag har aldrig varit ett äkta klubbkid, mest en slags lösdrivande punkunge. Det enda jag kan säga är att om något dör så finns ju chans att det återuppstår, jag litar på att alla äkta klubbkids därute skulle skaka liv i det liket om döden inträffar.

Vilken musik gör dig mest lyrisk på dansgolvet?

– Senast jag röjde på ett dansgolv fick jag en nostalgichock på Antiloops In my mind.
Den gör mig sugen på att göra dansmusik.

Var äter du din fyllemat?

– Hemma.

Hur säger du helst godnatt till Bons läsare efter en lång utekväll?

– Med denna: