Publicerat 19 juni 2018

Bottega Veneta är kända för sin hantverksteknik (intrecciato) för att väva läder i väskor och skor, em teknik som modehuset uppfann under 60-talet. Fotografi Bottega Veneta vår/sommar 2018.

Varför betraktas handgjord pasta, vin, bröd, möbler, surfbrädor, handväskor och så vidare som lyx, när handgjorda kläder i bästa fall betraktas som något nostalgiskt, och i värsta fall anses vara direkt pinsamt?/Ivy

 

Så sent som när min mor var barn, i slutet av 50-talet, gick hon och hennes syster två gånger om året – i början av varje ny säsong – för att få nya kläder uppsydda. Hon växte upp i en arbetarklassfamilj, så det var på intet sätt vare sig en lyx eller ett privilegium, utan något som även fattigare familjer gjorde utan att reflektera. Min mors familj var alltså inte något undantag – flera år in på 1900-talets andra hälft var det praxis också bland arbetare att gå till sin lokala skräddare eller sömmerska för att få kläder uppsydda inför den nya säsongen. Men, någon gång strax därefter växlade idealen, och det massproducerade började framstå som mer eftertraktansvärt. Det var billigt, moderiktigt och kändes framåtblickande. Den svenska ekonomin under efterkrigsåren var dessutom rekordstark, och klädshopping blev därför snart en del av den nya konsumtionskulturen.

En intressant parentes är att det nya sättet att köpa kläder påverkade kroppsuppfattningen. Om tidigare en skräddare eller sömmerska skapat måttanpassade kläder, framtagna för att vara utformade efter den enskilda kroppen så gott som möjligt, utgick de nya massproducerade kläderna från schablonmässiga storleksordningar. Kort sagt, om kläderna tidigare anpassats efter kroppen, anpassades nu kroppen efter kläderna. Jag själv vet hur förvånad jag blir om jag någon gång måste köpa en storlek 48 istället för 46, eftersom 46:an, som jag nu köpt i mer än tjugo år, är så sammanflätad med min egen kroppsbild, trots att storleken som sådan inte är mer än en schablon. Att ”46” bara är en generisk siffra som inte säger något om mina personliga kroppsliga förutsättningar reflekterar jag sällan över.

Men, i takt med att miljöfrågan gått från att ha varit en angelägenhet för perifera aktivister till att bli en del av den politiska agendan, har masskonsumtion fått en ny symbolisk laddning. En gång i tiden slutade min mormor ta sina barn till det lokala skrädderiet för att få sin nya vårgarderob. Vad skulle få min mor att börja gå dit igen (i den mån det ens finns kvar)?

”Varför är inte handgjorda kläder lika populära som handgjorda objekt för hemmet?”

Nyligen var jag på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg. Som barn gick vi regelbundet dit, och jag minns den ångest jag kände när jag på besök i de små stugorna insåg att den här typen av miljö skulle kunna ha varit mitt hem, ifall jag bara fötts några hundra år tidigare. Den här gången såg jag dem dock med nutida ögon, och där jag tidigare sett social misär såg jag istället vad som nu hade kunnat vara del av en samtida hotellinredning i premiumsegmentet. Rustikt, genuint och avskalat, i linje med de hotell uthuggna ur bergsgrottor som finns i både Italien och i Turkiet, alternativt de brasilianska djungelhus jag ofta ser fotograferade i resetidningarna. Den gamla nötta bondemiljön hade lätt kunnat passa in i ett The World of Interiors-reportage.

Inredningsmässigt har vi kommit långt sedan den tid då ”nytt” på ett självklart sätt ansågs vara samma sak som ”trendigt” eller ens ”modernt”. Idag går östermalmsborna i Stockholm lika gärna till Dusty Deco och Sjöströms (som båda säljer utsökta, begagnade möbler till höga priser) som till Svenskt Tenn och Nordiska Galleriet på sin söndagspromenad. Det patinerade och redan använda har ett värde i sig, och miljöer med enbart nyproducerat anses själlöst. På samma konto finns förstås det handgjorda, ofta producerat i liten skala.

Så, nu till frågan: varför är inte handgjorda kläder lika populära som handgjorda objekt för hemmet? Ett alternativ kan vara att den handgjorda inredningen tangerar konstföremål. Det symboliska värdet torde därför vara uppenbart för alla. Ett annat kan vara att det är opraktiskt att behöva vänta på att få sina kläder uppsydda. I en tid när allt ska ske direkt är det få som har tålamod längre att behöva vänta tills plaggen är färdiga. För, inte kan det väl fortfarande vara så att vi tycker att industriellt producerade kläder fortfarande representerar progression och visar på spenderförmåga? Jag, som obotlig optimist, vill hellre se det som ett utslag av allmän trögrörlighet. I takt med att gamla affärsmodeller förlorar sin relevans, kommer nya att utvecklas. Att ha en lokal skräddare, som kan ens mått och vet vilka material man tycker om, kan då återigen ha blivit en självklarhet. Det vore välkommet.