Amerikanen Adam Katz Sinding är märkbart sliten. Inte arg, men i arbetsmood. Han har en ”do not disturb”-aura över sig. Hälsar knappt på sina streetstylefotograf-kollegor. Adam menar att alla vet hur han är. Att under modeveckor är det jobb som gäller, i alla fall dagtid. Vissa pratar inte med honom av den anledningen.
– Hur pissed skulle inte du bli om någon stör dig när du sitter och skriver en viktig artikel? säger Adam till mig.
Iklädd svart tisha med tryck, mörkgröna praktiska utilitybyxor och släpandes på två stora Rimowa-väskor checkar han in på Grand Hôtel bara tio minuter innan Textilhögskolan i Borås öppnar Fashion Week Stockholm vår/sommar 2018. Han plockar varsamt ut sin baby Nikon D5 ur fodralet och bär den i en sele runt överkroppen. För ett dygn sedan var han i Alabama, USA, och för några timmar sedan landade han i Köpenhamn, där han nu också bor. Adam hade precis så mycket tid han behövde för att hinna packa om och göra sig redo för nästan tre månader av modeveckor världen över. Så där har det mer eller mindre varit sedan 2007. Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå att han har en del sömn att ta igen.
– Det är självförvållat. Jag skulle inte byta bort fotograferingen för något i mitt liv, säger han och fotar några förbipasserande sena influencers som nästan springer för att hinna till visningen.
Från juni till november är han fullbokad. Han styrs av ljuset. Går upp tidigt för att hinna till modevisningarna. Arbetstiden som gäller är 08:00 – 23:00, eller tills solen går ner. Han tar över 5 000 fotografier, sedan till hotellrummet och genomlider vargtimmen med en batch av bilder som ska levereras till kunder eller magasin. Adam kan arbeta upp till 18, nästan 20 timmar per dag, 30 dagar i sträck och inte en enda ledig dag. Han har nyligen anställt två personer som hjälper honom med retusch och sköter hans hemsida. Det finns dagar han inte sover.
– Vi arbetar fram till 07:30 på morgonen och vi måste vara på en modevisning klockan 09.30. Käkar frukost väldigt snabbt och sedan går vi till första showen. Du blir fucked i huvudet.
Adam Katz Sinding är mer känd som Le 21 ème – namnet som absolut ingen kan uttala. Men för bara någon månad sedan lyckades han övertyga innehavaren av namnet AKS på Instagram och bytt är bytt. Hur detta gick till är konfidentiellt. Men han berättar att han har försökt i åratal.
– Det känns skönt att äntligen ha bytt namn. Jag och mina vänner brukar skämta om hur töntigt Le 21 ème låter, lite som ett belgiskt electroband.
Är namnbytet ett tecken på att du blivit vuxen?
– I guess. Det är så naivt att tro att man är cool bara för att man heter något ”svårt”. Jag vill inte vakna upp som ur en koma när jag är 55 och tro att jag är down with the kids, bara för att jag heter Le 21 ème.
Men är du inte det då?
– Jag är en 35-årig man som aldrig är ledig och alltid ser till att ha mycket att göra. Så nej, jag eftersträvar inte att vara ”down with the kids”! Men jag gillar att jobba, så det spelar ingen roll för mig.
Varför?
– Psykologisk defekt, som håller mig från att tänka på mina problem.
Vad har du för problem?
– Jag vet inte, antisociala tendenser, lätt överdriven, tvångsmässig, dålig koncentrationsförmåga. Som nu när jag fotar och jag kanske egentligen bara borde prata med dig.
En stor svart jeep kör fram framför oss och en kvinna med stirrig blick stegar fram framför Adam och frågar vem han väntar på. Han säger att vi inte väntar på någon och vänder sig snabbt mot mig:
– Shit like that, det är vad jag menar, jag hatar när folk tror att det är okej att bara komma fram och störa.
Vad handlade det där om?
– Jag vet inte men vad andra människor gör är inte min ensak. Hon ville nog att jag skulle ta bilder på en kändis som kanske kommer ut ur bilen där borta. Många tycker att vi [streetstylefotografer] är paparazzis och det driver mig till vansinne. Hon tror säkert att jag väntade på en kändis, vilket får mig att känna mig som en parasit. Jag vill absolut inte bli förväxlad med en paparazzi.
Men vad är skillnaden mellan en streetstylefotograf och en paparazzi? Ni tar ju båda bilder på ”kända” människor utan att fråga.
