Hej Philip! Hur är det nu med modevärldens relation till influencers under modeveckorna? Spelar det någon större roll vem som sitter i publiken? /Sasha

Hej, på svenska är ordet för ”influence” inflytande. Att vara en ”influencer” definieras därför som, rimligtvis, en person med inflytande. Över vad, och i vilken utsträckning inflytandet påverkar andra, är mer diffust. Egentligen är vi väl alla personer med visst inflytande, så en ”influencer” måste ju således vara en person med särskilt stor makt, på ett sätt som särskiljer den från andra. De senaste säsongerna har ordet ersatt den gamla trötta ”bloggaren” – vem vill förknippas med något så banalt som en internetdagbok när man istället kan definieras genom sin förmåga att påverka andra?

Sociala medier präglas av att det primärt är en visuell kultur. Bilden dominerar, och därför har det självklart uppstått en marknad kring att fylla det visuella flödet med innehåll, så kallat ”content”. Företag som är oroliga att inte synas i den sköna nya värld där till synes vem som helst kan göra om sitt privata instagramkonto till en reklampelare har aningen omdömeslöst satsat pengar på att få vissa personer att hålla i just deras handväskor, använda deras hudvårdsprodukter, checka in på just deras juicebarer, restauranger och hotell. I takt med att marknaden utvecklats har dock viktiga frågor om resultat börjat ställas. Vad är det som egentligen köps och säljs? Hur kan framgång och genomslag mätas? Är det till nytta eller till skada för företag att arbeta så här? I grunden återfinns frågor om autenticitet, det vaga buzzword som ringar in vad alla vill framstå som men som få verkar begripa innebörden av. När ett företag är synligt i ett flöde enkom för att det köpt in sig i en känd persons instagramkonto påverkar det självklart trovärdigheten för både företaget och personen, och inte alltid i en positiv riktning.

”Inte alla hittar till nischade plattformar som bon.se, och om närvaron av någon som Bianca Ingrosso gör att fler får ta del av det som sker i slutna rum under modeveckan är det bara en bra sak.”

På modeveckor vet jag dock inte om det spelar någon större roll vem som sitter i publiken. Den svenska modeveckan är numera så liten att det väl bara är trevligt om folk kommer och vill titta. Här finns också en viss demokratiseringsaspekt att ta hänsyn till; inte alla hittar till nischade plattformar som bon.se, och om närvaron av någon som Bianca Ingrosso gör att fler får ta del av det som sker i slutna rum under modeveckan är det bara en bra sak. Spridandet av den här typen av kunskap är väl i princip uteslutande positiv (förutom att det är numera är omöjligt att logga in på Instagram under modeveckor eftersom alla som deltar verkar ha tagit på sig ett journalistiskt ansvar att filma allt de ser, så mitt flöde svämmar över av identiska filmklipp av samma skor, kappor, klänningar, byxor).

Nyligen såg jag ett inlägg från en person på Instagram om att han siktade på över fem miljoner likes under 2019. Det var hans uttalade mål för året. Jag blev lite ledsen och mindes det klatschiga talesättet ”att vara känd på Instagram är som att vara rik i Monopol”. Självklart kan många likes vara en målsättning för vad som ska ske i ens liv under det kommande året, men det är också att begränsa idén om vad tillvaron har att erbjuda. Att sälja drömmen om en frodigare livsstil genom instagrambilder kommer säkert att vara norm i ett par säsonger till, men långsiktigt hoppas jag på både mer intelligent marknadsföring från företagens sida, samt ett mer kritiskt förhållningssätt från konsumenterna.