Konstvärlden har de senaste veckorna präglats av kreativt nytänkande. En i hög grad konservativ bransch där onlineförsäljning står för mindre än 10% av den globala omsättningen har över en natt blivit väsentligt yngre och anammat det digitala livet och dess lösningar.

Gallerier och konstmässor som nyligen fått bomma igen öppnar istället upp online i så kallade viewing rooms där besökaren kan klicka runt sig bland konsten. Det hela känns som en behövlig nystart och bådar gott inför framtiden efter den aktuella pandemin.

Hybridgalleriet CFHILL stod inför ett dilemma när öppningen av deras mest ambitiösa utställning hittills stod runt hörnet. Samlingsutställningen BLACK VOICES/BLACK MICROCOSM var planerad sedan länge, men med en curator strandad i New York och konstverk utspridda över hela världen var det en rejäl utmaning att få till det hela. Att skapa en utställning med internationell konst är en logistisk utmaning även i normala fall och en global pandemi gör inte saken enklare. Men tack vare energiskt arbete och kreativa logistiska lösningar så har man lyckats få 31 konstnärer att fylla varenda väggyta i det lokalerna, ett gammalt 1600-talspalats intill Kungsträdgården. Vernissagen utspelade sig istället online via en livesändning på Instagram där man kunde interagera och ställa frågor till konstnärerna och kuratorn som befann sig i olika världsdelar och tidszoner.

– För att göra den digitala upplevelsen unik och intressant måste man kombinera den analoga och digitala världen, kreera och hänga utställningen i galleriet och därefter ta fram material och innehåll som skall upplevas av de som inte kan besöka lokalen fysiskt. Det är enormt inspirerande att kunna presentera en utställning som man kan se i 360°, som stillbilder, via personliga hälsningar från konstnärernas studios eller genom att lyssna på curatorn live från New York och så vidare, säger CFHILLs Michael Elmenbeck och sammanfattar med att den lokala begränsningen istället blev en global möjlighet.

Utställningen är kurerad av New York-baserade Destinee Ross Sutton som Elmenbeck upptäckte och tog kontakt med på Instagram. Hon har baserat utställningen kring unga, svarta konstnärer i sin umgängeskrets, en målgrupp som fått stor uppmärksamhet den senaste tiden.

– Urvalsprocessen skedde relativt organiskt, jag känner många av konstnärerna personligen berättar Destinee. Från början var listan på över 100 namn, men den kortades ned i linje med urval, tillgång och efterfrågan. En del passade inte in, vissa hade inga konstverk tillgängliga, andra hade utställningar som skulle öppna senare under våren som de behövde verken till. Utställningar som ironiskt nog ställdes in.

– Det finns inget traditionellt ”tema” i utställningen, utan den röda tråden är vår svarthet och våra individuella svarta röster, samt att jag ville visa upp så många olika visuella uttryckssätt som möjligt, säger Destinee.

Ett figurativt måleri med explosiva färger är det första som möter blicken i det centrala utställningsrummet. Målningarna är stora till formatet och med starka kontraster, men här och var finns även en sval subtilitet, som hos Debra Cartwrights, vars kvinnor lugnt poserar längs poolkanten. Annars är det framförallt blickar man minns.

Ludovic Nkoths enorma porträtt har titeln Suspect 1-3 och vi möter en intensiv och anklagande blick från ett imploderande och expressivt ansikte. Tunji Adeniyi-Jones köttsliga kroppar har en så expressiv och levande kraft att de nästan dansar ut ur bilderna. Samma dansanta rörelser, fast i grupp, fångar Ferrari Sheppard i ett skissartat mjukt och estetiskt formspråk. Jon Keys mörka kroppar pendlar från det figurativa mot det abstraherat grafiska, allt med intensiva toner av rött och purpur. Collagetekniken används av Stan Squirewell som låter sina historiska byster dekoreras med samtida mode, medan David Whites collage är mer abstraherande, mer sökande och taktila i sina dova färgskalor där de lysande ögonen påminner om Moki Cherrys blicksökande kompositioner.

Men den mest centrala blicken, den som konstvärlden pratat mest om i år (innan pandemin bröt ut), kommer från Amoako Boafo vars White Cap möter oss längst in i det sista rummet. Tonen skiljer sig markant från de övriga mer koloristiska målarna. Här är det minimalt, nästan monokromt och symmetriskt. På en vitmålad duk blickar en vitklädd man rakt ut mot oss. Hans hud har Boafos karaktäristiska ormliknande textur, en teknik han får fram genom att måla med händerna direkt på duken. Samma textur kunde man se hos kvinnan som flyter i poolen på verket The Lemon Bathing Suit, ett verk som såldes för rekordsumma hos auktionshuset Phillips i vintras (målningen hade ett utrop på cirka 400 000 kronor men landade efter en intensiv budgivning på makalösa 8.5 miljoner). Målaren från Ghana som numera är baserad i Wien – österrikaren Egon Schieles formspråk spökar faktiskt i kroppshållningen hos Boafors figurer – är konstvärldens nya superstar och hans gallerister har en kölista med oändlig väntetid för samlare som vill ha hans målningar.

Ett annat uppmärksammat exempel från konstmarknaden var när Sean Combs, även känd som P Diddy, bjöd rekordpriset 21 miljoner dollar för Kerry James Marshalls ikoniska målning Past Times för två år sedan, det högsta pris som någonsin betalats för en svart, samtida konstnär. Just musikbranschen, i synnerhet hiphopen, har på senare tid förförst av samtidskonstens glöd. Såväl Jay-Z & Beyoncé, Pharrell, Drake och Kanye West samlar på konst alltmedan de integrerar den i sin musik. Och kanske har populärkulturen i kombination med den digitala tidsåldern hjälpt till att förändra hierarkierna kring konsten?

– Idag förändras världen och blir allt mer öppen och inkluderande, oavsett om det gäller konst, mode eller tech. Ibland behövs det en eller ett par ambassadörer och dörröppnare för att världen skall våga ta del av nya historier, säger Elmenbeck.

Så även samtidskonsten, denna progressiva men samtidigt så konservativa värld, börjar förändras tack vare vår tids nya strömningar och tekniker. Utställningen som kan ses på CFHILL presenterar delar av konstens framtid. Med konstnärer baserade på så skilda platser som Paris, Detroit, Johannesburg och Lagos presenteras en fantastisk utställning som från en svart persons perspektiv berättar om skärningspunkten mellan konst och etnicitet, könsroller, skönhet och socioekonomi.

– Jag tror att vi bara sett början av en helt ny konstkanon, en mer inkluderande sådan. Jag skulle inte kalla den en rättelse av västvärldens konsthistoria eftersom den i sig är skriven av just västvärlden, utan detta är en helt ny berättelse. Jag tror detta är början på en ny typ av personliga uttryckssätt, en där konstnärer äntligen får den kontroll som de förtjänar över den konst de skapat, säger Destinee.