– De vill ju inte ha en fin bild. De vill ha alla dåliga vinklar och skiter fullständigt i ljus. Ju hemskare kändisarna ser ut desto bättre. För mig handlar det om en helhet. Objektet är självklart viktigt men det är sekundärt för den faktiska bilden. Tekniskt gör vi detsamma, vi tar obehöriga bilder på människor på gatan. Men det är annorlunda, du tittar aldrig på en paparazzifoto och säger: ”Åh Gud, vilket fint foto”.
”Är det rättvist för konsumenten att skapa denna falska verklighet där JW Anderson-väskor är en norm? NEJ!”
Kalla honom inte för influencer, berättar en vän till mig. Så jag kallar honom för fotojournalist. Han småler åt min kommentar om att han och jag i så fall är av samma skrot och korn egentligen. Skillnaden är att han feedar sina nästan 500 K följare på Instagram och hemsidan med allt som händer i modevärlden, backstage på modeveckor till streetstyle. Han har jobbat för märken som Gucci, Dior, Tom Ford och Helmut Lang och internationella tidningar som W Magazine, In Style och Highsnobiety. Adam understryker att hemsidan inte är en fucking blogg och att han verkligen inte är en fucking influencer. Men jag är bara en journalist, utan the fucking. Nu skrattar han och jag passar på att fråga var denna beröringsskräck mot bloggare kommer ifrån.
– Okej, det är inte så att jag har något emot bloggare, men jag vill inte vara ”vuxen” och säga att jag jobbar som en bloggare. Det är ett så konstigt ord. Influencer jo, visst. Men det är jag inte heller. Jag får knappt några gratisprodukter och skulle jag det så åker de inte upp i mina kanaler. Hey, jag menar jag vet att jag har många följare men de är inte så engagerade, och skulle förmodligen inte bry sig om jag visar upp dagens outfit.
Men du gillar ”fucking”? Ordet alltså. Du säger det ofta. Din sajt heter Adam Katz Sinding – This is NOT a street style blog och din nya streetstylebok heter This is not a fucking street style book. Överallt står det ”fucking”, även på Instagram! Varför?
– Haha, ja, alltså det är ett bra ord som förstärker ett annat. Skillnaden är markant: ”jag är trött” eller om jag säger ”jag är fucking trött”. Då betyder det att jag är mer än trött. Och jag är ofta mer.
Okej, så du bedriver alltså inte en fucking blogg. Got it!
– Men det är som ordet paparazzi, man ser ner på det. Det fyller liksom inget direkt syfte. För mig går den delen av branschen ut på att manipulera människor till att köpa saker de inte behöver.
Har inte kändisar manipulerat människor med lyx och flärd sedan urminnes tider?
– Visst, absolut, men om du ser Brad Pitt köra en motorcykel, är chansen stor att han inte köpt den och du är omedvetet medveten om det. Men med influencers handlar det om subtil marknadsföring, om alla tjejer här dyker upp med samma JW Anderson-väska, är chansen mycket stor att många kommer köpa JW Anderson-väskor. Är JW ett geni för att de gör det? 100 procent! Tjänar de på att inte ha kampanjer i Vogue? Förmodligen. Är det rättvist för konsumenten att skapa denna falska verklighet där JW Anderson-väskor är en norm? NEJ!
Men du tar ju bilder på influencers. Är du inte en del av det?
– Jo, och jag har ett ansvar i det. Att jag försöker återspegla andra delar av modeveckan också. Och vem jag tar bilder på. Den världen jag publicerar och porträtterar är viktig för att i alla fall försöka ge en okej, inkluderande verklighetsbild. Men denna strävan att: Om du inte köper den här väskan så är du inte en i gänget. Jag vill inte vara en del av det. Vilket jag ju är lite. Men jag tänker på alla vackra människor här. Inte kommer du se några bilder på turisterna från modeveckorna, och det är synd.
Jag tänker på låten You have a killer scene there, man, när han står något framåtböjd och pressar sin kamera mot sitt skäggbeklädda fejs. Objektet bär Célineboots och en mörkblå Loeweväska och cyklar förbi när vi ska vandra mot Södermalm där ATP Atelier kommer att ha sin första visning i sin flaggskeppsbutik. ”Are you going to stay or go?” säger han tyst för sig själv.
