Helt seriöst…ska mode vara skojigt? Kan det enkom handla om plagg? Det har jag funderat på sedan den legendariska modejournalisten Anna Piaggis brorson, Stefano Piaggi gästade Beckmans designhögskola. Stefano har vigt de senaste fem åren av sitt liv åt att se till att hennes minne lever vidare genom att bland annat föreläsa för modestudenter runt om i världen, och genom att förvalta hennes enorma arkiv av mode och texter. Anna föddes 1931 i Italien och dog 2012, 81 år gammal. Under sitt liv lyckades hon göra ett stort avtryck inom modejournalistiken, men också inom en mängd andra fält, som modefotografi, personlig stil, illustration och grafisk design. Till slut blev hon själv en del av modehistorien, och hennes garderob har visats på Victoria and Albert Museum.
Anna Piaggi sällar sig till raden av original inom modevärlden. Personer som ofta varit före sin tid och som kanske blivit skrattade åt bakom ryggen, men som i slutändan fått omvärldens respekt. En Iris Apfel – en Pippi Långstrump-kvinna. (Gav de namnen dig förresten rysningar och pinsamhetskänslor? Då är du en person som tycker att roligt mode är töntigt.)
Det som slår mig när jag hör hennes livshistoria är att hon på sin tid ansågs vara en cool it-person som hängde på de rätta klubbarna med andra heta kändisar, men när man ser bilder på henne är hennes uttryck långt ifrån vad som idag kanske anses vara coolt, speciellt bland modestudenterna under föreläsningen. Hennes look är clownig och påminner om typ Moschino. Märket vars senaste samarbete med H&M var så där bokstavligt humoristiskt, och det flög inte precis av hyllorna. Kollektionen släpptes i november och det finns fortfarande plagg kvar. Bland kommentarerna om samarbetet på olika forum återkommer ordet ”tacky” gång på gång.
När jag ser mig om i föreläsningssalen ser jag modestudenter som kommit dit för att lyssna. De ser coola ut. Konstnärslooken som signalerar att man ofta äter nudlar i sin ateljé, går på svartklubb och lever på existensminimum, men ändå har råd att dra kokain emellanåt. En stil som i alla fall vid första anblick inte verkar det minsta humoristisk. Jag lägger inga ord i någons mun, men de måste väl ändå tycka att Anna Piaggi hade en töntig stil? Sannolikheten att deras slutkollektioner kommer skapas med syftet att bara roa och underhålla är låg. Det är mer troligt att deras examensarbeten kommer behandla politiska frågor, eller något annat allvarligt. Nu kanske någon tänker ”var det inte just pajaskonster som Beckmans sysslade med höst/vinter 2018?” Matilda Ivarssons tolkning av havets fulaste fisk som struttade fram iförd simfötter såg ju renodlat komisk ut. Tills man förstod syftet bakom – att ifrågasätta rådande skönhetsideal. Precis som Vivienne Westwood rent visuellt kanske skulle kunna tolkas som ett samma andas barn som Anna Piaggi. Men så är det inte. Viv är sprungen ur politisk subkultur. Anna ville ha kul, och roa andra.
”På huvudet bar hon en hatt i form av en korg med fisk – äkta fisk. Den kvällen fick Anna gå hem tidigt, på grund av stanken.”
Jag ska berätta hur skojig Anna Piaggi faktiskt var:
Piaggis karriär började redan på 50-talet, men det var i swinging London på 60- och 70-talen som hon blev en fullblodad excentriker. På Chelsea Market lärde hon känna vintagesamlaren Vern Lambert, som blev en vän för livet, och tillsammans fyllde de hennes garderob med fantastiska plagg. Hon var även nära vän till flera modedskapare, som Karl Lagerfeld och Gianni Versace. Karl såg henne som en musa, och han porträtterade henne i många av sina modeteckningar. När designern en gång höll en venetiansk maskerad hade de flesta gästerna valt nedtonade kostymer, med en enkel mask för ögonen. Anna stal hela showen genom att dyka upp som en överdådig fiskarhustru. På huvudet bar hon en hatt i form av en korg med fisk – äkta fisk. Den kvällen fick Anna gå hem tidigt, på grund av stanken. Eller om det var för att de två duvorna hon köpt hos en slaktare och bar runt halsen hade börjat blöda. Hon klädde sig för att underhålla, och hon blev ofta festens mittpunkt. Det sägs att Anna, när hon var bjuden på middag, brukade ta reda på på hur lokalen var inredd för att kunna matcha tapeten och övrig inredning. Hon var en lektant, en Mary Poppins, eller en Mad Hatter – att döma av hennes enorma hattsamling.
Under de senaste åren har vi sett märken som Prada, Calvin Klein, Dior och Vetements fylla sina kollektioner med politiska budskap som berör vår allmänt mörka samtid. I samma anda har märken med sad boy-estetik, som Our Legacy, gjort succé. Hope skippade till och med senaste Fashion Week Stockholm för att istället rikta fokus mot riksdagsvalet. Något annat än till synes casual, men svindyra plagg, har framstått som ytligt och ignorant, och hopplöst töntigt. Som vi vet vid det här laget har den rådande normen med fulhetsestetiken i spetsen handlat mer om arbetarklass-appropriering än gammal lady med en enorm, missmatchande garderob. Missförstå mig rätt här, jag tycker den deppiga estetiken är skitsnygg.
Vissa märken har dock hållit fanan högt och fortsatt manifestera den glädje som var på modet i 70-talets swinging London. Jag pratar till exempel om Alessandro Michele som under sina år på Gucci strävsamt betonat sin tro på en bättre framtid med hjälp av sin milanesiska version av camp. Och det har inte ansetts coolt. Bland folk på gatan har spexet definitivt lyst med sin frånvaro, utöver de KTH-studenter på centralen som säljer tidningen Blandaren iklädda overall med märken på (tar du också omvägar?). Men jag tror att vi står inför ett skifte. Den tokiga excentrikern är på väg tillbaka, i alla fall att döma av modeveckorna. Inför vår/sommar 2019 hände något i modevärlden, alla verkade ha gått bananas med överflödiga accessoarer, utsmyckningar och mönster. Temat för 2019 års Met-gala är camp, och jag tror att vi kommer få se mer av de utflippade karaktärerna nu när höst/vinter 2019-säsongen drar igång. Frågan är dock när självdistans och humor kommer slå rot hos de coola kidsen. Det krävs mod och tid att tvätta bort skämskudde-stämpeln från den stil som Piaggi företrädde.
Och med hjälp av hennes minne kanske vi kan försöka minnas att vi faktiskt behöver mode som är roligt, vi behöver människor som inte tvekar att bära ruttnande fiskhattar och som går att skratta åt. Upp till camp!