Hej Philip, vilken är den vanligaste missuppfattningen om mode? MVH Gabriel.

1947, samma år som Christian Dior öppnade sitt modehus, publicerades Quentin Bells stora bok om mode, On human finery. Den har kommit att betraktas som en av de viktigaste böckerna om modernt mode, inte minst för att han så metodiskt går genom olika uppfattningar om mode och ifrågasätter dem. Bland annat undrar han varför vi så ofta säger att ”mode speglar samhället” – finns det verkligen en så stark korrelation mellan makro- och mikronivå att det går att tala om en direkt ”spegling”?

Bell tar flera exempel för att förklara sin tes. Han pekar på att, ökande nationalism till trots, har vardagsbruket av nationaldräkter i princip försvunnit i Europa. Flapperlooken sägs ofta illustrera kvinnlig frigörelse, inte minst kopplad till kvinnlig rösträtt. Men om denna look verkligen hade något med en ny och radikal syn på könsroller och kvinnors agens att göra, varför utvecklades inte mansmodet samtidigt? Manligt och kvinnligt definieras utifrån varandra så kanske hade 20-talsmodet faktiskt inte värst mycket med politiken under årtiondet att göra? Och i så fall kanske mode är mer irrationellt och paradoxalt än vad vi faktiskt trott.

Men tänk om mode handlar om andra drivkrafter, som att tycka om att piffa till sig och känna sig fin?

På samma sätt som Bell vänder sig mot en samhällsorienterad förståelse av modets växlingar är hans kollega Elizabeth Wilson trött på ekonomiska förklaringar. Hon menar att mode alltför ofta beskrivits i termer av makt, status och ekonomi. Men tänk om mode handlar om andra drivkrafter, som att tycka om att piffa till sig och känna sig fin? Hon hävdar att konsumtionssamhället inte alls uppstod i samband med industrialiseringen utan fanns långt tidigare, och påstår dessutom att de asketiska protestanterna i norra Europa nog njutit mer av modets växlingar än vad som tidigare sagts. Det kan låta som en liten sak, men hennes underliggande argument är att mode inte går att enbart förstå som ett modernt och kulturellt avgränsat fenomen, utan att det handlar om fåfänga och intresse för skönhet.

Wilson har ytterligare en sak att säga: mode må ha fått upp tempot tack vare (eller på grund av) kapitalismen, men våra kläder går att tolkas på ett sätt som går bortom tråkigt prat om ekonomiska system och affärsmodeller.  Hon pekar på att personliga ägodelar – och kläder är ju bland det mest personliga vi har – ofta tillskrivs nästintill magiska egenskaper. Vi hoppas att kläderna ska fungera som skydd mot en hård omvärld. Vi klär oss för att andra ska tycka om oss och finna oss attraktiva (eller intressanta åtminstone)

Dessutom, om modet nu endast är ett kapitalistiskt uttryck, var återfinns konsumentens egen vilja? Om vi beskriver mode som effekten av en viss typ av ekonomi, gör vi inte oss själva till viljelösa offer? Snarare borde det väl vara så att mode uppstår i dialog mellan konsument och bransch, där det som lyckas sälja bäst helt enkelt det som konsumenten vill ha och känner sig snygg i. Och på så vis, i ett slag, visar hon att det är konsumenten som huvudsakligen driver och har makten över modet, inte kreatörerna och inte klassamhället.