– Det är superviktigt att upprätthålla anonymitet, och försöka få uppriktiga bilder. De flesta av människorna här tycker att jag är en skitstövel, och det suger för jag är inte det, eller det kanske jag är, men inte så mycket som de flesta tror. Jag är här för att jobba. Saken med mode…
Någon går förbi och frågar hur Adam mår och han svarar artigt tillbaka. Han fortsätter:
– …saken med mode är att de flesta människor i branschen är så osäkra och ensamma att de vill låtsas att de är vänner med varandra. Så de kan känna sig bekräftade, även om det inte är riktig vänskap. Jag menar hon som precis hälsade på mig, bryr hon sig verkligen? Tja, kanske är hon en bättre person än mig. Men om jag istället skulle säga som det är, att det inte är så bra, då hade hon backat bakåt … så bryr man sig verkligen? Jag vet inte. Det är inte så viktigt att lära känna alla dessa människor. Visst, det suger för att några här anser jag är mina vänner, men jag försöker inte säga hej till dem på gatan eftersom det förstör dynamiken, och de tycker att jag är en skitstövel på grund av det. Eftersom alla andra fotografer säger hej. Men det ögonblick du säger hej, då tar du inte längre bilder.
Vad letar du efter i en bild? Vad letar du efter här och nu?
– Det vet jag aldrig. Jag menar problemet med den här platsen är att allt blir repetitivt. Alla mina bilder kommer att ha alla dessa vita blommor i bakgrunden och långa horisontella arkitektoniska linjer. Så jag försöker bryta upp linjerna med andra ting som kan störa i bilden. Objektet är inte så viktigt och det är inte så viktigt om en person är välklädd eller vacker, visst det kan ge något till bilden men det gör nödvändigtvis inte fotot till en bra bild.
Du har 500 K följare på Instagram. Vilka är de, tror du?
– Jag vet inte riktigt. Jag har många följare men ett dåligt engagemang. Gillar de ens mina bilder? Jag vet inte. Jag gillar många av mina bilder. Men jag blir också snabbt uttråkad av dem. Kanske tar jag ett foto här i Stockholm som jag verkligen gillar och det kommer jag att minnas. De andra är bara utfyllnad. Jag försöker undvika att se det så, men samtidigt är varje modevecka som en dagbok, om veckan är dålig så är det så det är.
Ber du någonsin människor att ställa upp sig för dig?
– Nej, absolut inte. Sedan min första modevecka insåg jag att det fanns tillräckligt med uppställda arrangerade bilder. Men såklart att jag har gjort det någon gång…
En modell går förbi och några andra streetstylefotografer ber henne att stanna för att posera.
– Det är precis det jag menar. Ögonblicket är förlorat, när hon börjar gå kommer det att se ut som skit istället. Jag vet inte. Varför skulle det vara bättre om hon står där mot väggen istället för att hon gör sin grej, det berättar ingenting om hennes personlighet. Du vet inte hur hon rör sig, hur hennes läppar krökar sig precis innan hon ler. Poserandet är bara kommersiellt, det säljer hennes kläder. Men det är väl så industrin fungerar. Jag behöver inte vara en annan fotograf som säljer kläderna. Hur många fotografer är här? Tio kanske och i Paris är det 500. Det finns tillräckligt med folk som tar bilder på kläderna och det är bra. Jag tror att tanken på de här statiska streetstylebilderna får mig att bli helt oinspirerad. Jag vill istället visa hur det känns utanför eller backstage under en Chanel-visning. Värmen, hur vackert lövens färger ligger på marken, inte bara visa en Chanelväska för flera tusen dollar. Mitt jobb ska inte bara handla om hennes dyra väska.
Är du poetisk?
– Jag vet inte om det är poetiskt, jag är mer cynisk. Missförstå mig rätt, jag köper mycket saker. Men jag går inte konsekvent ut och letar efter vad jag behöver köpa. Många människor gör det, läser Vogue och trendrapporter. Det är därför folk tittar på streetstyle och influencers. Vad behöver jag idag? Jag vill inte vara den personen som bekräftar att du behöver köpa någonting för att vara relevant.
***
Stockholms kullerstenar får mig att ångra valet av Margiela-skorna medan vi går den ganska långa vägen från Blasieholmen, förbi Gamla Stan mot Slussen. Eftermiddagen ler långsamt och vattnet är stilla. Sommaren är visst inte slut och det visar sig att jag även ska ångra min lila tjocka jeansjacka. När vi kommit till Götgatan är både jag och Adam så varma att vi stannar på Tully’s för att dricka iskaffe, Han säger, först lite trevande, att han inte hatar Stockholm men att han egentligen inte gillar staden. Hur den saknar något, få vackra gator, de finns men inte som i Köpenhamn. Men framför allt gillar han inte hur alla rika poshpersoner visar upp sina dyra bilar och höga stilettklackar. Staden känns ytlig. Han saknar nyanser och pekar på Medis samtidigt som han drar på mungipan. Jag berättar att den ska byggas om men det spelar ingen roll.
