Över Europa hänger det en komet, i många städer regnar det blod och i Sverige har vi sett Antikrist. Stefan Löfven har utsett Amanda Lind (MP) till kulturminister, hon har dreadlocks och intresserar sig specifikt för lajv, rollspel, serietidningar och blockflöjt.

Så, vad händer nu? Vad har den svenska kulturframtiden att se fram emot? Gratis medeltidsveckor på Gotland och obligatoriskt rollspel från första klass. Äh, har egentligen inte mycket emot varken medeltid eller lajv, men däremot är jag skraj för felprioriteringar. Signalerna är ju tydliga. Ska fokus verkligen ligga där mellan sed och smörja? Men att som kulturminister bära dreads? Var ska jag börja? Nej, nej jag vill inte prata om kvinnors utseende. Men en väsentlig förståelse för att kultur måste sträcka sig längre än till kulturell appropriering och blockflöjtsblås.

”Jag ser fram emot att fortsätta arbetet med allas rätt och tillgång till kultur i hela landet, att säkra demokratin och stärka den granskande fria journalistikens oberoende. Jag vill också prioritera de nationella minoriteterna i Sverige”, säger Lind under förmiddagens presskonferens när statsministern Stefan Löfven (S) presenterade sin nya regering. Fint, viktigt, vänligt. Och den omstridda gratisentrén på museer kommer att få finnas kvar. Satsningar på kulturskolan och skolbiblioteken var också hjärtefrågor och dessutom lovade Löfven att ”konstnärers och kulturskapares ekonomiska trygghet ska förbättras”.

Jag läser på Twitter att Amanda Lind är kompetent, jag tvekar inte en sekund att hon är en politiker med förmågor som en politiker bör ha. Och helt ärligt så skiter jag i namedroppandet av ”stor litteratur”, men att kunna sin samtid är väl ändå ett tecken på koll? Koll är inte heller att svara: ”Jag tycker det är fint” på frågan varför hennes dreadlocks har fått kritik på sociala medier. 2014, när Löfven presenterade Alice Bah Kuhnke som kulturminister så hette det att hon inte hade några politiska erfarenheter, nu handlar det om att ha kultur som en hjärtefråga, en tillflyktsort för små mysiga stunder. Bortglömt är oppositionen mot det tillrättalagda och duktiga. Typ: ”Jag blöder för det här”.

”Jag bryr mig om skyddsnäten inte om en mantel med struthätta runt ringmuren.”

Kultur kan vara kul. Det kan vara fint och det kan väl vara riktigt fult. Men det skiter jag också i för tillfället. Det jag bryr mig om är modebranschen och dess varande, journalistikens oberoende, tid för kritik, inkludering och plattformar, skäliga löner och inte att jag med mina kollegor rivs av vid perforeringen. Jag bryr mig om skyddsnäten inte om en mantel med struthätta runt ringmuren.

Jag vill lita på att mediestödet ska skapa bättre förutsättningar för oberoende journalistik i hela landet. Men hur? Hopp typ, finns det? Hope is a dangerous thing for a woman like me to have som Lana Del Reys senaste singel heter. Där hommage till Sylvia Plath känns som mikroskopiska gashål. Kultur känns så nu, som sår som inte syns. Men det är i de minsta hålen mest skit kommer in, där en apokalyps kan ligga nära.

State the obvious: Nej, det kommer inte gå att blåsa nytt kulturliv med en blockflöjt.