För många år sedan läste jag en beskrivning av Europas kulturella efterkrigstid som jag sedan dess inte kunnat glömma. Den exakta formuleringen minns jag dock inte, men andemeningen
var att Förintelsen fundamentalt förändrat den europeiska kulturen; när judarna gasades ihjäl förlorade Europa en del av sin klang. Den judiska kulturen hade länge varit sammanflätad med europeiskt kulturliv, och nu när trådarna våldsamt ryckts ur den gemensamma väven förlorade den en del av sin tidigare lyster. Tänk dig en symfoni som ska spelas, men plötsligt saknas vissa av symfonikerna och instrumenten, och stycket som spelas innehåller nu tomrum, oväntade pauser och bristande nyanser.

Beskrivningen var träffande eftersom den på ett lågmält vis beskrev vad som sker när röster försvinner och tystas: ett tomrum uppstår och ett vakuum etableras. När ett träd huggs ned ersätts det inte direkt med ett nytt likadant, utan ofta – ibland i flera decennier, om inte längre – finns bara en stubbe och planlöst växande sly kvar. Jag kom att tänka på den här liknelsen när jag under sommaren läste Pulitzer-belönade romanen Less av Andrew Sean Greer. På många sätt är boken en lättsam bagatell, en lågmäld och intellektuell berättelse om en färglös och litet intetsägande mans medelålderskris. Men, det fanns en passus som stannade kvar hos mig långt efter det att jag läst klart boken, och det var när huvudpersonen beskriver sitt åldrande i relation till sin klädstil och sitt uppförande. Han påpekade i förbifarten att han tillhörde den första generationen efter aids-epidemin att nå medelåldern, och därför hade han som åldrad bög svårt att navigera i kläddjungeln. Utan andra att imitera, hur vet man hur man själv ska bete sig? När en hel generation gått förlorad, i vems fotspår ska man vandra?

Jag själv fyllde 40 i år och är därmed några år yngre än både författaren och huvudpersonen, men jag kan ändå relatera till vad som sades i boken. När jag var ung var homosexualitet primärt förknippat med hatbrott, sjukdom och död; motsatsen till synlighet, långvarighet och liv. Inte någonsin trodde jag när jag var ung att jag skulle leva så här länge; med tanke på hur den homosexuella kulturen i allmänhet beskrevs och hur mitt eget liv i synnerhet såg ut, trodde jag nog att jag skulle klara mig till några år efter 20-strecket, men inte mycket mer.

Men, nu är jag trots allt här, mot alla odds, en tunnhårig och blekfisig akademiker, med ena foten i ett falnande modeintresse och den andra i en vilja att åldras med värdighet. Fortfarande helt och fullt vid liv, alla ben och armar intakta, alla tänder kvar i munnen, ett hjärta som fortfarande slår. Hur ska jag klä mig? Hur ska jag bete mig? Förlusten av den generation som gick bort i aids, och som annars kunnat visa vägen, är för mig väldigt tydlig. Det är som om någon som lämnat scenen för att aldrig mer återvända, trots att pjäsen fortfarande spelas och publiken sitter kvar i sina stolar.

Vi som är kvar måste nog uppfinna våra egna svar, trampa upp egna stigar för andra att följa, som kommer efter oss. Detta är svårare och tyngre än att gå på redan etablerade vägar, men samtidigt är det förstås också en möjlighet att få uppfinna sig själv på nytt, utan att ta hänsyn till etablerade regelverk och förväntningar. Men, tomrummet som uppstod i samband med aids-katastrofen, och som då formade min upplevelse av att vara homosexuell man under ett pågående trauma, är fortfarande i allra högsta grad närvarande.