Jag frågar honom om han någonsin känner sig liten och rädd.
– När jag tar ett jobb och det handlar om mycket pengar. Och jag tänker: hoppas att jag inte fuckar upp det här. De anlitar mig och tror att jag vet vad jag gör. Jag är inte en klassiskt skolad fotograf. Och tänk om jag har gjort fel hela tiden? Och då kommer den här stora kunden att upptäcka att jag är fejk.
Har du varit riktigt nervös någon gång?
– Jag blev väldigt nervös när jag skulle fota en global kampanj för Tom Ford, för att jag fick reda på att han skulle vara där. Och av någon anledning hade jag inte på mig en kostym. Jag har tidigare blivit tillsagd att man MÅSTE ha svart kostym och svarta skor när man jobbar med Tom Ford. Jag var skitnervös. Men så dyker han upp och har på sig samma outfit som mig, gröna armébyxor och en slapp t-shirt. Han är bara en vanlig människa.
Vad berör dig inom modebranschen?
– Jag minns när Hedi Slimane gjorde Dior Homme. Jag läste allt om honom, varje recension, och intervju. Jag var besatt. Jag känner likadant för Virgil Abloh idag. Hans Louis Vuitton-debut var så känslosam. Jag var där och fotade, men såg inte när Kanye West började gråta. Jag menar, bara det är ju som att flytta ett berg. Virgil har en sann ambition och är samtidigt en bra kille. Jag känner honom som jag känner dig. Eller jag känner honom lite mer än jag känner dig för att jag har mött honom och jobbat med honom. Men jag känner inte någon som är på den nivån och fortfarande kan vara så sympatisk.
Är du exalterad över Hedi Slimanes debutkollektion för Céline?
– Nej, jag tror inte på den kombon. Det är bara för … du vet … Jag vet inte vad han kan göra för varumärket mer än att förstöra det som Phoebe [Philo] byggt upp.
– KOM IGEN! Flytta på dig, säger Adam. Vi står en bit bort så ingen hör hans tillrop men plötsligt står det två fotografer i hans bild.
– Detta är respektlöst. Stå inte vägen för andra fotografer som önskar att göra sitt jobb. Ta din bild och flytta på dig. Om jag inte väntat i några sekunder skulle jag ha haft bilden. Du såg det. Det skulle ha varit vackert med gatuskylten och klänningarna. Liten frame men… fuck.
Du berättade förut att du inte säger hej till de andra fotograferna, tror du kanske det är därför de inte rör sig och går ut ur din bild?
– Kanske. Jag försöker säga hej till alla fotografer eftersom det blir en bättre arbetsmiljö. Jag gör det inte när vi fotar, men före eller efter. Eller medan visningarna pågår. Men det största problemet är, alla dessa grupper, italienarna, fransmännen, japanerna och amerikanerna, vi hänger främst i dessa grupper och.…
Vi promenerar rakt in i bild medan några turist tar ett foto ut mot Folkungagatan.
– Jag ljög precis, hahah. Jag är ledsen… men saken är att när alla hänger i sin klick kommer bilderna att vara desamma. För att vi står alla på samma avstånd och fotar samma människor. Och så när jag går in på mina vänners [Streetstylefotografernas] Instagramkonto och undrar ”varför stjäl han eller hon mitt foto?” Så inser man ju faktumet: vill jag verkligen stå i en grupp med mina vänner och ha exakt samma foto? Det är trevligt att stå utanför klicken, där det är tyst och inte behöva prata.
Är det ensamt att vara en streetstylefotograf, frågar jag samtidigt som jag tar upp en cigarett.
– För mig, ja. Men jag vet inte hur det är för de andra fotograferna. Får jag ta en [cigg]?
Jag räcker över honom tändaren och paketet.
– Det är tufft för förhållandet och dåligt för hälsan. Jag äter dålig mat och reser konstant. Jag saknar rutin och är alltid trött. Men det är ljuset som keeps me going. Jag jagar ständigt ljuset.
***
Sedan den här artikeln skrivits så har Adam Katz Sinding påbörjat sin resa mot modeveckorna. Nu senast i Kiev. Jag fick nyligen ett sms om att hans flyg till New York blev inställt, och att han missar Tom Ford-visningen, ett fotojobb han såg fram emot. Han skriver: ”I am gutted”.